Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?
Det är ju tur att det är fritt val! Det är nog inte så ovanligt att känna som du gör, TS.
Jag känner mig dock otroligt tacksam över att mina morföräldrar adopterade min mamma en höst för ca 70 år sedan. Den kärleken och värmen jag fick från dem håller jag varmt i hjärtat varje dag, trots att de gick bort för ganska länge sedan.
Jag har gjort två släktträd, en med mina biologiska släktingar på mammas sida och ett med mormor och morfars. Båda är lika intressanta för mig, men på olika sätt. Det biologiska är just bara det - mitt biologiska arv. Var kommer jag ifrån, mitt utseende, min fysiska hälsa o.s.v.? Mormor och morfars släktträd är ju mitt sociala arv, hur blev de som de blev och hur har det påverkat mig? Jättespännande! Vi är ju alla en kombination av arv och miljö, oavsett om vi växer upp med våra biologiska föräldrar eller med någon annan föräldrafigur. Hur detta sedan kombineras varierar från person till person.
För mig går det inte att jämföra en biologisk släkting som man aldrig träffat med en mormor som hållit en i famnen. Det är helt skilda känslor.