När flytta till större?
Vi bodde i en etta på 34 kvm när vi fick barn. Vi började leta byte när han var två månader och nu i efterhand hade det varit mycket enklare om vi hade börjat leta tidigare. Det tog 1,5 år för oss att hitta en större lägenhet. Eftersom sonen hann börja förskolan innan och vi var så nöjda med den och inte ville byta begränsades ställen att flytta till. Vi ville inte byta förskola men inte heller behöva åka så långt för att lämna och hämta.
Egentligen går det bra att bo litet när bebisen är liten. Vi hade t ex ingen spjälsäng utan samsov första veckorna och sen hade vi en sovgunga som satt på väggen vid vår säng. Där sov han tills han blev 4-5 månader innan den blev för liten och han dessutom började röra sig mer i sömnen så den inte var säker längre. Efter det fick han en spjälsäng och då blev det genast trängre i lägenheten. När han var runt ett halvår började han sova jättedåligt och behövde ha helt mörkt för att kunna sova. Då hade det underlättat så mycket med ett sovrum! Istället hade vi svarta skynken som en sänghimmel runt spjälsängen och när han somnade vågade vi knappt röra oss för att vi inte ville väcka honom och börja om med nattningen. Vi hade ett golv som knarrade och enda stället TV:n kunde stå på var mitt emot hans säng och ljuset från den störde honom innan han hade somnat tungt. Tillslut satte vi skenor i taket runt hans och vår säng och satte upp mörkläggningsgardiner och då blev det bättre. Men vi kände ändå att vi störde honom om vi inte var lugna och tysta. Kan ju bli lite tråkigt i längden.
När han var runt året började han röra sig mycket mer, både krypa och gå. Då fanns det liksom inte utrymme att göra så mycket. Han hade t ex en gåvagn men han kunde bara gå några meter med den innan han fick vända och gå åt andra hållet. Och det tog ett tag innan han lärde sig vända så då blev han arg och frustrerad för att han fastnade där. Vi var tvungna att gå ut varje dag för att kunna aktivera honom ordentligt och det har jag iofs inget problem med. Men när man är ensam vuxen och är sjuk t ex så är det inte så kul att behöva ta sig ut. Då vill man kunna aktivera barnet inne också så man själv får lättare att vila. Alternativet var att ha en extremt gnällig unge och det är inte heller så kul när man är sjuk.
Jag tyckte det blev jobbigare och jobbigare att bo litet ju äldre han blev. Hade vi börjat leta byte samtidigt som vi började planera barn, jag hade blivit gravid när jag blev och det hade tagit lika lång tid att få till ett byte hade sonen varit typ 7 månader när vi flyttade. Det hade varit så skönt! Nu var han 1,5 år och det var som att komma till himlen när vi kunde lägga honom i ett rum och sen fortsätta kvällen i ett annat utan att behöva tassa omkring, viska och inte sätta på TV/dator. Efter nån månad gjorde vi dessutom om klädlkammaren till barnrum vilket var ännu skönare för oss vuxna som kunde ha en sänglampa tänd och läsa lite i sängen innan vi somnade t ex. Nu har vi två barn och när andra föddes var det också skönt att storebror redan hade ett eget rum och inte behövde vakna när lillebror vaknade och skrek.
Så, ja det går bra att bo litet med en bebis men de växer snabbt och då blir det jobbigare. Kan ni hitta en större lägenhet innan ni får barn eller iaf innan barnet blir för stort hade jag definitivt satsat på det! Ännu bättre om ni kan få en trea direkt, speciellt om ni planera för syskon hyfsat tätt. Det riktigt positiva med att bo litet var i vårt fall att vi hade riktigt låg hyra vilket gjorde att vi kunde spara många föräldradagar. :)