Anonym (X)

Äldre 15 Mar 15:04

185 svar

Utmattningssyndrom eller?

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-03-15 11:51:28 följande:

Det låter väldigt bra det där, men nej, nåt sånt finns inte här.. Det är att ringa kl 7 och boka tid hos drn. Det är ett mindre samhälle så det finns inte så mkt att erbjuda direkt.

Jag tror att vi är tvungna att gå isär så småningom, man kan inte bo ihop utan attraktion ( från min sida iaf).. Det är inte rätt mot vare sig mig eller honom. Han förtjänar någon som uppskattar alla hans attribut. Men det är svårt.. Jag vet att han kommer bli sårad, och sonen också.. . Men detta är inte hållbart i längden heller.

Urk.. Den dagen den sorgen.

Många kvinnor säger att livet börjar efter 40 så vi kör på det . 30 års åldern suger ju uppenbarligen..

Jaa, precis 40 - nu kommer vi!

Anonym (X)

Äldre 25 Apr 22:10

#131

Anonym (Utmattningssyndrom) skrev 2017-04-22 10:48:50 följande:

Jadu jag ver inte dom pratade om extra stöd och hjälp i vardagen men det vill jag verkligen inte ha! I måndags hade jag sån ångest så jag inte kunde hantera det riktigt, var dum och tänkte att mina anti Depp skulle hjälpa men dom skjutsade ju bara på som jag förstod på läkaren så det var ingen höjdare men nu har det varit bättre i några dagar, har klarat mig utan lergigan :)

Har faktiskt bokstavligt talat bett om längre sjukskrivning än 4 veckor i stöten men det kan inte husläkarmottagningen ge enligt dom för då kan försäkringskassan tydligen börja krångla säger dom. Dom enda som kan ge sjukskrivning nu är psykiatrin och dom verkar ju knappt ha tid för en.. typ så jag funderar på att ta tjänstledigt bara för att slippa allt krångel som är just nu så jag slipper all underliggande stress om jobbet och när jag ör tbx och "jaga" läkarintyg typ. Känns som att dom inte tar en seriöst alls..

Jag fattar inte varför man inte får hjälpen man behöver ju snabbare dom ger den kan man ju komma tbx till jobb osv men nej man får verkligen kriga för att få hjälp.. :/

Hur går det med pulsen? Kommer du till ro?

Det går att få längre sjukskrivningsperioder. Jag fick först 6 veckor. Sedan 2 månader och nu ännu längre period då försäkringskassan förstod min stress över de korta perioderna. Är utmattad. Sjukt stressande med bara 4 veckor åt gången! Jag tycker 2 månader var stressande. Stå på dig eller byt läkare! Läkaren måste skriva bra intyg för att försäkringskassan ska godkänna dem. Jag har även fått byta handläggare en gång på försäkringskassan. Samt även bytt läkare och vårdcentral ..... Så det gäller att orka bråka för att få möjlighet att bli frisk! Jag har kämpat som en gnu med systemet, men det finns alltså möjlighet till sjukskrivning... Men läkarna är rädda för försäkringskassan så alla vågar inte riktigt. Min första läkare skyllde på försäkringskassan, när problemet egentligen var hans urkassa intyg. Min nya läkare skriver intyg som blir godkända.

Anonym (X)

Äldre 5 May 20:40

#138

Anonym (Utmattningssyndrom) skrev 2017-04-25 22:43:59 följande:

Okej jag får kolla med dom för 1 månad i stöten stressar upp mig totalt och jag ifrågasätter om jag ens är sjuk eftersom dom inte skriver längre än så.. Känns typ som att dom inte vill "tro på mig". Men är väl bara jag som tänker det värsta som alltid. Men från och med nu ska ju alla sjukskrivningar gå via psykiatrin så jag hoppas det hjälper. Nu sitter jag ju utan läkarintyg också och medicin för att läkaren lämnade återbud på min bokade tid.

Det går att skriva läkarintyg retroaktivt. I alla fall en vecka över förra sjukskrivningsperiodens slut. Kan inte doktorn bara skriva ut då utan att ni ses? Ibland går ju det. Ring och gråt lite...

Jag upplever också att alla läkare inte tror mig eller förstår mig. Tror faktiskt att de flesta läkare är rätt så skeptiskt inställda till psykiskohälsa. Tråkigt men sant. Bästa bemötandet har jag fått av doktor som samarbetar med psykolog. Då har nog psykologen förklarat för doktorn hur det ligger till för mig. Jag fick då träffa båda för bedömning och sedan pratade de ihop sig. Fast först 'tvingade' doktorn mig till att arbetsträna för tidigt. Jag orkade inte stå upp för hur jag mådde. Men sen fick jag till slut en längre sjukskrivningsperiod. Svårt att veta när man ska samarbeta och när man ska stå på sig. Tycker jag.

Anonym (X)

Äldre 11 May 10:32

#140

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-08 20:37:50 följande:

Hur står det till med alla?

Själv är det sådär, fortfarande trött osv. Var i sthlm förra vecka och det var skönt, njöt av solen och värmen. Nu hemma känner jag mig nedstämd igen..

Imorgon ska jag träffa en neurolog och gå igenom mitt EEG och MRI. Lite nervöst, men skönt att få det överstökat.. Uppdaterar imorgon.

Här är det trött som vanligt. Sjukskriven snart ett år nu och blir liksom inte så där jättemycket bättre. Ångesten har släppt och de värsta negativa tankarna. Alltid något. Men tröttheten kommer hela tiden tillbaka. Orkar göra lite mer ibland, men sedan efteråt kommer bakslaget. Kan bara fokusera på en grej i taget. När det blir två saker blir jag skitstressad. Förr hade jag ju typ 1000 000 grejer samtidigt. Inte konstigt att man hamnat här. Lider lite av socialisolering, men har blivit lite bättre på att knyta an till folk. Börjar fundera på vad jag ska göra sen och har hittat lite kortare utbildningar så jag kan byta yrke. Så summa summarium är det liksom lite bättre men ändå rätt så mycket likadant.

Hur gick dina undersökningar? Hur går det med nedstämdheten?

Anonym (X)

Äldre 11 May 18:35

#142

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-11 13:43:52 följande:

Man får vara glad för det lilla . För mig är der ungefär samma också. Mer aktiv än jag var i början, lite mer.., men även mer nedstämd då jag inte vet vad jag ska göra åt mina problem. Detta tar tid. Jag trodde det skulle gå över på 3-4 månader och har svårt att acceptera att det inte blir så.. Vill också hitta en lättare utbildning för att ändra riktning i livet. Får se hur der blir med det..

MRI och EEG såg båda jättebra ut. Inga konstigheter alls. Skönt!

Gött att du kanske är utbränd då....trots allt... Eller jag vet inte, men det är ju i vilket fall ingen livshotande sjukdom även om det känns så. Ta en sak i taget kanske? Jag har gjort för mycket igen och blivit helt trött.

Anonym (X)

Äldre 12 May 06:20

#144

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-11 23:58:27 följande:

Ja, säkert utbränd, det passar ju in iaf med all min stress jag har. Visst kan det vara nåt annat men försöker att inte tänka så.. Då blir det bara värre :-/.

Man blir verkligen helt slut när.man vart er aktiv än vanligt.. Skit frustrerande! Ofta så märker jag inte att jag gjort mer än vanligt förens efteråt, när tröttheten kommer. Då får jag spola tillbaka och tänka efter vad jag sysslat med.. Det sker av sig självt så fort Man får lite extra energi.

Sydsvenskan har haft artikelserie i början av veckan om utbrändhet. Jag tycker ju du verkar utbränd om det nu är någon tröst! Känner precis igen mig i det du skriver ovan. Dessutom när jag gjort mer än vanligt och inser det, så kommer ångesten, hopplösheten, känslor av värdelöshet, som en extra liten present. Hur lyckades jag igen? Jag kommer aldrig bli frisk igen. (vilket jag ju kommer, men det känns liksom inte så.) Jag orkar verkligen inte göra någonting och minsta lilla är som att bestiga Mount Everest. Jag tyckte serien i tidningen inte riktigt tog upp alla delar som jag upplever. (alltså i Sydsvenskan) De som var med fokuserade inte så mycket på den depressiva biten utan mer på alla andra märkliga symptom man får. Alla är kanske inte deprimerande. Jag antar att det är depression som gör att jag känner alla jobbiga tankar och upplever total isolering. Även om jag inte är totalt isolerad hela tiden, så känns det så. Men jag jobbar i alla fall på det och det är i perioder bättre. Jag kände verkligen igen mig i suicid programmet som gått på SVT, 30 liv eller vad de heter. Jag har alla de där tankarna som människor som vill ta sitt liv har. Men jag vill ju leva och jobbar ju med att hitta lösningar. Det är väl skillnaden, jag kommer kunna lösa mina problem och inser det. Bara att det tar så sjukt lång tid. När den insikten saknas hos någon, så är det liksom värre. Men jag har ju gått i terapi i flera år nu så har ju fått mycket hjälp med depressionen och hur jag ska bli bättre och vad som orsakat den. För den fanns ju där innan jag blev utmattad. Depressionen.

Anonym (X)

Äldre 12 May 19:42

#147

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-12 16:42:30 följande:

Kan depressionen ha varit en av orsakerna till din utmattning? Jag tror att emotionell utmattning, aka utmattningsdepression är svårare att ta sig ur. Då är det inte bara allt der fysiska utan även der psykiska vilket är svårt att bara vila sig ifrån. Kroppen är trött och tankarna gör den tröttare.

Jag är helt säker p9 att det är så hos mig själv iaf. Min oro och nedstämdhet gör mig mer orolig vilket i sin tur stressar min kropp som egentligen inte klarar det nåt mer! Cirkeln är sluten...

Var hos min doktor idag. Hon vill utesluta att jag inte har diabetes för mitt sockevärde låg lite för högt så det blir glukoskoll på måndag. Sedan berättade jag för henne om min hårmineralanalys jag har gjort och hon tog det på allvar! Nu ska jag bara fixa pappret och gå tillbaka till henne, sedan kanske hon skickar mig vidare till endokrinolog. Huruvida der blir så får vi se, men det är skönt att bli tagen på allvar!

Med tanke på din depression undrar jag om du provat eller äter antidepressiva?

Din känsla av isolering känner jag igen.. Känner så så gott om varje dag.

Härligt att du känner igen dig i isolering! Jag känner mig mer normal när någon känner samma sak som mig själv!

Jag får skriva mer vid datorn senare orkar inte på mobilen.

Anonym (X)

Äldre 12 May 23:06

#148

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-12 16:42:30 följande:

Kan depressionen ha varit en av orsakerna till din utmattning? Jag tror att emotionell utmattning, aka utmattningsdepression är svårare att ta sig ur. Då är det inte bara allt der fysiska utan även der psykiska vilket är svårt att bara vila sig ifrån. Kroppen är trött och tankarna gör den tröttare.

Jag är helt säker p9 att det är så hos mig själv iaf. Min oro och nedstämdhet gör mig mer orolig vilket i sin tur stressar min kropp som egentligen inte klarar det nåt mer! Cirkeln är sluten...

Var hos min doktor idag. Hon vill utesluta att jag inte har diabetes för mitt sockevärde låg lite för högt så det blir glukoskoll på måndag. Sedan berättade jag för henne om min hårmineralanalys jag har gjort och hon tog det på allvar! Nu ska jag bara fixa pappret och gå tillbaka till henne, sedan kanske hon skickar mig vidare till endokrinolog. Huruvida der blir så får vi se, men det är skönt att bli tagen på allvar!

Med tanke på din depression undrar jag om du provat eller äter antidepressiva?

Din känsla av isolering känner jag igen.. Känner så så gott om varje dag.

Ja. Depression var en orsak till min utmattning. Ja, absolut oro och sänkt 'stämningsläge', ångest osv allt gör det svårt att vila tycker jag. Svårt att gå ned i varv. Plus att det liksom tröttar ut en. Speciellt att vara riktigt ledsen. Och sedan blir jag ännu mer deppad när jag känner mig orkeslös. Så det blir en ond cirkel som du säger.

Jag vill inte äta antidepressiva. Jag har provat en gång för längesen. Pallade inte biverkningarna. De flesta doktorer typ älskar att föreslå mig antidepp. Men jag vägrar!!! Jag har bestämt mig för att inte äta tabletter helt enkelt. Det är ju inte farligt att vara nere eller att känna en massa jobbiga känslor. Det går över.

Ångesten och nedstämdhet har gått upp och ned under min sjukskrivning. Jag mådde som sämst mitt i sjukskrivning, men så har mycket problem kommit till på vägen. Allt har liksom rasat lite för mig.

Jag är envis och tror att det bästa för mig är att låta bli tabletter om det går. Jag har ju inte provat något annat så jag kan ju inte veta hur det skulle varit annars. Alltså jag hade antagligen fått droga ned mig totalt för att bli av med den starka ångesten jag hade förr, så kanske lika bra att jag aldrig gjorde det. Det gick ju ändå. Fast jobbigt var det. Men jag vågade inte ens testa de lättare mediciner jag faktiskt fick utskrivna. Så stor är min skräck för läkemedel.

Läkemedel dämpar symptom men läker inte problemen bakom. Vissa säger att läkemedel hjälper dem att ta tag i sitt liv. Inget läkemedel i världen hade dock fått mig att förstå varför jag mår dåligt och vad jag behöver göra för att må bra. Ingen idé att spekulera i om jag kunnat lösa problem jag haft snabbare med medicin i kombination med terapi. Jag kan ju inte heller veta om jag kommer trilla ned i ett ännu svartare hål i framtiden. Men det är nog osannolikt eftersom jag varit med om så många sjukt jobbiga grejer nu så jag hoppas att för mig blir det inte jobbigare än vad det varit. Plus att jag verkligen kommer anstränga mig för att jobba på de grejerna som hjälper en när väl jobbiga saker händer. Det skulle vara om något ytterligare jobbigt hände nu då när jag fortfarande i perioder är rätt så nere. Då kanske jag faktiskt får krypa till korset, för jag känner att jag nog inte pallar att gå igenom mer nu. Eller om jag blir sämre igen. Ja, då är det kanske dags att få en liten putt i rumpan för att komma upp. Vi får se, om det inte vänder nu till sommaren så ger jag kanske upp och får säga till mig själv att nu får jag prova något nytt och se om det hjälper. Om inte annat för jag är trött på att må dåligt. Men jag tror lite att utmattning är sjukt segt att återhämta sig från och eftersom jag haft så mycket problem i lång tid så tar det även lång tid för mig att bli bättre.

Jag tror man kan bli helt frisk från depression om man förstår vad orsaken är och jobbar med att justera sig själv och sitt liv. En del forskning visar ju att människor kan läka ut depression spontant också utan terapi och läkemedel. Jag tror att jag kommer få leva med men av utmattning resten av livet. Kanske blir man liksom inte helt som förr igen och på sätt och vis är det nog tur också tänker jag.

Jag skriver för mycket!!!

Anonym (X)

Äldre 15 May 11:51

#153

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-15 09:48:49 följande:

Blev inte så kort svar... :-P.

Har precis gjort glukosbelastning och väntar på svar. Morgonsockret låg på 6+ så jag är inte jättepositiv..

Vad betyder det?

Anonym (X)

Äldre 15 May 12:06

#154

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-15 09:46:39 följande:

Då jag sitter med mobilen blir det ett kort svar .

Men i hear ya, jag avskyr också piller! Är rädd för biverkningar och allt som kan gå fel. Vill klara av att ta mig igenom detta på egen hand helst

Har påbörjat 2 sertralin behandlingar men slutat efter bara ett par dagar..

Jag sitter Nu också i valet och kvalet om jag ska börja igen ändå. Det känns som jag sliter ut min kropp med all denna stress och oro, även fast inte humöret är nere verkar min kropp vara kroniskt stressad. Funderar på johannesört kanske. Ska ju vara effektivt men mkt mildare.

Sen kan jag rekommendera Valdoxan, den är klassad som antidepp men är inte ssri. Jag åt den förr och hade inga biverkningar alls. Den har dessutom ingen in -och utsättning tid. Den gjorde inga mirakel men höll mig stabil iaf. Kanske ger den ett försök till .

Jag tror också att man kan bli helt frisk när man förstår varför man mår dåligt! Jag nämnde det för min psykolog förrut, men hon menade att det är oväsentligt, der viktigaste är vad som händer nu typ. Men jag håller inte med, jag måste förstå vad som får mig att känna som jag gör för att veta hur jag ska ta mig förbi det.

Så jag hoppas att du får bra psykologisk hjälp!

Jag hade en 'low' i helgen. Men nu har den släppt lite. Så nu har jag återigen bestämt mig för att inte äta medicin - i alla fall just nu. Fördelen med att vara mig är att de värsta dalarna i humör släpper rätt så snabbt. Men ja, trötthet och sömnproblem är här plus rastlöshet. Antar det är svag ångest som är rastlösheten.

Det kan väl inte vara oväsentligt att förstå varför man mår dåligt? Funderar hur din psykolog kan mena. Absolut är det ju här och nu som gäller. Jag brukar få bekräftelse i att det inte är konstigt att jag mår dåligt med tanke på vad jag varit med om. Av psykologen. När jag inser att jag inte mår bra av något så försöker jag ju förändra det för att må bättre. Det går typ hela terapin ut på att få mig att känna efter vad jag känner och mår bra och dåligt av och hur jag är som person i förhållande till andra människor. Men vi kan ju ha vad min psykolog skulle säga 'olika grundproblem' så din terapi kan ju vara annorlunda från min. Plus att alla psykologer ju jobbar olika. Går du i KBT? Jag går i psykodynamisk inriktad. Bara det är ju typ som natt och dag. Alltså KBT vs. PDT

Anonym (X)

Äldre 15 May 17:14

#156

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-05-15 15:23:33 följande:

Just nu ingen terapi, eller ja, har träffat en kurator ett par ggr bara. Klart med det nu.. Nu fortsätter mik väntan på psykolog..

Men innan så var det en "vanlig" psykolog. Alltså bara en sådan man pratar med om sina bekymmer. Sedan sa dom så på kbt:n, men det är kanske så den funkar. Får se vad det blir nästa gång..

Psykologen menade att det är orelevant vad som fick mig att må som jag gör, men viktigt vad jag kan göra för att må bättre. Jag tycker som sagt att det går hand i hand.

Men du, sover du dåligt hela tiden? Eller bara i perioder? Sömnbrist är ju värst! Det går inte att bli bättre om man inte sover bra. Och det går inte att sova bra om man inte mår bättre . Jag är inne i oeriod då jag tror jag sover bra, men icke. Kroppen och knoppen vaknar trötta. Troligtvis inte tillräckligt med djup sömn.

Ett bra sockevärde ska ligga runt 4, ofta lägre vid fasta. Men mitt resultat var helt ok! Hade 6.8 efter glukosen så jag anses vara frisk :-P. Stress kan orsaka att blodsockret stiger. Eller sjunker är den delen.

Nu sitter jag med magkatarr och känningar från gallan. Aj

Magkatarr också...? Usch! Jag har nog alltid lite problem med blodsocker. Måste äta regelbundet annars blir jag helt slut,arg och orkeslös.

Jag hade en bra period då jag sov hela nätterna. Fast blev inte alltid utvilad ändå. Är det inte bara så när man är utbränd? Nu började jag må sämre igen förra veckan, alltså mer deppig, så vaknar jag igen.. Men lyssnade lite på podd i morse så det är liksom inte total katastrof, mest irriterande att jag går åt fel håll. Vill bli bra nu.Idag sov jag lite på dagen för att kompensera. Så nu känner jag mig rätt så normal i skallen.

Men svänger fram och tillbaka nu med medicin...varje kvart ny åsikt.

Vet inte om jag pallar detta mer att vara deppig och nere. Hur går dina funderingar?

Anonym (X)

Äldre 30 Jun 19:35

#164

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-06-17 17:53:46 följande:

Hej alla... Hur mår Ni? Hoppas att det går åt rätt håll.

Här är det både och. Men generellt är jag mkt stressad än. Har svårt att somna för det går son elchocker från hjärta till huvud, precis när jag ska somna..

Min läkare har slutat. Har fått svar från psykologen att jag måste vänta minst 3 månader till, fast jag står på prioriteringslistan. Det blir då 10 månaders väntetid. På hälsohemmet som jag fått remiss till är det 8-9 mån väntetid.

Uppenbarligen är jag inte viktig nog..

Just nu är jag galet trött.

Vet inte riktigt vad jag ska göra nu.

Vila!! andas lugnt... promenera eller gör lite meditation eller yoga! Hjälper mot ångesten på sikt. hela kroppen blir ju helt spänd av stress, så försöka motverka det och känna efter hur det känns hjälper mig. Finns ju en massa grejer på Youtube att följa. Yin yoga plus medicinsk yoga är lugnt och skönt och nedvarvande. Jag kan inte göra vanlig yoga, det stressar upp mig.

Skriv dagbok över allt känslor och symptom. Läste just att det hjälper till att få en att må bättre. Vilket jag förstår då det är skönt att dela all frustration. Plus att det ger mening att följa sitt mående, jag glömmer annars hur jag har det och vad jag gör. Dagarna bara flyter in i varandra.

Fundera över vad som får dig att må bra och fokusera på att göra de grejerna. Detta är jag själv inte så bra på...

Mia Skäringer rekommenderar att inte göra någon form av prestations inriktad aktivitet - hon slutar med allt när hon känner av symptom på utmattningssyndrom och stress. Jag brukar följa det rådet när jag mår riktigt dåligt för att vända och må lite bättre. Det hjälper mig. Typ bara slappa och laga mat. Mia har varit utmattad två gånger. Lyssna på hennes pod!

Anonym (X)

Äldre 1 Jul 02:46

#166

Anonym (Sara) skrev 2017-06-30 22:10:16 följande:

På dina symtom är jag rätt säker på att du dras med infektioner som satt sig på nervsystemet, en av dem är jag ganska säker på är borrelia. Tyvärr får de flesta utmattningsdiagnos eftersom kunskapen om dessa infektioner är liten.

Låt henne vara! Läs tråden. Hon har redan svarat på detta en gång.

Jag tycker synd om dig som tror att psykiskt relaterade stressproblem är orsakade av Borrelia. Verkligen! Men absolut, du får leva i din verklighet och tro.

Lycka till i jakten på botemedel. Säger sig självt att någon kommer sko sig och tjäna pengar på din tro. Det är tråkigt att många inte vill tro och se att hur vi som människor behandlas i livet i högsta grad påverkar vårt mående. Att vi inte är små robotar som tål hur mycket som helst utan att tillslut reagerar kroppen efter för mycket ansträngning med fysiska problem.

Anonym (X)

Äldre 3 Jul 21:25

#169

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-07-03 11:37:04 följande:

Hej! Ja.. jag försöker, men det går inte bra. En grubbelbok har jag och det hjälper faktiskt då det känns rätt att skriva i den. Har försökt yoga själv och mindfulness själv, men det är svårt att få någon ro. Jag borde inte ge upp så fort, men det gör jag ändå... Är så upptagen med min oro. Det börjar till hösten igen, ska börja då har jag tänkt.

Just nu skulle jag nog kunna vara lugn, men tror att något inte står rätt till i min kropp. Tröttheten och hjärtat. Min vilopuls ligger på 80+.. Och det är oberoende hur glad eller lugn jag känner mig.

Gick till läkare med mina symtom, och herregud, värre läkare får man leta efter. Han behandlade mig riktigt som om jag vore en efterbliven hypokondriker..

Enligt honom så beror min symtom på att jag somnar runt 24 och har lite lågt blodtryck. Har alltid haft lågt blodtryck och alltid varit en kvällsmänniska. Enligt honom ska jag äta enligt tallriksmodellen och gå och lägga mig tidigt så blir allt bra. Annars får jag återkomma efter 6 månader. Några prover ville han inte ta, för sist (6 mån sen) såg allt bra ut och inget kan ändras på den tiden!

Jag ifrågasatte honom givetvis, men det var lönlöst. INgen erfarenhet av utmattning hade han heller.

Jag vet inte vad jag ska göra nu, känner att nåt är fel, menorkar inte med att bli behandlad sådär igen..

Om man kan bli behandlad sådär idag, tänk då för 100 år sen hur det måste ha varit x.x..

Står verkligen och stampar.. Så typiskt att min läkare slutade.. =(

Om du verkligen oroar dig över symptomen, kan du inte söka dig till en annan läkare? Så att du slipper oroa dig. Fast det är klart att risken är stor att inte bli tagen på allvar igen, för många läkare är liksom helt känslokalla och kan inte sätta sig in i andra personers situation och känslor. Såsom den doktorn du träffade, du mår ju psykiskt oerhört dåligt. Vad sjutton varför hålla på att tjata om tallriksmodellen och lågt blodtryck , visar bara på noll förståelse. Men sök upp en doktor som kan bekräfta att du inte behöver oroa dig och kan förklara vad som är normalt vid utmattningssyndrom.

Fast det har ingen doktor gjort för mig bara VC psykologen gjorde det. Men då blev jag irriterad eftersom jag tyckte hon talade om för mig vad jag redan upplever själv. Men min egna psykolog har ju sagt till mig att jag är utmattad så jag behöver inte oroa mig för att det är något annat. Jag fick för mig i början att jag hade bröst cancer och massa konstiga virus i halsen. Gjorde prov på virus, men var inget. har kommit på nu att knölarna i brösten uppstår när jag får stark ångest - det knyter sig bokstavligen i alla muskler. Så jag fick ju svar på att jag inte hade någon annan sjukdom. Bröstcancern släppte jag själv. Fast nu börjar jag oroa mig, fast jag orkar inte följa upp på det. Jag har ju så mycket oro redan i kroppen.

Men om du ringer och bokar tid och pratar med sjuksköterska så du ju förklara situationen, hur hemskt du har det och be dem boka dig hos en doktor som tar dig på allvar. När jag ringer till VC och gråter och är helt desperat brukar jag få hjälp - annars orkar de typ inte bry sig om en. Så jag ringer när jag mår som sämst till dem. Fast det kanske inte funkar så att man ringer innan där du bor? Har för mig du eventuellt redan berättat det. Sen har jag bytt VC en gång också. Förra stället var inte bra.

Jag upplever att hjärtat slår snabbare av ångest och stress! Utmattningssyndrom gör ju att lugnet inte infinner sig i kroppen. Kroppen rusar på i 180 och har liksom fastnat där. Jag känner det ibland när jag ska sova att hjärtat och kroppen bara rusar. Men ofta går det över om jag vilar och andas lugnt eller gör yoga framåtfällningar. Det aktiverar det lugnande nervsystemet. Det funkar verkligen. Men jag måste då sitta still flera minuter och andas lugnt samtidigt. Samt att nu är kroppen lugnare än vad den var för ett halvårsedan. Då var det oerhört mycket mer ångest hela tiden.

Jag har också svårt vissa dagar att yoga och vila. Just nu känner jag mig ledsen, ensam och uppgiven och tycker det mesta är jobbigt. Det hjälpte mig lite att gå på en promenad, då kommer jag lite bort från allt hemma. Jag brukar också ligga och lyssna på poddar och försöka andas lugnt. Ibland lyssnar jag på musik och gråter bara.

Tror jag måste börja träna eller röra på mig mer igen för jag känner att jag varit riktigt nedstämd nu i tre veckor och det liksom inte riktigt släpper. Morgonpromenad imorgon med kort jogging kanske... Jag har medvetet slutat träna för att prioritera vila först i alla lägen, men får nog ändra detta nu.

Du verkar vara en snäll och empatisk person! Du svarar och skriver så himla insiktsfullt till alla. Du är en av få som frågar mig något tillbaka här på forumet. De flesta pratar mest om sig själva. Jag har inte tålamod med alla andra när jag mår dåligt själv.

Jag känner mig ensam och skriver av mig lite. Därför blir det så långt. Har liksom ingen att dela detta med förutom psykolog. Alla runt omkring mig är lite som den doktorn du träffade. Rätt så känslomässigt avstängda. Så de kan inte lyssna på mig eller förstå vad jag ens säger. De bara pratar vidare om sitt. Vad de ska göra osv.

Anonym (X)

Äldre 4 Jul 17:20

#172

Anonym (K) skrev 2017-07-03 23:55:58 följande:

Jag känner igen mig i symptomen.. jag har ME sen några år tillbaka. Vad tror folk att utmattning beror på egentligen? Har alla gått på det där om att det bara är yttte omständigheter och att man har mycket för sig??

Hoppas att det bara är något tillfälligt för dig, verkar vara många som kan komma över "utmattning" till viss del och depressioner.

Nej, det beror naturligtvis på en inre sårbarhet också! Detta plus en massa (sjukt mycket) yttre krav gjorde att jag kollapsade. Men någon som hade varit bättre på att sätta gränser och inte varit så prestationsinriktad som jag är hade nog inte blivit utmattad i samma situation. Å andra sidan finns det nog många som skulle kollapsat långt innan vad jag gjorde. Jag kämpade och kämpade. Segnackad är man ju innan allt faller.

Ja, många läker ut depression och utmattning. Det är skönt det i alla fall. Jag tänker göra det! Men tungt e de. Miljarder små steg framåt och sedan bakåt igen.

Vad är ME? Ursäkta okunskap.

Anonym (X)

Äldre 6 Jul 12:25

#177

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-07-05 20:42:12 följande:

ME är kronisk trötthet. Påminner mycket om utmattning, iaf dess början.

Aha! Jag har hört lite kring kroniskt trötthetssyndrom. Henrik Berggren fd sångare i Broder Daniel har ju gett en del intervjuer och i tidningar och tv kring detta. En gammal idol. Han är ju drabbad och käkar någon typ av tabletter (amfetamin??) för att orka spela och hålla på, men trots det måste han ändåså vila/sova under de intervjuer han är med i.

Konstaterar också att mycket av det han delar kring sina känslor och upplevelser, känner jag igen mig i, men det är ju också vissa symptom som väldigt många delar - de som är relaterade till allmän psykisk ohälsa/sjukskrivning/depression (som jag även lider av vid sidan av utmattningen).

Ibland är det nästan som om jag kan känna igen mig i nästan alla psykiatriska diagnoser. Fast jag "bara" lider av utmattning och depression. Det är väl någon typ av sårbarhet eller inre skörheten: problem med känslor, sätta gränser/veta var gränsen går, känna sig själv, som går igen i olika versioner oavsett vad diagnosen heter.

Men ja, kände igen en del av det han berättade kring sin situation och ME. Speciellt trötthet, utanförskap och isolation. Mått dåligt länge har jag gjort liksom han. En dominant och lite "speciell" mamma har jag också - det beskriver han att han har. Min mamma har aldrig sett mig för den jag är och fryser ute mig när jag inte gör som hon vill. Men sen har jag aldrig utåtagerat såsom han gjort - men däri ligger kanske en könsskillnad. Tjejer brukar ju inte agera utåt. Sedan skulle jag aldrig heller käka knark på recept. Men alla får ju göra som de vill och vad de tycker de måste göra för att må bra. Det respekterar jag. Svårt ju att vara i någon annans skor och veta hur de har det.

Det var dagens jämförelse med Henrik Berggren.

Anonym (X)

Äldre 6 Jul 13:08

#178

Anonym (Orkar inte..) skrev 2017-07-05 20:40:18 följande:

Oj, tack snälla <3. Jag vill ju gärna att folk ska må bra. Minplan var att bli psykolog så det kanske kommer naturligt :) Men jag tycker nog att du är minst lika empatisk! Du brukar svara mig och ge mig råd och tips, sådant betyder så mycket. Man känner sig lätt så ensam så att ha andra i samma situation hjälper ofta.. Det kan gå lång tid innan man skriver här, men det känns skönt att kunna gå tillbaka när det behövs. Sedan har jag planerat att fullfölja denna tråd tills den dagen jag är frisk! Så andra kan få följa min resa :)

Jag ska faktiskt byta VC. Har fått tips om en där dom är mkt duktiga och noggranna, förhoppningsvis är kunskapen om utmattning större också. Har även skickat in remiss till kardiolog själv. och en klagan till patientnämnden :P
Så ja, jag har tänkt att ringa till sjuksyster och berätta och be om en duktig läkare med stort tålamod!

Hur blev det med promenaden slash joggningen? Jag har märkt att när jag cyklar eller promenerar i uppförsbacke så ökar mitt tryck över bröstet och jag får extra yrsel, är det något du känner igen? Alla är ju så olika, men man kan ju fråga :)

Absolut att hjärtat slår snabbare vid ångest och stress, så hade jag också, men jag märkte också att det lugnade ner sig när jag gjorde det. Nu gör det inte det dock... Eller så är jag aldrig lugn...För 6 månader sen, när det började för mig, så var ändå pulsen rätt ok. Fast å andra sidan har jag ju GAD också, så min förmåga att oroa mig över minsta lilla är väldigt STOR. Och att inte få någon psykologisk hjälp på det gör väl sitt..

Du får gärna skriva hur långt som helst! Jag har inte heller nån att dela med mig med. >Får känslan av att alla är trötta på mitt evinnerliga tjat, det gör mig ledsen, men inget jag vill nämna för dom.. Det är förstås svårt att sätta sig in i vår situation om man inte gått igenom det själv. Men ändå...

Ja, du kanske borde jobba med något sånt där du kan använda den förmågan! Om du nu tycker det är roligt?

Det låter väldigt obehagligt att bli yr och få ångest (tryck över bröstet) när du anstränger dig. Jag har fått hjärtklappning en gång när jag cyklade snabbt det var inte så mysigt, men annars peppar peppar går det rätt så bra så länge jag tar det lugnt. Jo förresten, jag har blivit yr en gång när jag gick på vanlig yoga, med en übermeister som ledare, han försökte tvinga mig att fortsätta trots att det kändes som om hela jag skulle kollapsa av yrhet och trötthet. Kroppen blev som spagetti. Jag fick fräsa ifrån. Gosh, jag borde verkligen inte gå på hans pass han får mig att må sämre! Yin yoga är det som gäller - man ligger still i olika stretch positioner i flera minuter. Det gör iof att jag gråter ibland för känslorna liksom släpper när musklerna släpper och jag får tid att känna efter hur jag mår eftersom jag inte gör något aktivt annat. Men det är ju i alla fall inte farligt. Så ja, jag får också kroppsliga symptom vid ansträngning. Så antagligen en del av utmattningen.

Jag promenerar nu, men ibland bryter jag med några minuters lugn jogging i promenaden. Om jag springer för länge och pressar mig så är det som om min kropp "låser sig" i något uppåttjack läge - liksom jag blir liksom jätte uppe i varv. Jag får inte mer ångest, (jag har mindre fysiska ångest symptom nu än innan rent generellt), men hjärtat slår snabbare och jag fastnar på högvarv, vilket gör det svårt att gå ned i varv för natten osv. Så jag tänker att jag måste nu ta det långsamt och trappa upp långsamt. Viktigare att komma ut 2 ggr om dagen på promenad än att springa kort och snabbt enstaka gång. Tidigare kunde jag cykla snabbt utan problem och mådde finemang, men nu har jag varit "apatisk" i en månad liksom sitter bara hemma, så nu orkar jag inte cykla snabbt längre. Har inte tränat och fått sämre kondition. På det igen! Allt tyder ju på att det hjälper att röra på sig mot depression. Det läker ju hjärnan också (enligt vetenskapliga studier). Jag upplever att jag mår bättre när jag varit ute. Sover bättre (om jag nu inte kör på för hårt) och känner en skön känsla i kroppen. Sedan känns det ju mer meningsfullt att ha tagit en promenad ute än att ligga i sängen och deppa.

Första doktorn jag träffade, han var äldre och vi fick väldigt bra kontakt, rekommenderade 2 promenader om dagen i lugnt tempo, jag promenerar nu lite snabbare för att få upp pulsen - men så är jag utmattad sedan lång tid och borde i alla fall klara lite mer ansträngning. Synd att jag inte kunde få ha kvar honom!

Jag oroar mig också över allt. Minsta lilla grej blir liksom ENORM för mig. Sånt som man bara gjorde förr utan att tänka på en kvart, kräver nu stor oro och flera veckors arbete uppdelat i små delar. Min psykolog säger att det är för att jag inte mår bra som allt blir så stort och jobbigt för mig. Redan innan jag blev utmattad överreagerade på minsta lilla och var allmänt arg på allt och alla. Dessa tendenser finns lite kvar.

Jag tycker absolut du gör rätt i att följa upp på din oro så du får slut på den.

Nää precis, jag känner också att ingen orkar lyssna. Det har jag också fått förklarat för mig att jag har väldigt stort behov (av att bli sedd och lyssnad på) just nu och att det inte går att kräva av andra människor att de skall orka med detta. Det finns liksom ingen som orkar med det. Alla har nog med sitt. Det har hjälpt mig att behålla och skapa relationer - för jag har blivit väldigt besviken och arg på människor runt omkring mig - att de inte finns där för mig. Så jag försöker att tänkta på det mer nu att jag inte kan begära så mycket av dem.

Ja precis, en bra psykolog kunde ju förklara många av de saker du upplever så att tt du slipper oroa dig. Bara att någon lyssnar på en fokuserat och få dela alla sina innersta känslor och få höra vad som är normalt är fantastiskt för en sån som mig som är väldigt osäker på hur jag borde bete mig i sociala relationer. Fast nu finns det ju egentligen inget normalt, men som förklara hur hälsosamma relationer fungerar. Har ju haft en del destruktiva relationer utan att jag vetat om det. Så om man ser normal som motsats till destruktiv och manipulerande.

Ännu en uppsats avklarad!

Utmattningssyndrom eller?

INNEHÅLL