Blev ditt liv som du drömde eller önskade - med facit i hand

Mitt liv följde min livsplan tills jag var 27 och lämnade min sambo och insåg att det inte skulle bli några barn före 30. sen blev det mycket roligare än jag någonsin kunnat föreställa mig, och att barnen kom senare än tänkt ser jag inte som något negativt. Att vara ensamstående med två barn ingick inte i planen, men då både mamma, mormor och mormorsmor blivit ensamstående mödrar på olika sätt har jag någonstans i bakhuvudet alltid undrat om jag skulle kunna hitta på ett nytt sätt, och det gjorde jag
Jag har inte för avsikt att vara ensamstående resten av livet, men just nu passar det mig utmärkt, så svaret på frågan i ts är väl typ nja

Nej, det blev inte exakt som jag önskade, hittills har det varit mycket mycket bättre.

Det blev inte exakt i detalj som jag hade tänkt mig men det är petitesser. 
Jag hade aldrig några stora anspråk på livet utan ville leva i samklang med naturen och bara leva i harmoni med alla runtomkring mig. 

Det krävdes några turer i olika storstäder, olika jobb och en hel del galenskap, men idag är jag nog faktiskt just där jag vill vara. Hade jag kunnat pausa livet som det är precis nu så hade jag gjort det. 

 

 

Tycker inte det är så konstigt egentligen? Som ung är många "bäst och smartast i världen", har inte insikt i allt skit som kan hända, tycker att svennebanan är sååå töntig och man ska minsan aaldrig ditten eller datten.

Sen händer... livet! Man står där en dag och måste ta det jobb man får OM man alls får något, upptäcker att barjobbet i London inte var så soft, drar på sig en betalningsanmärkning eller två, blir gravid av misstag och råkar ut för svininfluensa precis under antagningsproven till Teaterhögskolan och har inte råd att testa igen...

Nej jag hade inte planerat att bli ensamstående förälder på heltid. Men i övrigt trivs jag med jobb och bostad. Trodde nog också att jag skulle få fler barn än ett, men det tåget har nog gått nu.

Mitt liv vart bättre än vad jag kunde föreställt mig. Jag har en genetisk sjukdom och fick besked i tonåren att jag inte kunde förvänta mig särskilt mycket av vad arbetslivet har att erbjuda. Jag hade dessutom ett destruktivt beteende som tonåring och hamnade i fel sällskap. De flesta från min tonår är fängslade, döda eller lever ett liv som inte är hederligt. Jag föll för män med attityd som behandlade mig därefter. Mina ex går att sätta in i föregående kategori med. Jag är ny gift, universitetsutbildad och älskar mitt arbete. Jag har nya vänner och gamla som jag tappade bort på vägen. Det var ett helvete att börja om men jag är glad att jag gjorde det. Jag talar sällan om min bakgrund för någon som inte är medveten om den, de flesta känner bara till mig som den jag är idag. Jag är mer än nöjd med hur livet vände. Jag tror dessutom jag har förmågan att uppskatta mitt Svensson liv mer än många andra gör som inte behövt kämpa sig tillbaka.

Är 26 år, livet hittills har inte alls blivit som jag tänkt mig. Föreställde mig barn vid 22-23 (kommer dröja till 29-30), önskade mig ett fast jobb med relativt hög lön (studerar fortfarande och har aldrig haft annat jobb än sommarjobb). Studierna stör mig allra mest, valde fel efter gymnasiet och gick 5 års universitetsutbildning som inte gav jobb, p.g.a bristande motivation drog det ut till 7 år, nu studerar jag igen, en 3-årig utbilning som leder till ett ganska lågavlönat yrke. Har alltså när allt är klart studerat på universitet/högskola i ca 9 år-10 år, och kommer ha ett standardjobb som jag kunde haft redan vid 21-22 års ålder om jag valt rätt från början.

Allvarligt talat känns det riktigt jävla gött att höra att det är fler än jag som känner att det inte gått så bra hittills i livet.

Jag har typ aldrig jobbat. Det kommer straffa sig nu. Och jag har inga vänner utöver min sambo. Och jag skullr ju vilja bo i hus.

Men men. Kanske kommer turen!

På det stora hela, ja. Jag har en sambo jag älskar, ett ok jobb med en lön det går att leva på. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde slut med mitt ex tidigare. Var ihop med en energitjuv i 14 år.

Jodå, livet har gått typ som väntat, kanske bättre. Fint hus, bra man, goda vänner VÄRLDENS underbaraste unge och ett jobb som jag trivs med. Tjänar helt ok, reser en hel del osv. Hade förväntat mig att ha två barn istället för ett som det blev. Är tjockare än vad jag trott jag skulle bli och har ångest till och från. Den trodde jag att jag skulle sluppit som "vuxen" med ett uppstyrt liv, men jag är nöjd med mitt liv.

Både och, Jag fann kärleken i mitt liv, vi fick barn och han dog ifrån oss när jag var ung och barnen små. Det var tungt såklart och min insats som mamma var under många år inte så som jag trodde eller ville vara kanske. Sen har det på sikt blivit bra ändå. Jag kan utan att ens underdriva säga att jag lever ett mycket bra liv. Inte som jag kanske trodde det skulle levas, men bra ändå!