ADD.. hur berätta för mitt barn?

Öppenhet är väl alltid bäst tycker jag. Så varför undanhålla något, speciellt för en tonåring?

Jag skulle börja med att berätta vad som kommer hända och sedan förklara varför det händer. Skulle också trycka på att detta inte görs för att det skulle vara något fel eller konstigt med ungdomen utan det är till för att denne ska få hjälpmedel och de bästa förutsättningarna för att det ska gå bra i skolan och livet i stort.

En fråga bara - om det handlar om en tonåring får hen då inte vara med och besluta om en utredning eller ej?

Har ni aldrig pratat om barnets svårigheter?

Om ni aldrig har pratat om detta tidigare låter det drastiskt att gå från ingenting till att berätta att ni bestämt att hen ska göra en utredning.

Om ni inte har pratat om detta förut tycker jag att ni tar det stegvis. Börja prata om barnets svårigheter. Se till att hen får en bra person på BUP att prata med om hur hen själv upplever "livet" och sådant som kan vara tufft. Utifrån barnets egna funderingar kan man sedan med BUPs hjälp börja titta på vad orsaken till svårigheterna eventuellt skulle kunna vara vilket sen kan leda rill erbjudande om en utredning

De testerna går absolut att lita på.

Hur gammal är ditt barn? Gissar på att ungen förmodligen kommer att bli upprörd. Försök att få tonåringen att sluta tänka på det negativa. Det är aldrig kul att få en diagnos och då behöver tonåring allt stöd hen behöver. Gör nåt kul tillsammans efter varje besök. Nåt hen gillar.

Fast om man nu mot förmodan skulle ha add så låter det ju extremt märkligt om inte en 15 åring själv skulle vara medveten om att det föreligger nå problem?

Men då har ni ju något att utgå från? Då missförstod jag trådstarten. Berätta stt ni kontaktat Bup för att hen ska få hjälp med det som gör att hen har svårt att orka vara i skolan osv. Berätta att ni kan få hjälp med vad det kan bero på osv. Jag skulle nog inte börja gissa funktionsnedsättningarr inför barnet innan hen ens träffat BUp utan skulle nog nöja mig med orsaken till att ni sökt hjälp så länge och ta det därifrån sen. Jag antar att om barnet har det så pass tufft så har hen nog också många tankar kring varför osv. Så att prata förutsättningslöst om att få hjälp från såna som är experter på de frågorna skulle jag tycka vore ett bra första steg.

Nu har jag en son som "bara" var 5 år när vi började vår bekantskap med BUP så det har inte varit några problem att få med honom dit. Nu när han är 12 så tycker han faktiskt att det är bra att veta varför han inte tänker och tycker likandant som alla andra och han förstår varför han reagerar annorlunda. Vi har alltid pratat om besöken på BUP som ett led i att han ska få bästa möjliga hjälp för att få må så bra som möjligt. Om du känner dig tveksam till hur du ska ta  upp det så ring gärna till BUP och få tips om hur du ska ta upp det.

Enligt dig så finns det ju uppenbara problem och jag tänker att då finns det ju något att börja prata om. Ta det när ni är ensamma och det är lungt, inte något bråk. Sätt er och fika och berätta att du har fundrerat på hur du skulle kunna hjälpa och fråga ditt barn vad han/hon tycker att du kan hjälpa till med. Tala om att du är orolig och att du ser att det är något som verkar jobbigt. Säg att du har funderat på BUP då du har vänner/bekanta/arbetskamrater vars barn har fått hjälp och stöd därifrån.

Lycka till!

Hej,

Är i liknande situation med vår 15-åring. Ska till VC nästa vecka för remiss för vidare utredning, misstänker själv främst ADD. Hen har också jättetufft att klara av skolan och har fått en mängd extrainsatser.

Det är förstås känsligt att ta upp med en tonåring, men nu när vi pratat om det och har en öppen dialog tycker hen att det känns positivt med utredning. Hen har länge känt sig "dum" och "dålig" i skolan, då hen har svårt att få gjort det som skall göras. Vi har fokuserar just på att det är för hens skull, att vi och hen ska få de rätta verktygen för att saker och ting skall fungera.

Precis som du beskriver är det ju väldigt tufft för en tonåring att inte vara som "alla andra", men samtidigt tror jag att det blir lättare om man får en förklaring till varför och hur man jobba med det.

Jag tror som sagt att öppen kommunikation och ärlighet med barnen är bäst. Hoppas det går bra för er!

Har ni inte pratat om detta på möten med skolan? Låter jättemärkligt om inte skolpersonal diskuterat med vårdnadshavare och elev under tex utvecklingssamtal. Eller har du själv sökt BUP utan att skolan funnits med i diskussionen? Det är förstås också en möjlighet och då förstår jag att situationen har uppstått. Jag tror på raka rör med tonåringen med en positiv vinkling, förstås. Inget kan bli värre av en utredning, men resultatet av den kan förbättra hens liv. Lycka till!

Känner igen precis!!! Det är "startmotorn" som är största problemet i skolan. Hen kan sitta en hel lektion utan att ens påbörja arbetet. Samma sak hemma med läxor. Och det där med att ta in information stämmer här också. På sin höjd hade spelet KANSKE stängts av, medan både byxor och lampa glömts bort.

Och visst påverkar det självkänslan! Bara att vara i den här åldern är tufft, de vill ju helst vara som alla andra och inte skilja sig ur mängden. Inte lätt då att uppleva att man inte fungerar som sina vänner.