Jo tack,det känner jag igen,fast min dotter är 9 år. Jag tror att det är förpubertiteten,mycket hormoner i omlopp som rör till det i kroppen. Sedan ökas kraven i skolan,man börjar att jämföra sig med kompisarna,man börjar att se vad andra har och vad man själv inte har. Jobbigt helt enkelt och man vet inte hur man skall hantera dessa känslor,men de ÄR äkta och känns. Självklart ska man inte acceptera dåligt beteende,men bekräfta att man SER att barnet har det jobbigt och det ska man säga med ord.Det finns ett ordspråk " ge mig kärlek när jag som minst förtjänar det" och det tror jag passar in i dessa känslomässigt tunga perioder hos barnen. Och fråga hur du kan hjälpa till. Låt barnet få vara ifred ifall barnet behöver det,men tala även om att du finns där om barnet vill prata. Det är en svår balansgång att befinna sig mitt emellan barn-vuxen...man är både stor och liten på en gång och man behöver få vara både och på en gång beroende på situation. INTE lätt för oss vuxna,vi blir lätt provocerade,känner oss åsidosatta,känner oss sårade och oälskade. Men det är vi inte,det är viktigt att förstå,vi är jätteviktiga och det är nu vi föräldrar blir "testade" om vi ännu är att lita på trots barnets dåliga beteende. Barnet vet helt klart att deras dåliga sätt inte är ok men har inte verktygen att hantera det. Jag tänker PMS....hur lätt är det att påverka? Hur vill jag bli bemött? Lugn och ro...sedan kanske man vill prata lite när man är lugn i sinnet igen. Och visar vi trots allt att vi älskar barnet( inte dess beteende) så kommer barnet att känna att vi finns där i alla väder. Ja,det är väll det som kallas ovillkorlig kärlek. Inte lätt alla gånger,men som tur är kommer de lugnare perioderna också och man glömmer snabbt de trotsiga perioderna som barnet går igenom,tur det.

Och självklar talar man om med bestämd röst att här hemma använder vi inte dessa ord! Vi smäller inte i dörrar eller talar respektlöst mot varandra! Sedan behöver vi inte invänta svar...barnet VET ändå vad vi vill. "Bara" att tjata vidare fastän barnet fortsätter och fortsätter och inte orkar höra vårt tjat. Till slut greppar de att det inte tjänar något på att gapa och skrika eller vad de nu gör för att få sin vilja igenom.