Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?

Jag är medveten om att detta kan framstå som kränkande osv. för vissa men det är, tro det eller ej, inte så att jag är ute efter att såra någon med det här inlägget. Känner ni att ni inte kan läsa utan att ta illa upp eller svara utan att bli aggressiva etc. så är det nog bäst att ni inte läser/svarar.

Har under ett långt tag nu försökt bli med barn utan resultat. Än så länge har det inte gått onormalt lång tid så det är inte aktuellt med utredningar eller sådant ännu. Trots det har tankar och farhågor om att det kanske inte kan bli några barn här dykt upp och jag har funderat en del på både adoption och äggdonation, om det nu skulle var nåt problem med mina ägg. Det jag känner är dock att nej, det är inget för mig. Jag vill ha genetiska barn. Det känns jätteviktigt för mig och jag kan inte se hur jag skulle kunna älska ett barn som inte var mitt genom DNA.

Kan heller inte släppa känslan av att det skulle vara meningslöst och att uppfostra "andras" barn. Alltså man lägger ner så mycket tid, kraft, energi och pengar under så många år på att uppfostra ett barn och i slutändan är det inte ens sitt eget släktträd/blodslinje man hjälper till att föra vidare utan någon främlings. Det känns som jag skulle vara höjden av förlorare när det gäller naturligt urval eller vad man ska kalla det. Lägga ner hela mitt liv på att uppfostra och ta hand om barn, och eventuellt barnbarn och barnbarnsbarn, som inte ens är genetiskt linkade till mig. De skulle ärva pengar och familjeklenoder men tillhör inte familjen egentligen, alltså genom blod.

Det är uppenbart att adoption inte är för mig. Jag har dock inget emot adopterade/adoption som sådant och är uppvuxen nära flera adopterade barn så har sett på nära håll hur deras familjer är som vilka som helst och jag förstår ju att långt ifrån alla känner som jag. Att folk älskar sina adoptivbarn och det var rätt beslut för dem att adoptera (eller använda donator istället för egna ägg/spermier). Samtidigt undrar jag om de tankar jag beskrivit någonsin slår adoptiv/donatorföräldrar? Har ni någon gång tänkt på det? Finns det någon som kanske inte adopterat (än) som känt/tänkt så här, eller är jag helt knäpp och udda? Undrar ju varför jag tänker sånna saker om ingen annan gör det, och varför jag känner att jag inte skulle kunna älska ett adoptivbarn/äggdonatorbarn, om alla andra skulle kunna det... Det kanske är något fel på mig.

För att låta precis lika hård och okänslig som dig, jag hoppas att det dröjer LÄNGE innan det blir bebis för er del. Då kanske du får upp ögonen och inte tar saker för givet!

Förstå mig rätt, men jag kan anse att människor med åsikter som dig inte borde blir erbjuden äggdonation eller adoption. Om Du ändå inte kan se barnen som dina egna och behandla dem där efter, varför ska du ha chansen?

Det finns inga garantier ATT man kan få biologiska barn, du skriver själv att ni inte har försökt speciellt länge. Hur tror du att du resonerar om 10 år och det fortfarande inte har resulterat i en bebis? Du är dessutom villig att välja ett barnlöstliv för att du inte skulle kunna se andra än dina egna ägg som barn?

Jag tror dessutom att dina tankar är lätta och tänka innan man står där och inte har några egna möjligheter utan OM man vill ha barn är "illa tvungen" att ta hjälp från någon annan.

Jag känner tyvärr en person som dumpade sitt adoptivbarn på liknande sätt. Adoptivbarnet är dessvärre avliden sedan många år, men hen flydde hemmet vid 15-16 och fick många barn därefter under svåra omständigheter.

Just ordet "docka" var precis det jag tänkte om den situationen. Föräldrarna (särskilt den ena) önskade sig en docka som skulle sitta och vara söt i soffan och inte ställa till med problem. 

Det finns många skäl att fundera några extra varv innan man drar igång en adoptionsprocess. Jag är i mångt och mycket skeptisk, särskilt till internationella adoptioner av olika skäl. Däremot håller jag inte med TS om att man inte KAN älska ett adopterat barn lika högt som ett biologiskt. Jag tror det handlar om personlighet. 

Som du så klokt påpekar, är det bra att TS har kommit fram till detta nu och inte lurar sig själv att tro att allt kommer att falla på plats bara barnet är här... 

Blir arg så jag skakar när jag läser sån här rappakalja om blodsband och genetik. Det har väl ingen som helst betydelse?

Hur kan TS älska sin partner? Enda sätter är väl att dom är släkt.

Att känna och tycka såhär ärinte ok. Sök hjälp!