Forum Känsliga rummet Psykisk ohälsa
Inlägg från: Anonym (M) |Visa alla inlägg
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    90 svar
    Citera Återställ Anmäl

    inlagd på psyket

    Jag har varit inlagd en gång. Ingenting hände. Fick inte prata med nån alls, ingen läkare, ingen sköterska. Fick mediciner som jag inte tog och ingen kollade det, jag fick inte veta vad det var ens. Sköterskorna satt och glodde på tv och brydde sig inte ett skit. Jag hoppade över alla måltider (har anorexia) men ingen märkte nåt. Det enda som fanns att göra var att kolla på tv med sköterskorna eller lägga pussel. Jag fick ha min mobil men ingen laddare. Till slut fick jag nog av att det var så jävla tråkigt där och jag fick ändå ingen hjälp, så efter ett kort samtal med en extremt otrevlig läkare blev jag utskriven och hemskickad.

    Har en nära vän som är/var inlagd nu. Hon upplevde samma sak. Hon blev sjuk och hade hög feber och ingen brydde sig, de som nån gång lyssnade sa att det satt i hennes huvud. Ingen tog tempen, kollade blodprover eller ens pratade med henne. Hon hade influensa som övergick i lunginflammation. Hon har också anorexia och var uttorkad och undernärd och hennes kropp orkade inte mer. När nån äntligen kollade hur det var med henne när hon inte varit ute från sitt rum på flera dar var det för sent. Hon har nu legat i respirator sen innan jul och har hjärnskador som förmodligen är permanenta.

  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #15
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Hmm) skrev 2017-02-09 14:36:52 följande:
    Sanning med modifikation! Även om ts går med på inläggning kan det såklart snabbt ändras till tvång om ts vill skriva ut sig mot läkares inrådan.

    Helt galet vad olika upplevelser av psyk vi har. Det du beskriver låter mer som ett vilohem, det jag varit på liknar fängelse.

    Flera gånger per dygn blev tjejerna bältade mitt framför oss andra - de gallskrek!

    En tjej dog nästan på avdelningen efter ett allvarligt självmordsförsök. Då rusade det in läkare och patienterna blev inlåsta på sina rum.

    Fruktansvärt upplevelse, värre än häktet!
    Det här har jag också hört. Tjejer med PTSD eller panikångest efter sexuella övergrepp som fått panikattacker eller flashbacks och blir nedtryckta på marken av oftast manliga skötare och sen fastspända. Och de tror att det ska hjälpa? Har inte själv varit med om det men jag skulle fan dö av den psykiska tortyren. Och när de skriker eller gråter får de höra att de inte får komma loss förrän de lugnat ner sig och skärpt till sig.
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #21
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Oj) skrev 2017-02-09 16:08:48 följande:
    De tjejer och killar som hade ätstörningar där jag var inlagd hade konstant personal med sig. Jag tror det kallas övervakning nivå 2 eller 3 beroende på hur svår ätstörningen var. Något jag tyckte var lustigt och som jag sedan fick förklarat av en annan patient var att personerna med ätstörningar var tvungna att åka rullstol om de vistades utanför avdelningen. Tydligen är det för att vara säker på att de inte förbrukar den lilla energi de har från mat och blir sämre.

    Så med andra ord hade dessa patienter alltid någon som satt med dem och åt (ssk åt även själv för att uppmuntra patienten), och följde patienten överallt. Så att hen inte kräktes upp maten, tränade eller dylikt.

    Jag önskar verkligen att ni andra hade hamnat där jag var istället. Helt fruktansvärt såsom ni haft det :( får man fråga vilken kommun ni varit inlagda i?
    Både jag och min vän har varit inlagda i Uppsala, på olika avdelningar dock. Så som du beskriver det låter det ju som en dröm. Jag mår dåligt psykiskt nu och får panik så fort nån snackar om inläggning. För jag vet att det blir samma sak. Jag ligger i sängen och grinar eller har ångest, skillnaden är att det inte finns NÅT att göra när jag väl får lite ork. Hemma kan jag iallafall läsa eller kolla film eller nåt. På psyket finns ingenting av det. Samtalskontakt kan man bara drömma om. Hade jag haft din upplevelse hade jag mått mycket bättre, att veta att det finns ett ställe att komma till där man faktiskt blir omhändertagen. Nu känns det mer som ett straff och när man skärper sig och säger att man mår bra (även om man ljuger) så slipper man straffet och aktar sig noga för att berätta att man mår dåligt i framtiden.
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #42
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Undvik psyket) skrev 2017-02-09 20:55:35 följande:
    Det här liknar mina erfarenheter. Det är bara förvaring och väldigt tråkigt. Om man blir tvångsvårdad är det värre. Då får man i början inte gå ut alls och man blir tvångsmedicinerad med spruta om man inte tar medicin frivilligt. Läkaren har makten och man kommer inte ut förrän de bestämmer. Man är helt maktlös. Personalen i övrigt är heller inget att hurra för och kan lämna fel information till läkaren vilket kan leda till tråkigheter.

    Jag fick dock ha mobiltelefon och det fanns böcker, smutsiga vattenfärger, och några spel där inget gick att använda för att det fattades delar.

    Jag skulle aldrig lägga in mig frivilligt.

    Det kan vara väldigt svårt att sova också p.g.a. störande moment. Då vill de att man tar sömnmedicin också.
    Låter precis som hur det var för mig. Fick dela rum med en kvinna som snarkade som en jordbävning. Jag har social fobi och ptsd och kan inte sova med okända människor men det enda "enkelrummet" de kunde erbjuda var på en bänk ute i korridoren. Ingen brydde sig om nåt. En kvinna grät jättehögt nästan dygnet runt och ingen i personalen gick ens och kollade om hon var okej. De sa typ "nu börjar hon igen" och suckade mellan varann.
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #43
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Psyk) skrev 2017-02-10 13:13:41 följande:

    Nu ringde en fantastiskt sköterska upp.
    Egna kläder och egna saker förutom vassa el skadliga såklart. Mobil el platta ok.
    Man får gå ut när man vill och ta emot besök. "Du kan skriva ut dig dagen efter om du tycker att det är pest men jag tror inte du gör det"....

    Vågar man lita på det?


    Det beror nog på var du hamnar och med vilka i vårdpersonalen. Jag skulle få skriva ut mig själv när jag ville och ingen hade ju en aning om hur jag mådde så de sa inte emot. De brydde sig dock inte att föra det vidare så innan jag ens fick prata med en läkare (den FÖRSTA läkarkontakt jag haft sen innan jag blev inlagd, fick inte ens ett "välkomstsamtal") tog det 2 dar. Sen fick jag godkänt av honom (på eftermiddan) och det tog ytterligare en natt innan jag var utskriven på pappret och fick åka hem. Har dock hört om folk som inte fått skriva ut sig för att de mår för dåligt enligt personalen, trots att de skrev in sig frivilligt.
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #53
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (W) skrev 2017-02-10 23:04:55 följande:
    Det här måste anmälas! Hoppas din vän klarar sig. Beklagar det hon/ni fått gå igenom. Fy fan. Med dessa skatter vi har i Sverige borde vården vara i toppklass. 
    Ja, de kommer förmodligen anmäla det. Hela familjen har ju varit förkrossade då hon var nära att avlida efter jul och nu går all energi åt till hennes rehabilitering. Tyvärr är det inte första gången sånt här händer i Sverige, och inte sista.
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #81
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Min mamma) skrev 2017-02-11 23:35:19 följande:
    Varför tar de mobilen? De gar ingen laglig rätt att göra det om du är där frivilligt (är osäker vid tvångsinläggning) Däremot får kan såklart inte ha laddare på rummet.
    Jag skrev att jag fick ha min mobil men inte laddare men jag kom på nu att det var fel. Jag fick KOLLA min mobil medan de var med och sen lägga tillbaka den. Den lämnade inte det låsta rummet där mobilerna förvarades. För att nå mig fick anhöriga ringa till avdelningens telefon som vem som helst svarade i, oftast patienterna då personalen inte brydde sig.
  • Anonym (M)
    Anonym (M)
    #88
    Citera Återställ Anmäl
    mariajansson skrev 2017-08-03 16:56:32 följande:
    Det är en sak i den här tråden som är väldigt besvärande - ingen nämner terapi eller för den delen fysisk träning eller något annat som vi människor mår bra av. Någon har vid något tillfälle fått träffa en psykolog.
    Vad, säger läkarna och personalen, ska få er att må bättre? Tabletterna? El-chockerna?
    Är det överhuvudtaget någon som erbjuds någon annan form av behandling (än el-chocker, tabletter)? Talas det någon gång om andra former av behandlingar?
    Jag skulle också gärna höra hur det har gått - både med dig som eventuellt skulle lägga in dig och er andra - hur har ni gjort - när ni inser att psyket är en återvändsgränd, hur har ni tänkt och hur har ni gjort för att må bättre?
    Jag är journalist (arbetar nu i Stockholm men har tidigare jobbat i Uppsala) jag skulle gärna få mer information om fallet i Uppsala - du som skrev anonymt om din kompis som fick lunginflammation och sedan hamnade i respirator - skriv till mig! [email protected]
    Mvh Maria Jansson


    Vad jag vet erbjuds terapi väldigt sällan. När jag var inlagd var det inte tal om det, jag fick mediciner och fick sitta och lägga pussel medan sköterskorna halvt vaktade mig medan de kollade på tv och fikade. Jag sa hela tiden att jag behövde hjälp för medicinerna fick mig bara att må sämre men de tyckte att vara inlåst i ett kalt rum utan samtal eller sensorisk stimulans var tillräckligt. Nu för tiden skrattar jag nästan när vården säger att jag kan åka till psykakuten om det "blir för jobbigt". Jag skulle kunna sätta mig i min garderob hemma och få mer hjälp där. Jag mår sämre och sämre ju fler år som går och är förtvivlad då den enda hjälp som finns är att inte få hjälp alls.

    Det var jag som skrev om min kompis som nästan dog, men jag vet inte om det är okej att berätta mer detaljerat om henne.
Svara i tråden
Svar på tråden inlagd på psyket

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies