Blev ditt liv som du drömde eller önskade - med facit i hand

Jovars. Hittills har det väl gått ungefär i rätt riktning fast livet är mycket mer SvenneBanan än jag tänkte mig.

Jag ville ha en utbildning och ett jobb där jag får bidra till samhällsutveckling ("rädda världen" ). Det har jag även om verkligheten är gråare, trögare och snårigare än i ungdomsfantasierna.

Jag ville ha ett riktigt vackert boende i vacker natur. Nja på den punkten. Har ett mediokert hus som ligger riktigt tråkigt till på en villagata inklämd mellan motorväg och köpcentrum. Men ändock ett hus.

Jag ville ha minst tre friska och glada barn. Jag har två och för dem är jag evigt tacksam men jag orkar absolut inte skaffa fler.

Jag ville ha en smart och snygg man. Yes. Check på den även om maken absolut inte är den hunk som fanns i dagdrömmarna i tonåren. Hehe.

På det hela taget är det slitigt, stressigt och ganska jobbigt att vara vuxen... Speciellt åren innan "etableringen på arbetsmarknaden" var ångestfyllda.

Det var också vansinnigt mycket slitigare än jag trodde med småbarn så jag har varit en tröttare, tjockare, fulare, surare och tråkigare mamma och fru än vad jag alls kunde föreställa mig i förväg... Snart är det värsta över och jag ser fram emot att vakna till liv igen lagom till 40årsstrecket om något år.

Jag hade inga storslagna drömmar. Jag ville vara en bra människa som levde ett bra liv, och det lyckades jag med ganska länge. Sedan började det hända en hel massa mindre bra saker, så i nuläget är väl mitt liv inte så himla bra, men jag hoppas att jag fortfarande lyckas vara en bra människa i alla fall.

Mitt liv blev inte alls som jag tänkt. Jag har utbildat mig och tagit för givet att jag ska tjäna bra vid 40 års åldet. Istället är jag sjuk och fattig. De flesta i min situation har skulder och är outbildade men jag har fortfarande 10 års csn att betala tillbaka men små utsikter att höja inkomsten. Jag är bitter.

Kunde vara jag som skrivit det. :(

Med skulder menar jag att de har satt sig i skiten själva pga krediter typ lyxfällan.

Intressant att läsa vad ni säger, jag har läst samtliga inlägg hittills..
Är dock förvånad att så pass många beskriver livet som sämre än vad ni hade väntat er.

De flesta som hamnar där gör det pga arbetslöshet, skilsmässor eller långtidsjukskrivna. Lyxfällans deltagare är inte representativa.

Nu är jag bara 30 år så jag har mycket kvar av livet. Jag har nästan mitt drömboende, en lägenhet på bottenvåningen med altan och trädgård. Det är det bästa av båda världar, en lägenhet är mycket mer lättskött än ett radhus/villa, samtidigt känns det som att jag bor i ett radhus. Planlösningen är underbar också, men det kunde ha varit ett till rum, men man kan inte få allt.

Jag är nöjd med mitt sociala liv, mina vänner och min fritid, jag har fått allt jag önskat där.

Tyvärr har jag haft otur med min hälsa och fått hoppa av mina studier flera gånger, jag har inte hittat rätt medicinering och har varit sjukskriven av och till i flera år så jag har ingen karriär och det mår jag dåligt av, jag har väldigt dålig ekonomi pågrund av det här också.

Jag har inget förhållande heller, det saknar jag.

Jag var nog deprimerad mellan 16 och 28. Hade inga drömmar alls och trodde aldrig jag skulle bli över 30 . Åt mig igenom alla antidepressiva på marknaden och var inlagd ett par gånger. Sedan bara gick det över..

Jag jobbade och sparade ihop till en termins studier och fick sedan studiemedel igen. Hade inte tagit tillräckligt med poäng, när jag var som sjukast. Tog examen och fick ett jobb där jag var lite överkvalificerad, men fick erfarenhet. Träffade min man och vi gifte oss .. Hade nog aldrig tänkt att jag skulle gifta mig. Fick ett nytt jobb som passade min utbildning och då kom jag på att jag faktiskt var duktig på mitt jobb. Jag och min man bodde kvar i min 1:a i flera år och lyckades spara ihop till ett litet hus. Hade aldrig drömt om hus.

Sen fick vi barn .. Innan jag vågade skaffa barn var jag och kollade att jag var psykisk frisk och allt tydde på att min depression läkt ut för 10 år sedan. Nu är jag 48 .. Har bytt jobb ett par gånger och är nu chef över en hel avdelning och skäms nästan över min höga lön. Jag och min man har varit gifta i 20 år och vi har så roligt tillsammans. Vi har kvar vårt lilla hus.

Så sammanfattningsvis så har jag så mycket jag aldrig kunnat drömma om och jag är så annorlunda jämfört när jag var 25. Samtidigt är jag lite stolt över mig själv ..

Inte alls. Kan ärligt säga att tiden från 15 år till 27 (som jag är nu) har varit helt jävla meningslös. Jag har inte gjort det jag velat, inte blivit det jag velat, jag har bara ödslat tid på fel människor, hamnat i knipor och onödiga trubbel och är idag jävligt likadan som jag var när jag var 15 år utan som helst några glada år att se tillbaka på. Helt jävla meningslösa år. Inte lärt mig ett skit, och nästintill inte växt som människa alls.

Men, jag försöker reda ut det nu och ta mig själv på bättre vägar. Bättre sent än aldrig antar jag.