Vad ska jag skriva?

Du känner som du känner och du har all rätt till dina känslor. Utifrån de känslorna adoptera inte. Du gör bara dig själv och barnet en otjänst.

Men lika väl som du inte vill att andra människor ska tala om för dig hur du ska känna och göra med din ofrivilliga barnlöshet tala inte om för mig eller andra hur jag ska känna och göra inför mina föräldrar.

Jag är 28 år och mina föräldrar adopterade mig när jag var tre månader. Jag har aldrig någonsin känt något annat än ovillkorlig kärlek för mina föräldrar och de för mig. Den kärleken är självklar för oss. Det är mest, ursäkta mig, men människor som du, som ifrågasätter och ställer frågor. Det finns en föreställning om att bara för att vi ser olika ut så är vi olika eller hör inte ihop. Inte sant. Vi är rätt lika och vi hör ihop.

Jag och mina föräldrar har i omgångar allt eftersom jag blivit äldre pratat om adoptionen och ofrivillig barnlöshet. Nu är jag 28 och jag har svar på alla frågor.
För mina föräldrar tog det verkligen lång tid, flera IVF och missfall innan de fick mig. Mina föräldrar liknar väntan på adoption vid en graviditet, inte fysiskt, men psykiskt och känslomässigt. 

Min mamma har sagt, när har har pratat om min biologiska mamma, att hon mest har varit tacksam att hon fick mig. Det var ödet att hon skulle vara min mamma. Jag känner samma sak.

Några mer specifika frågor? 

Jag är adopterad och 28 år idag. Jag tror att jag förstår vad du menar.

Jag och mina föräldrar har pratat en hel del om adoptionen. Det är underligt hur livet fungerar ibland men den sorgen och smärtan som de fick gå igenom gjorde kärleken till mig starkare. För jag var inte självklar. De var tvungna att gå igenom så mycket för att få mig. 

Jag förstår precis varför du reagerar så och min första reaktion (som adopterad) var: Hur kan den här människan tycka, tänka och känna så här?! Vilken förfärlig syn på kärlek den här människan har?!

För det är ju just det det är - kärlek- i mitt fall mellan mig och mina föräldrar. Min mamma har inte varit gravid med mig, men hon och pappa är de som alltid har funnits där och älskat mig så som jag älskar dem. Den kärleken är så självklar.

Det är mest andra människor som i sin trångsynthet inte begriper att kärleken är gränslös och villkorslös. Men det handlar väl om hur man har blivit uppfostrad - att vissa människor har en (i mina ögon) trångsynt syn på vad kärlek och familj är.

Fast det säger jag ju inte! Vad andra människor tycker, tänker och känner påverkar inte min och mina föräldrars relation och kärlek.

Men man kan tycka att andra människor kan vara trångsynta och osympatiska för att de inte förstår och ifrågasätter min och mina föräldrars relation och kärlek . det är ju det TS gör.