Blev ditt liv som du drömde eller önskade - med facit i hand

Nej, jag håller inte med dig.

Det jag ville få fram var att man måste vara lite snäll mot sig själv och ge lite utrymme åt att drömmen kanske inte blev exakt som man tänkte sig. 

Allt är inte svart eller vitt, det finns en enorm gråskala däremellan och många stadier av "ok" och "bra". 

Det kan också vara bra att tänka att ett gott liv inte betyder att man inte har haft motgångar. Motgångar, sorg, besvikelser - allt är en del av livet. 

Om man sätter upp mål som att ha en speciell karriär eller X antal barn och en man som är över 185 cm och välbyggd, så är det kanske lättare att bli besviken än om man definierar drömmarna på ett vidare sätt. 

Det är inte som i en prinsessaga där man har tre önskningar och ingen av dem blev uppfylld för att den goda fen inte var närvarande, haha. Livet är liksom mer organiskt än så, saker utvecklas ur situationer och händelser som man inte kan förutse och din unika väg genom livet kommer aldrig att levas igen. De där stunderna när ett litet barn kramar dig och säger att han är så glad att just du är hans mamma kanske gör hela resan värd att gå igenom? 

Det enda jag kan säga i en halvtidsutvärdering är att jag vill leva i nuet och njuta av stunden och vara rädd om den kärlek som finns i min värld.

Hemmafru och jobbar på barn nr 6. Är nöjd

Visst är allt gråskala men någonstanns måste man vara ärlig mot sig själv och kolla hur det går, speciellt då det är syftet med denna tråden att ransaka sig själv och förmedla resultatet till andra. Men ja slut på diskussion.

Nu har jag inte haft några drömmar eller ambitioner på det sättet, jag är mer av typen, jag tar det som jag kommer och gör det bästa av det hela.

Men jag är nog rätt nöjd, visst, livet har inte gått på räls, har mött många motgångar, men jag är nöjd, jag har en underbar sambo, en underbar son,  ett roligt arbete, trevliga kollegor.

Är inte du arbetslös?

När jag var 7 år blev jag diagnostiserad med en obotlig, progressiv sjukdom. Efter det hade jag inga drömmar, bara planer på hur jag skulle ta livet av mig när sjukdomen gått så pass långt att jag inte längre skulle kunna klara mig på egen hand.

Jag skulle nog vilja säga att jag överlevt hittills mer än levt. Inte velat släppa in människor i mitt liv. Inte försökt följa några drömmar inom studier eller yrken. Klarar mig hyfsat ändå. Älskar mitt boende och snart utflugna barn. Tar tillvara på det jag trivs med och som ger mig tillfredsställelse i själen. Lever för idag, inte igår eller imorgon.

Nej, det har jag inte varit på 9 år

Mitt liv blev helt annorlunda!

Jag hade egentligen inga stora drömmar så där. Växte upp i en dysfunktionell familj så mitt "mål" blev väl att kunna ha hälsosamma relationer så småningom. Jag trodde jag skulle jobba i kassan på ICA och bo kvar på släktgården för att ta hand om mina gamla föräldrar. I bästa fall leva med grannpojken i en lika pissig relation som mina föräldrar hade.

Nu gick det bättre än så. Jag lyckades som genom ett mirakel kväva alla röster som sa att jag var värdelös. Gjorde ett monsterjobb med min personliga utveckling och slutade förtryckas av de människor som sa att de älskade mig. Jag tvingade mig igenom utbildning och jobbsökande och när jag var trygg i mig själv träffade jag mitt livs kärlek och några år senare flyttade vi 100 mil för att börja ett nytt liv i söder.

Jag är idag riktigt framgångsrik i min yrkeskategori och har många drömmar om framtiden. Jag har ett jobb och en arbetsplats som jag älskar, ett tryggt och fint hem, hälsosamma och kärleksfulla relationer till familj och vänner och tillräckligt med pengar för att resa utomlands två gånger om året. Med facit i hand - det här gick ju bra ändå!   

En del av mitt liv blev nog någonstans som jag tänkte mig men hälsan satte stopp för mina drömmar och att kunna leva ett bra liv ekonomiskt . Är nu i medelåldern och fattigare än någonsin med sviktande hälsa och inget hopp om förbättring. Kärleken har jag bakom mig men det bekommer inte mig så mycket eftersom jag har bra hobbies. Bara hälsa och en ekonomi att kunna leva på önskar jag mig numera. Men tror framtiden ser dyster ut både för mig som person och världen i helhet. Hoppas dock på ett mirakel:)