Räknas inte min son? :(

En förlust är lika stor och hemsk oavsett när den sker enligt mig, från att man är gravid så är det ju ett barn man väntar, så är det iaf för mig. 

Förlorade vår lilla som dog i v 13 i somras. Har varit nere i ett avgrundsdjupt svart hål av sorg och saknad och stundvis kastas jag fortfarande ner där...kanske för att vi inte lyckats bli gravida igen...

Kanske är detta det enda vi lyckades skapa ihop, ingen vet ju om vi kommer lyckas igen. Vår glädje och förväntan att bli föräldrar ihop krossades totalt och det tar tid att bearbeta. Vi har kommit långt och många verkar tycka att min sorg är för stor, att det "bara" var ett missfall...för mig var det mitt barn som dog, oavsett om den lille bara var 13 veckor. Jag hade sett hen på UL, hört hjärtljuden och känt små fladder...mitt barn. Vi valde att se vårt barn och vara med det en stund på sjukhuset och vi valde även kremering och att askan spreds i en minneslund, en plats att gå till när/om man behöver....de var väldigt fina på sjukhuset och behandlade vår lilla just som ett litet barn, sa aldrig att det var ett foster bara osv...kändes skönt, de förstod våra krossade drömmar, vår förtvivlan och lät oss ha ett fint farväl och såg vår sorg. 

Igår var vi och tände ljus och la rosor i minneslunden, grät och pratade med den lilla, om drömmarna att lyckas bli gravida igen med ett syskon...det är nu ca en vecka sen BF-dagen som jag fasat så mycket för (hade hoppats vara gravid igen vid detta laget) och vi har kommit en bra bit i sorgen, men vissa dagar bara gråter jag....och kommer säkert vara så tills vi lyckas igen. Vad som händer om vi aldrig kommer till att bli gravida igen vågar jag inte riktigt tänka på nu...känns för jobbigt.