Anonym (förlåt mig för fan!) skrev 2017-02-24 12:49:28 följande:
Nu är jag tillbaka, så förlåt mig förfan! Att det dröjde.
Lyssna gott folk - jag är INTE rasist (mot svenskar alltså)!
Jag pratar förfan lika mycket illa om min egen "härkomst" som om svenskar som etnisk grupp. Jag besitter kunskapen att ha lärt känna lika många svenskar som utlänningar!
Många svenskar lever ett helt liv utan att beblanda sig med EN ENDA utländsk! Så kom inte och säg att ni är bättre eller speciella! Vad har ni att jämföra med??
Jag kan jämföra eftersom jag har 50% utländska vänner och 50% svenska vänner! Samma med kollegor, samma med de jag har varit i ett förhållande med!
Svenskar ÄR helt klart ISKALLA!
Om det beror på det kalla klimatet? Vet ej...
En sak vet jag och det är att ni inte har riktiga känslor, empati, solariditet på samma sätt.
Exempel. Ni kan älska någon "fruktansvärt mycket" men två år efteråt så "funkar det inte längre" Min åsikt är att älskar man nån så "dör" det inte. Det försvinner inte. Man kämpar tillsammans. Tusen trådar på FL som ENBART handlar om hur ensamma ni är, att ni "måste lämna relationen för att ni inte är lyckliga".
Men när är ni lyckliga då? I förälskelsefasen?? Är det då ni tror att ni "älskar". Ni vet inte vad älska är!
Sen är ni väldigt ensamma. Lämnar era barn på förskola när dom är så små, så små. Barnen lär sig att bli lämnade tidigt, det sätter spår. De blir immuna mot "svek". Sen fortsätter det... ni vill flytta hemifrån för att skapa eget... i många andra kulturer tar man det lugnt i det området. Man bor hemma längre, familjebanden är starkare. Man hjälps åt.
Sen blir föräldrarna gamla och man fortsätter hjälpas åt. I många länder flyttar föräldrarna in till sina barns familjer för omsorg.
Vad gör en svensk? Ålderdomshem heter det.
Ni lever era liv så långt ifrån varandra. "Du har ditt och så har jag mitt". "Jag har ju mitt liv". Typiskt svenskt.
I Mellanöstern, Asien, Sydeuropa är inte "mitt - mitt och ditt - ditt"! Nej här är man en familj. Inte den man bara umgås med så fint runt julbordet...
Suck... ni ÄR ett ensamt folk.
Då blir man kall ochknåtvänd.
Att jag kallade er djur var ett liten överdrift. Men många djur är snälla så jag vill ju inte förolämpa djuren heller. Men ni är inte flockmännkiskor i den bemärkelsen.Ni lämnar familj, hem, fru, man osv.. - utan större problem!
"För att ni kan"? Ja jag kan väl köra över någon med min bil men jag gör inte det för att "jag kan".
Vissa saker gör ni svenskar för att ni är födda utan riktiga känslor. Ni har inga starka känslomässiga band till barn, partner mm.
Ni tror det. Men jag som HAR fötterna i två världar VET.
Min utländska vän (en snäll andra generationens iranier) separerade nyligen från sin svenska man. Hon grät dag och natt, inte över den fjollan (som givetvis träffat en ny på kontoret!) utan för att nu skulle hon börja "dela" på sin son... Varannan vecka, ni vet.. (att det begreppet inte ens behöver en närmare förklaring är för mig en ren chock!) I alla fall, hon skulle alltså förlora HALVA sonens uppväxt för att hennes man (en svensk) var ett djur ! Han stället till med så mycket olycka, för så många för att han följer sina djuriska instinkter.
Samtidigt sitter en annan vän till mig, en framgångsrik medelålders man från Marocko. Hans svenska fru behandlar honom som skräp, otrohet, han försörjer henne (hennes a-kassa är slut). Han vill dock inte skiljas (ja hon vill inte heller då hon älskar honom) men fastän han vet att han hade fått det bättre hos en annan (bra) kvinna så stannar han FÖR barnen. Han är inte olycklig när han tänker på barnen. Han står ut med EN BIT olycka för barnens skull!
Ni svenskar står inte ut EN BIT av nåt för ni är egoistiska, själviska och "mitt liv-centrerade"!
Få se här om jag kan svara:
Vi är iskalla påstår du? Den bedömningen gör du utifrån dina egna referenser hur det bör vara.
Långa förhållande. En klar majoritet (skulle säga de flesta) lever ihop med en partnern de skaffade barn med och med tanke på att de flesta nu är myndiga, så är dessa förhållande över 20 år gamla, jag är för övrigt, efter mer än 20 år, fortfarande lycklig med min sambo.
Ja, i det här landet så är de flesta yrkesverksamma. Men vi har en gräns, vi lämnar inte barnen på dagis före ett års ålder, vi har dessutom världens bästa föräldraförsäkring, vilket innebär att vi (till skillnad från alla andra länder) kan vara hemma över ett år med våra barn med betalning. Min väninna i USA fick leta efter dagmamma när hennes barn var 8 veckor.
I andra länder hittar man dagis för spädbarn, sådana finns inte i Sverige.
Det är få äldre som vill flytta hem till sina barn som gamla. De flesta vill inte ha den relationen med sina barn, dessutom så är de äldre i Sverige så friska att de flesta lever ett bra liv i sina egna hem långt efter 80 och sedan brukar de bli så vårdkrävande att det krävs utbildad personal för att sköta dom. Ålderdomshem har inte funnits på väldigt länge i Sverige. Det finns äldreboende (och då är de verkligen dåliga) och så finns det trygghetsboende, där friskare äldre flyttar och de har ofta aktiviteter och massa sysselsättningar, så där brukar de trivas väldigt bra.
Jag pratade själv med en kvinna som kommer från ett land där det förväntas att familjen (läs kvinnan) skulle ta hand om de äldre, hon var så slutkörd att hon inte orkade längre och önskade att hennes svärmor hade valt att bo på ett trygghetsboende.
Din gode vän marockanen verkar inte vara så mycket att hänga i julgranen precis.
Pappan som bölar över att han inte får träffa sitt barn mer än varannan vecka, kommer troligen träffa sitt barn mer än vad många andra män gör i den världen du hyllar
