Forum Adoption - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?

    Sön 30 apr 2017 14:26 Läst 12078 gånger Totalt 49 svar
    Anonym (FJTY)
    Visa endast
    Sön 30 apr 2017 14:26

    Jag är medveten om att detta kan framstå som kränkande osv. för vissa men det är, tro det eller ej, inte så att jag är ute efter att såra någon med det här inlägget. Känner ni att ni inte kan läsa utan att ta illa upp eller svara utan att bli aggressiva etc. så är det nog bäst att ni inte läser/svarar.

    Har under ett långt tag nu försökt bli med barn utan resultat. Än så länge har det inte gått onormalt lång tid så det är inte aktuellt med utredningar eller sådant ännu. Trots det har tankar och farhågor om att det kanske inte kan bli några barn här dykt upp och jag har funderat en del på både adoption och äggdonation, om det nu skulle var nåt problem med mina ägg. Det jag känner är dock att nej, det är inget för mig. Jag vill ha genetiska barn. Det känns jätteviktigt för mig och jag kan inte se hur jag skulle kunna älska ett barn som inte var mitt genom DNA.

    Kan heller inte släppa känslan av att det skulle vara meningslöst och att uppfostra "andras" barn. Alltså man lägger ner så mycket tid, kraft, energi och pengar under så många år på att uppfostra ett barn och i slutändan är det inte ens sitt eget släktträd/blodslinje man hjälper till att föra vidare utan någon främlings. Det känns som jag skulle vara höjden av förlorare när det gäller naturligt urval eller vad man ska kalla det. Lägga ner hela mitt liv på att uppfostra och ta hand om barn, och eventuellt barnbarn och barnbarnsbarn, som inte ens är genetiskt linkade till mig. De skulle ärva pengar och familjeklenoder men tillhör inte familjen egentligen, alltså genom blod.

    Det är uppenbart att adoption inte är för mig. Jag har dock inget emot adopterade/adoption som sådant och är uppvuxen nära flera adopterade barn så har sett på nära håll hur deras familjer är som vilka som helst och jag förstår ju att långt ifrån alla känner som jag. Att folk älskar sina adoptivbarn och det var rätt beslut för dem att adoptera (eller använda donator istället för egna ägg/spermier). Samtidigt undrar jag om de tankar jag beskrivit någonsin slår adoptiv/donatorföräldrar? Har ni någon gång tänkt på det? Finns det någon som kanske inte adopterat (än) som känt/tänkt så här, eller är jag helt knäpp och udda? Undrar ju varför jag tänker sånna saker om ingen annan gör det, och varför jag känner att jag inte skulle kunna älska ett adoptivbarn/äggdonatorbarn, om alla andra skulle kunna det... Det kanske är något fel på mig.

  • Anonym (Gk)
    Visa endast
    Mån 1 maj 2017 23:07 #31
    Anonym (Va) skrev 2017-05-01 10:07:18 följande:

    Jag känner precis som du TS. Jag tycker inte om andras ungar, men jag älskar mina barn. Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med en man som har egna barn, för jag skulle helt enkelt inte tycka om dem. Att adoptera eller på annat sätt få barn som inte är min mans och mina biologiskt är helt uteslutet.


    Tänk vad olika det kan vara! För mig var gåvan att få barn en dörröppnare till en ny värld av insikt där man plötsligt förstod att alla barn är så väldigt värdefulla, inte bara mina egna. Jag tycker att åsikten du ger uttryck för inte känns helt okej, inte för mig, det där "Jag älskar och tycker bara om det som är mitt". Tja, man är olika! Är det föräldrar som resonerar som du som är med i "mina barn är bäst"-maffian också?

    Jag kan absolut tänka mig att ta mig an barn som inte är mina egna. Hade jag haft mer utrymme och tid hade jag till och med kunnat tänka mig att vara stödfamilj. Här finns kärlek till fler.
  • Anonym (Apan)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 02:48 #32 +1
    Anonym (FJTY) skrev 2017-04-30 14:26:47 följande:

    Jag är medveten om att detta kan framstå som kränkande osv. för vissa men det är, tro det eller ej, inte så att jag är ute efter att såra någon med det här inlägget. Känner ni att ni inte kan läsa utan att ta illa upp eller svara utan att bli aggressiva etc. så är det nog bäst att ni inte läser/svarar.

    Har under ett långt tag nu försökt bli med barn utan resultat. Än så länge har det inte gått onormalt lång tid så det är inte aktuellt med utredningar eller sådant ännu. Trots det har tankar och farhågor om att det kanske inte kan bli några barn här dykt upp och jag har funderat en del på både adoption och äggdonation, om det nu skulle var nåt problem med mina ägg. Det jag känner är dock att nej, det är inget för mig. Jag vill ha genetiska barn. Det känns jätteviktigt för mig och jag kan inte se hur jag skulle kunna älska ett barn som inte var mitt genom DNA.

    Kan heller inte släppa känslan av att det skulle vara meningslöst och att uppfostra "andras" barn. Alltså man lägger ner så mycket tid, kraft, energi och pengar under så många år på att uppfostra ett barn och i slutändan är det inte ens sitt eget släktträd/blodslinje man hjälper till att föra vidare utan någon främlings. Det känns som jag skulle vara höjden av förlorare när det gäller naturligt urval eller vad man ska kalla det. Lägga ner hela mitt liv på att uppfostra och ta hand om barn, och eventuellt barnbarn och barnbarnsbarn, som inte ens är genetiskt linkade till mig. De skulle ärva pengar och familjeklenoder men tillhör inte familjen egentligen, alltså genom blod.

    Det är uppenbart att adoption inte är för mig. Jag har dock inget emot adopterade/adoption som sådant och är uppvuxen nära flera adopterade barn så har sett på nära håll hur deras familjer är som vilka som helst och jag förstår ju att långt ifrån alla känner som jag. Att folk älskar sina adoptivbarn och det var rätt beslut för dem att adoptera (eller använda donator istället för egna ägg/spermier). Samtidigt undrar jag om de tankar jag beskrivit någonsin slår adoptiv/donatorföräldrar? Har ni någon gång tänkt på det? Finns det någon som kanske inte adopterat (än) som känt/tänkt så här, eller är jag helt knäpp och udda? Undrar ju varför jag tänker sånna saker om ingen annan gör det, och varför jag känner att jag inte skulle kunna älska ett adoptivbarn/äggdonatorbarn, om alla andra skulle kunna det... Det kanske är något fel på mig.


    Önskar fler hade tänkt som dig. För jag är rätt säker på att min "mamma" kom fram till detta EFTER hon adopterde mig.

    Så hon la ner tid, pengar , energi för att "dumpa" mig så fort jag blev myndig för att jag inte var en docka som hon kunde få att göra som hon ville med.

    Jag tycker verkkligen du är stark som vågar erkänan detta och sätta ord på det.
    TACK.
    Hoppas fler följer efter.
  • Tis 2 maj 2017 07:39 #33 -1

    För att låta precis lika hård och okänslig som dig, jag hoppas att det dröjer LÄNGE innan det blir bebis för er del. Då kanske du får upp ögonen och inte tar saker för givet!

    Förstå mig rätt, men jag kan anse att människor med åsikter som dig inte borde blir erbjuden äggdonation eller adoption. Om Du ändå inte kan se barnen som dina egna och behandla dem där efter, varför ska du ha chansen?

    Det finns inga garantier ATT man kan få biologiska barn, du skriver själv att ni inte har försökt speciellt länge. Hur tror du att du resonerar om 10 år och det fortfarande inte har resulterat i en bebis? Du är dessutom villig att välja ett barnlöstliv för att du inte skulle kunna se andra än dina egna ägg som barn?

    Jag tror dessutom att dina tankar är lätta och tänka innan man står där och inte har några egna möjligheter utan OM man vill ha barn är "illa tvungen" att ta hjälp från någon annan.

  • Anonym (Va)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 09:21 #34
    Anonym (Gk) skrev 2017-05-01 23:07:29 följande:

    Tänk vad olika det kan vara! För mig var gåvan att få barn en dörröppnare till en ny värld av insikt där man plötsligt förstod att alla barn är så väldigt värdefulla, inte bara mina egna. Jag tycker att åsikten du ger uttryck för inte känns helt okej, inte för mig, det där "Jag älskar och tycker bara om det som är mitt". Tja, man är olika! Är det föräldrar som resonerar som du som är med i "mina barn är bäst"-maffian också?

    Jag kan absolut tänka mig att ta mig an barn som inte är mina egna. Hade jag haft mer utrymme och tid hade jag till och med kunnat tänka mig att vara stödfamilj. Här finns kärlek till fler.


    Var har du läst att jag inte anser barn vara "värdefulla"? Jag tycker inte om barn generellt, svårare är det inte.
  • Tis 2 maj 2017 10:23 #35

    Det är ju tur att det är fritt val! Det är nog inte så ovanligt att känna som du gör, TS. 

    Jag känner mig dock otroligt tacksam över att mina morföräldrar adopterade min mamma en höst för ca 70 år sedan. Den kärleken och värmen jag fick från dem håller jag varmt i hjärtat varje dag, trots att de gick bort för ganska länge sedan. 

    Jag har gjort två släktträd, en med mina biologiska släktingar på mammas sida och ett med mormor och morfars. Båda är lika intressanta för mig, men på olika sätt. Det biologiska är just bara det - mitt biologiska arv. Var kommer jag ifrån, mitt utseende, min fysiska hälsa o.s.v.? Mormor och morfars släktträd är ju mitt sociala arv, hur blev de som de blev och hur har det påverkat mig? Jättespännande! Vi är ju alla en kombination av arv och miljö, oavsett om vi växer upp med våra biologiska föräldrar eller med någon annan föräldrafigur. Hur detta sedan kombineras varierar från person till person. 

    För mig går det inte att jämföra en biologisk släkting som man aldrig träffat med en mormor som hållit en i famnen. Det är helt skilda känslor. 

  • Tis 2 maj 2017 10:30 #36 +1
    Anonym (Apan) skrev 2017-05-02 02:48:52 följande:
    Önskar fler hade tänkt som dig. För jag är rätt säker på att min "mamma" kom fram till detta EFTER hon adopterde mig.

    Så hon la ner tid, pengar , energi för att "dumpa" mig så fort jag blev myndig för att jag inte var en docka som hon kunde få att göra som hon ville med.

    Jag tycker verkkligen du är stark som vågar erkänan detta och sätta ord på det.
    TACK.
    Hoppas fler följer efter.
    Jag känner tyvärr en person som dumpade sitt adoptivbarn på liknande sätt. Adoptivbarnet är dessvärre avliden sedan många år, men hen flydde hemmet vid 15-16 och fick många barn därefter under svåra omständigheter.

    Just ordet "docka" var precis det jag tänkte om den situationen. Föräldrarna (särskilt den ena) önskade sig en docka som skulle sitta och vara söt i soffan och inte ställa till med problem. 

    Det finns många skäl att fundera några extra varv innan man drar igång en adoptionsprocess. Jag är i mångt och mycket skeptisk, särskilt till internationella adoptioner av olika skäl. Däremot håller jag inte med TS om att man inte KAN älska ett adopterat barn lika högt som ett biologiskt. Jag tror det handlar om personlighet. 

    Som du så klokt påpekar, är det bra att TS har kommit fram till detta nu och inte lurar sig själv att tro att allt kommer att falla på plats bara barnet är här... 
  • Anonym (Apan)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 21:13 #37 +1
    Bdndnxnf skrev 2017-05-02 07:39:50 följande:

    För att låta precis lika hård och okänslig som dig, jag hoppas att det dröjer LÄNGE innan det blir bebis för er del. Då kanske du får upp ögonen och inte tar saker för givet!

    Förstå mig rätt, men jag kan anse att människor med åsikter som dig inte borde blir erbjuden äggdonation eller adoption. Om Du ändå inte kan se barnen som dina egna och behandla dem där efter, varför ska du ha chansen?

    Det finns inga garantier ATT man kan få biologiska barn, du skriver själv att ni inte har försökt speciellt länge. Hur tror du att du resonerar om 10 år och det fortfarande inte har resulterat i en bebis? Du är dessutom villig att välja ett barnlöstliv för att du inte skulle kunna se andra än dina egna ägg som barn?

    Jag tror dessutom att dina tankar är lätta och tänka innan man står där och inte har några egna möjligheter utan OM man vill ha barn är "illa tvungen" att ta hjälp från någon annan.


    Det finns inga jävla garantier för att man kommer kunna älska sitt adoptivbarn heller. TS är iaf ÄRLIG och säger hur hon verkligen känner.
    Och bara för att DU vill ha ett barn betyder det inte att adoptivbarn vill stå för notan.
  • Anonym (Apan)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 21:18 #38
    Mrs Moneybags skrev 2017-05-02 10:30:45 följande:
    Jag känner tyvärr en person som dumpade sitt adoptivbarn på liknande sätt. Adoptivbarnet är dessvärre avliden sedan många år, men hen flydde hemmet vid 15-16 och fick många barn därefter under svåra omständigheter.

    Just ordet "docka" var precis det jag tänkte om den situationen. Föräldrarna (särskilt den ena) önskade sig en docka som skulle sitta och vara söt i soffan och inte ställa till med problem. 

    Det finns många skäl att fundera några extra varv innan man drar igång en adoptionsprocess. Jag är i mångt och mycket skeptisk, särskilt till internationella adoptioner av olika skäl. Däremot håller jag inte med TS om att man inte KAN älska ett adopterat barn lika högt som ett biologiskt. Jag tror det handlar om personlighet. 

    Som du så klokt påpekar, är det bra att TS har kommit fram till detta nu och inte lurar sig själv att tro att allt kommer att falla på plats bara barnet är här... 
     Så sorgligt, detta är nog varken första eller sista storyn om den svarta baksidan av vad adoption innebär.

  • Anonym (Tomte­)
    Visa endast
    Tor 25 maj 2017 18:10 #39 -1

    Blir arg så jag skakar när jag läser sån här rappakalja om blodsband och genetik. Det har väl ingen som helst betydelse?

    Hur kan TS älska sin partner? Enda sätter är väl att dom är släkt.

    Att känna och tycka såhär ärinte ok. Sök hjälp!

  • Anonym (Hklö)
    Visa endast
    Tor 25 maj 2017 21:00 #40
    Anonym (Tomte) skrev 2017-05-25 18:10:15 följande:

    Blir arg så jag skakar när jag läser sån här rappakalja om blodsband och genetik. Det har väl ingen som helst betydelse?

    Hur kan TS älska sin partner? Enda sätter är väl att dom är släkt.

    Att känna och tycka såhär ärinte ok. Sök hjälp!


    Varför ska man söka hjälp?
  • Fre 26 maj 2017 08:40 #41
    Anonym (Tomte) skrev 2017-05-25 18:10:15 följande:

    Blir arg så jag skakar när jag läser sån här rappakalja om blodsband och genetik. Det har väl ingen som helst betydelse?

    Hur kan TS älska sin partner? Enda sätter är väl att dom är släkt.

    Att känna och tycka såhär ärinte ok. Sök hjälp!


    Jag förstår precis varför du reagerar så och min första reaktion (som adopterad) var: Hur kan den här människan tycka, tänka och känna så här?! Vilken förfärlig syn på kärlek den här människan har?!

    För det är ju just det det är - kärlek- i mitt fall mellan mig och mina föräldrar. Min mamma har inte varit gravid med mig, men hon och pappa är de som alltid har funnits där och älskat mig så som jag älskar dem. Den kärleken är så självklar.

    Det är mest andra människor som i sin trångsynthet inte begriper att kärleken är gränslös och villkorslös. Men det handlar väl om hur man har blivit uppfostrad - att vissa människor har en (i mina ögon) trångsynt syn på vad kärlek och familj är.
  • Anonym (Hklö)
    Visa endast
    Fre 26 maj 2017 10:00 #42
    fröken88 skrev 2017-05-26 08:40:11 följande:

    Jag förstår precis varför du reagerar så och min första reaktion (som adopterad) var: Hur kan den här människan tycka, tänka och känna så här?! Vilken förfärlig syn på kärlek den här människan har?!

    För det är ju just det det är - kärlek- i mitt fall mellan mig och mina föräldrar. Min mamma har inte varit gravid med mig, men hon och pappa är de som alltid har funnits där och älskat mig så som jag älskar dem. Den kärleken är så självklar.

    Det är mest andra människor som i sin trångsynthet inte begriper att kärleken är gränslös och villkorslös. Men det handlar väl om hur man har blivit uppfostrad - att vissa människor har en (i mina ögon) trångsynt syn på vad kärlek och familj är.


    Fast bara för att någon persnligen inte skulle kunna ta hand om och älska ett barn som inte var ens biologiska egna betyder ju inte att dina föräldrar älskar dig mindre. Det är väl bra om man inser det redan innan så man inte gör ett misstag.
  • Fre 26 maj 2017 10:11 #43 +1
    Anonym (Hklö) skrev 2017-05-26 10:00:48 följande:
    Fast bara för att någon persnligen inte skulle kunna ta hand om och älska ett barn som inte var ens biologiska egna betyder ju inte att dina föräldrar älskar dig mindre. Det är väl bra om man inser det redan innan så man inte gör ett misstag.
    Fast det säger jag ju inte! Vad andra människor tycker, tänker och känner påverkar inte min och mina föräldrars relation och kärlek.

    Men man kan tycka att andra människor kan vara trångsynta och osympatiska för att de inte förstår och ifrågasätter min och mina föräldrars relation och kärlek . det är ju det TS gör.
  • Anonym (Vind)
    Visa endast
    Fre 26 maj 2017 10:26 #44 +1

    Alla möjliga känslor finns ju representerade bland folk och det finns ju de som inte älskar sina biologiska barn heller. Vi är alla olika och olika komplexa.

    För mig sitter inte förmågan att älska vare sig barn eller vuxna i generna utan i samhörighet, längtan, välvilja, minnen man skapar och de personlighetsdrag eller egenheter som finns i en person. Jag kan till och med "hata" och älska samma egenskap på samma gång ibland. Trots att jag har biologiska barn så tänker jag ibland på adoption. Längtan och glädjen är ju samma, men jag skulle slippa gå igenom en till graviditet.

    Jag älskar min partner, jag kan älska ett djur, jag kan älska/hålla av vänner och andras barn och jag skulle utan tvekan kunna älska ett adoptivbarn.

    Egentligen är det väl inget bekymmer med att du aldrig skulle vilja adoptera? Du är garanterat inte ensam om det och ingen kommer till skada av det. Däremot undrar jag hur du skulle tackla det om dina egna gener inte gav dig det du väntat dig. Om du får ett barn med någon typ av livslånga skador, om du inte alls känner igen dig själv i utseende eller beteende, kommer du då ha svårt att älska barnet?

  • Anonym (Apan)
    Visa endast
    Tor 8 jun 2017 18:49 #45 +2
    Anonym (Tomte) skrev 2017-05-25 18:10:15 följande:

    Blir arg så jag skakar när jag läser sån här rappakalja om blodsband och genetik. Det har väl ingen som helst betydelse?

    Hur kan TS älska sin partner? Enda sätter är väl att dom är släkt.

    Att känna och tycka såhär ärinte ok. Sök hjälp!


    Men vilken sten bor du under???!! Det är du som behöver hjälp.
  • Tis 11 jul 2017 08:59 #46

    Det är så olika för olika människor. Jag skulle definitivt kunna älska ett adopterat barn. Det skulle ingen som helst roll att barnet inte har mitt DNA (vi har för övrigt alla väldigt stor del av DNA samma bland människor ) Nu ska det kanske låta väldigt hårt, men om man tänker även på husdjur - när du skaffar en hund eller en katt, så vet du till 100% att denne inte har din DNA, men ändå älskar du den. Så hur kan man inte älska ett barn som du också adopterar?
    Men jag tycker att det är jättebra att du har en bestämt åsikt om det och inte velar mellan om det skulle funka för dig eller inte - hellre att inte adoptera ett barn vem ska sedan lida av att ha dig som förälder än att försöka och få allt det att gå åt skogen.

  • Anonym (Dina)
    Visa endast
    Tor 15 feb 2018 18:56 #47

    Jag har samma tankar som dig ts, och jag har känt hela livet att det varit ett sånt tabu att prata om det. Man måste liksom överdriva hur mycket mer man skulle kunna älska ett adopterat barn och hur oviktigt ens egna gener är, för att bli accepterad överhuvudtaget när man pratar. Det är den erfarenheten jag har, och det känns väldigt förljuget. Jag tvivlar inte på att människor är olika. visst finns det de som kan älska sina adoptivbarn!

    Men att det skulle vara så som jag har fått itutat mig (och det verkar som vissa i tråden vill tro....) att det vanliga och normala är att man hur lätt som helst kan ta till sig ett adoptivbarn - det tror jag inte på- Jag tror att det är vanligast att folk egentligen tänker som ts, mer eller mindre, men att de inte vågar säga det pga grupptryck. De lurar sig själva tillslut, och då kan det bli katastrofala följder som vi också läst om i tråden med barn som är oälskade osv. Tänk efter - man skadar ju ingen genom att vara ärlig och inte adoptera om man tänker som ts. Däremot kan man verkligen skada någon om man adopeterar trots tveksamheter, och barnet då far illa. 

    Nej, fram för mer ärlighet. Jag tror inte det är positivt med internationella adoptioner, se bara på nyheterna där de berättar om de kindappade chilenska barnen. Om det blir en industri med mycket pengar inblandat kommer det att bli olika typer av barnhandel och det vill  vi undvika. Närståendeadoptioner däremot kan ju vara positivt i många fall.

    Ta bort tabut kring adoption, det passar verkligen inte alla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera men hade jag sagt det för tio år sedan hade det blivit ramaskri. Nu när jag säger det blir det bara lite sura miner.

  • Tor 2 maj 2019 09:22 #48

    Jag hålla med dig! Man känner annorlunda för egna och adopterade barn!


    (^_^)
  • Tor 2 maj 2019 09:28 #49

    Och jag känner såhär, att om man kan älska en hund (eller ett annat djur, dvs en helt annan ras) lika mycket som ett barn (vilket jag vet att man kan) så är det fullt möjligt älska ett barn som inte delar halva ens dna. Jag tror det sitter i huvudet, och när barnet väl är en del av familjen så är det just det - en självklar del av familjen.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll