Utmattningssyndrom eller?

Nej fy.. jag tappade bort mig själv för länge sen. Jag var, för ca 6 år sen bara, en helt normal glad tjej som inte oroade mig över mkt. Sen hände en del grejer och jag fick barn och sen dess vet jag ingenting längre. Jag hade en plan som gick i kras så nu står jag och stampar och kommer ingen vart. Allt i livet är kaos, förhållandet med min sambo, som är världens goaste och har tålamod som få.. Men likväl känner jag inte samma för honom som han för.mig. Hur gör.man med det? Jag är ju beroende av honom nu då jag inte kan jobba och studierna ligger på is. Dessutom har vi barn ihop.

Jag vet vad jag vill ha för liv, känslor jag VILL känna, men hur kommer jag dit?!

Det är hemskt. Samtidigt inbillar jag mig hela tiden att jag har dödliga sjukdomar och annat skit.. Katastroftankar, brister ut i gråt ibland bara av att titta på min son. Rädslan att förlora honom kan också bli överväldigande.

Ibland funderar jag på om det är bättre att bara acceptera allt som det är och sluta drömma.. För det känns inte troligt att jag nånsin kommer dit jag vill vara.

Jag söker hjälp på alla möjliga håll, slösar pengar på meningslösa saker. Har sagt till min dr att jag inte klarar av det längre.. Men hon har tyvärr ingen makt över psykologin.

Bor på landet uppe i norrland nu så hjälpen är väldigt begränsad.

Och KBT terapeuten? Jadu, hon menade att mina tankar var inställda på katastrof vid det tillfället.. (hade fått ett tryck över bröstet och var under utredning, var så nervös och säker på att det var något allvarligt, var en stressad period innan så der var slutresultatet) så det fanns inget hon kunde göra förens jag mådde bättre.

Men hon hattade ju runt och visste aldrig vad hon gjorde. Det inser jag mer såhär efteråt.

Sjukskriven har jag blivit också. En månad, för att sonen ska få behålla sina timmar på dagis.. Jag har inte ens skickat in pappren ännu

Herregud, att man ska behöva vänta så länge!! ???? Jag får dock panik på alla inbokade tider man har till läkare osv osv. Känner mig konstant stressad och alla saker man ska ha i huvudet hela tiden. Det funkar lixom inte :/

Ringde psykiatrin idag igen. Förstår inte hur svårt det ska vara att ge en person som ber om hjälp vård.. så nu är jag på botten IGEN.

Om du har en smartphone och en almanacka, använd dem, på riktigt. Har larm för allt, när jag skall ringa med info inskrivet om vad jag skall tala om m personen jag ringer. Larm för barnens matsäckar, utvecklingssamtal, gympapåser och aktiviteter. När barnen skall hämtas. Osv.

En almanacka som jag uppdaterade varje kväll när det var som värst med vårdkontakter/jobbmöten och allt annat i livet. In med allt och använd teknoligin till din fördel!

Hej alla.. Hoppas ni och alla era nära och kära mår bra!

Vi var i Stockholm när det hemska hände.. Min son hade följt med sambon till jobbet i stan. Jag fick åka in och hämta dom med bil. Så jävla stressigt.. Hjärtat skenade och huvudet höll på att explodera. Men det gick bra, vi mår alla bra.

För mig var det extremt tydligt att det var utmattningsdepression det handlade om när jag en dag på jobbet kände "jag måste härifrån". Det fanns inget alternativ till att följa den rösten längre. Jag hade fått signaler från kroppen i måånga år men totalt struntat i dom, sånt hade inte jag tid med och det kan ju stämma under vissa perioder men det var ett dumt beteende minst sagt. Skall man ligga på gränsen så skall man hålla utkik efter indikationer som berättar att nu ligger du för nära men pressar man undan dom under lång tid så normaliseras situationen. Och man kan driva sig ännu lite hårdare i en tid till.

Se till att ändra på ditt liv i den mån det går, lås inte fast dig vid hur saker "måste" vara, status osv. Terapi var nyckeln för mig till att kunna tänka om. Det behövdes eftersom mitt sätt att driva mig själv hårt framåt funkade bra i många år men jag kunde inte själv se något alternativ när det inte gick längre. Och den starka ångesten jag till slut fick lättade genom terapin.

Lycka till!

Men fy! Måste varit hemskt! Vi satt i säkerhet några mil från stan och följde på tv4play.

Skärrade?

Jag har varit riktigt kraschad i helgen.

Jag vill bara grina. Vill bara ligga i sängen men kan inte visa den sidan för barnen så tvingar mig upp & försöker spela normal. Hur gör ni andra? Märker era barn?

Jag har berättat för mina barn nu då dom haft så mkt frågor kring vad jag är för sjuk och varför läkarna intw gör något osv. Så jag kände nu att jag behövde lägga korten på borden.

Min minsta son är så klok. Han har tydligen märkt mer än jag sagt och berättat i skolan att mamma är sjuk, att det inte syns. Dom hade pratat om sjukdomar som inte syns, att man kan ha sjukdomar i huvudet. Då hade han sagt "jaha som min mamma". Lilla skrutt jag som trodde dom inte märkte något..

Får ni några förkylningssymtom som kommer och går?