Mår så dåligt över min gravida kropp

Jag fick min första redan när jag var 20 år och mådde då otroligt dåligt över hur min kropp förändrades. Gick upp mycket i vikt och låg ofta och grät över hur ful kroppen blivit. Mådde verkligen jättedåligt. När barnet föddes kändes min kropp inte längre lika viktig. Att det syntes att jag burit ett barn blev istället något jag var stolt över och inte alls något jag nojjade över. Nu är jag 32 och nojjar inte alls över lin kropp, känns tvärtom fjantigt att tänka att jag inte skulle duga på nåt sätt.

Jag kände likadant med mitt första barn, var också 25 år. Men klarade att må någorlunda okej för jag tänkte att så fort barnet kommer ut, då börjar kroppen att läka och då går det bara uppåt. Tänkte att även om den ser hemsk ut efter förlossningen så kommer den bli bättre för varje dag. Det hjälpte även om jag också tänkte mer på kroppen än barnet...

Jag gick över med 8 dagar dessutom... var lite desperat i slutet. Men jag hade tur att kroppen såg nästan ut som innan efter bara 2 veckor. Så det kan bli så också. Jag fick inga bristningar på magen men på brösten. De syntes också mindre och mindre. Jag kan tipsa om att smörja in bristningar med 'ärrsalva' direkt efter barnet är ute (vet inte om det är ok under graviditet men isf kan du börja redan nu). Jag märker inte ens av mina längre. Men jag kan tycka att det är rätt snyggt med bristningar på andra :) Förstår dock om det känns jobbigt att inte känna igen sin kropp. Men den läker oftast bra i 25årsåldern.

Jag var också smal innan, vägde kring 50 och hade alltid gjort.

Jag kommer ihåg att jag tyckte jag såg ut som en val när jag var gravid. Men det var inget mot problemen med illamående, att aldrig sova gott, att alltid bli kissnödig på de mest olämpliga tidpunkter, att kissa ner sig på jobbet och på stan. Det tyckte jag var värre.

Jag fick höra hur liten och nätt jag var som gravid och var lite stolt över det. Sedan visade sig att mitt barn var tillväxthämmat vilket ledde till en massa problem. Så var glad över din jättemage du!

Det finns salva mot bristningar som måste smörjas på medan bristningarna är röda. Hör med en dermatolog.

Finns det någon mammagrupp via bvc du kan gå med u. Jag tror många delar erfarenheten av att man ser sin kropp och identitet förändras och vet inte vem man blir. Jag var söt klänningstjej som alltid letade roliga klänningar, men nu är det nedfläckade jeans som gäller. Jag tänker att snart blir barnet lite större och då kan klänningarna fram igen. Och du kan träna igen.

Vad skönt det känns att inte vara ensam!

Känns som om alla som fått barn eller är gravida i min närhet bara har rosa moln i huvudet och när jag försökt prata med mina nära och kära så är det aldrig någon som förstått mig riktigt. Tillslut har jag bara valt att hålla tyst eftersom jag får så dåligt samvete över att jag inte är lika lycklig som alla andra..

Jag har smörjt både i förebyggande och efterhand på mina bristningar. Just nu använder jag bio-oil på dem men verkar ju inte vara någon mirakelkur direkt tyvärr. Har även googlat runt lite och sett att micro-needling ska kunna hjälpa. Ingen av er som har erfarenhet av det?

Känner igen mig så väl i det du beskriver. Har samma "problem" och hatar mig själv just nu. 
Har 12 veckor kvar och vill bara att detta ska vara över. 
Har alltid tränat, varit nog med mitt utseende, mått bra och trivts med mig själv. Ingen hets från min sida, utan hälsosamt. 

Har gått upp säkerligen 15 kilo redan och har absolut inte hetsätit fel mat osv. 
Har väl mått ganska bra och inte haft så mycket "biverkningar" av grav. 
Fått mina första bristningar på ena bröstet. Väldigt små och få än så länge.

Känner mig lite lurad då samhället och media då de framställer en grav som något fint och vackert. Känner inte alls så. 
Vill inte alls titta mig i spegeln.
Jag undrar hur majoriteten ser ut efter en graviditet. 
Är det mer vanligt med "ärrade" kroppar eller är det fler som föder barn utan några synliga tecken?
Någon som vet?

Är så rädd att inte få tillbaka min kropp som den var innan, Åtminstone känna att jag kommer trivas med hur jag ser ut sen. Och framförallt att den kommer fungera som innan. Vill inte behöva lida av separerade magmuskler, inte hålla tätt osv. Förstår att det kan bli vissa förändringar. Men känner ibland en sådan orättvisa.  
Jag har nog aldrig riktigt brytt mig särskilt mycket om vad andra tycker egentligen, men någonstans har jag nog blivit lite målad av media. 
Vill kunna klä av mig naken efter och trivas med det jag ser i spegeln. 

Känner ibland att det är som om jag har förlorat mig själv. 

Det pratas inte så mycket om detta och det verkar vara tabu att ens ta upp det.

Nu kommer jag att vara jobbig. Det är inte för att jag tycker att du är fånig - för det tycker jag verkligen inte! Utan för att du ska få lite perspektiv.

När jag blev gravid blev jag skittrött. Jag orkade bara jobba och sova. Orkade inte jobba heller efter ett tag. Jag mådde illa hela graviditeten. Jag hade så ont av foglossning att jag knappt kunde ta mig fram. Jag behövde hjälp för att ta mig ur sängen på grund av smärtan. Efter tre år är kan jag fortfarande inte röra mig normalt.

Kan du försöka vända dina tankar till att din kropp gör ett jättejobb nu och att den kämpar på som tusan? Du ska vara stolt över vad du gör nu. Du gör en helt ny ny människa! Var förlåtande mot dig och din kropp. Och det finns en ände på det. Och då får du dessutom ditt lilla barn!

Hitta på saker som gör väntan kortare. Gör sånt som gör dig glad. Berätta för dina nära att du behöver mycket pepp och stöd.

Såg nu att tråden var gammal. Hoppas att du har din bebis nu TS och att allt gått bra!

Jag har lång bakgrund med ätstörningar och har haft det jobbigt med kroppen (och allas kommentarer) under alla mina tre graviditeter (väntar tredje nu). Efter de första två har jag, relativt lätt, kommit tillbaka i form och när jag blev gravid med nummer tre var jag mycket mer vältränad och tight i kroppen än innan jag fick barn och jag presterade bra i min idrott (är uthållighetsidrottare) - så det går definitivt att få tillbaka sin gamla kropp. Dock har jag helt sluppit bristningar så där kan jag tyvärr inte bidra med erfarenheter kring det.

Men trots detta så är jag panikslagen och övertygad om att jag aldrig kommer komma tillbaka i form efter den här graviditeten, så jag har full förståelse för dina känslor!

Det går inte "definitivt att få tillbaka sin gamla kropp" för alla. Man kan få skador som gör en rörelsehindrad resten av livet. Mitt barn är tre år och jag har precis kunnat börja gå i normalfart. Men kan inte gå raskt. Vet inte om jag någonsin kommer att kunna tex springa igen.

DU kunde komma i form igen och det är så klart jättebra. Men graviditet kan vara slitsamt och alla blir inte återställda.

Jag ser ut som innan jag fick barn. Inga bristningar, inga hängbröst osv. Men vad spelar sånt för roll när man inte kan gå, eller inte kan hålla tätt när man springer och hoppar (som är betydligt vanligare än det jag har).

Jag tror att det är viktigt att tjejer får veta att det finns risker med att bli gravid. Det är inte säkert att man får tillbaka sin kropp någonsin igen. Men de flesta fungerar tillräckligt bra.

Jo absolut, så kan det ju vara. Nu uppfattade jag det dock som att det var utseende och vikt som TS oroade sig för och ville säga att man inte behöver acceptera att tex gå upp i vikt för varje barn eller att kroppen måste se ut på ett visst sätt bara för att man fått barn.

Det du råkat ut för är beklagligt, men lyckligtvis också ovanligt. Absolut att det finns risker, men frågan var ju inte om TS skulle bli gravid eller inte - hon var redan höggravid, undrade om någon kände som hon och om det går att få tillbaka sin vanliga kropp. Och det gör det ju.

Ja, så var det nog.

Jag var 25 med första och var mest chockad över hur min kropp kunde förändras så enormt. Jag oroade mig inte för förändringarna dock. Hatade min kropp just då men visste att det var ju övergående. Kände mig svag och svullen som ett stort troll, fånge i min egen kropp. Efter förlossningen gick jag snabbt (!!) ner 19kg och min kropp blev sig själv med bara svaga bristningar just under naveln. Var alltså vätska jag samlat på mig och inte fett.

Med andra barnet var jag 30 år och samlade på mig lika mkt vätska och hatade min heffaklumpkropp som begränsade mig så mycket. Huden klarade inte töjningen lika bra och jag tror att jag kanske har ett bråck eller nåt i magen, plus att magmusklerna inte gått ihop helt. Magen blev som en påse vid naveln. Saknar min mage och känner mig som en "gammal morsa".. Eller, kände. Hann inte riktigt få ordning på nåt innan jag blev gravid igen och sitter nu i kroppsfängelset igen.

Så nu oroar jag mig över hur min kropp ska bli efter denna tredje graviditet, när den inte ens hunnit återhämta sig efter förra.

I mitt fall är det inte så mycket utseendet som är viktigt, utan mer känslan av att ha en frisk och stark kropp. Är alltså gärna randig om det skulle bli så.. Men att ha en svag mage.. Nonono.

Måste tillägga: jag har inte heller haft översvallande känslor för de ofödda barnen. Men älskar mina barn mer än allt annat utanför magen!