Blev ditt liv som du drömde eller önskade - med facit i hand

Intressant tråd;)
Mitt liv blev nog inte riktigt vad jag trodde, men förhoppningsvis har jag många år kvar av det När jag var liten trodde jag att jag skulle bo i ett slott, ha massor av hästar och vara stenrik Det blev jag ju inte. Stökiga ungdomsår, träffade pappan till mina barn när jag var 20 fick barn tidigt, fastnade i ett destruktivt förhållande alldeles för länge (mååånga år) fastnade även på samma jobb och är kvar där än, trots att jag är så fruktansvärt trött på det (liten stad- svårt att få nytt jobb, många om jobben, då blir det att man stannar) Skiljde mig, destruktiv skilsmässa men NU börjar livet gå uppåt! Känner mig mer och mer tillfreds med livet, mig själv. Kan tycka att det är synd att man fastnar i dåliga mönster, men har lärt mig massor av det med. Trots att det inte blev som jag trodde så önskar jag inte att jag haft ett annat liv:) Jag är lite halvfattig men är lyckligare nu än som halvrik och gift i ett dåligt förhållande! Och som sagt, har mycket kvar att uppleva- rikedom i form av pengar underlättar, men utan ett lyckligt hjärta är det inte värt någonting alls. Mina barn är och har alltid varit min drivkraft

Blandat.

Bra utbildning och spännande välbetalt jobb hör till det positiva.

Att jag är så ensam och aldrig träffat en tjej eller ens blivit kysst hör till det negativa.

Började röka & dricka alkohol när jag var 12 år. Använde tyngre droger från 18 års ålder. Det tog det hela 20 år innan jag behövde hjälp. Idag har jag varit nykter/ren i 16 år.

Fick barn när jag var 19 år, en underbar tjej idag, med bra utbildning & arbete.

Har varit sjukskriven sedan 25 år tillbaka och inte lyckats ta mig tillbaka till yrkeslivet.

Det blev mycket bättre. Trodde aldrig jag skulle ha möjlighet att leva ett så harmoniskt liv. Hade en bra uppväxt men trodde inte på mig själv. Men tydligen var jag mer envis och tursam. Lyckligt gift, fina barn, stor lyxig villa och lagom jobbigt jobb och bra arbetstider.

Som barn var jag väldigt framåt och kaxig och tänkte att jag skulle göra karriär inom nåt "viktigt yrke" typ. Såg mig själv som nån slags affärskvinna...Jag var nog inte så lätt att umgås med, hade inte så många kompisar.

Sen blev jag deprimerad före tonåren och hade totalt oförstående föräldrar (på den tiden var det inte ok att gå till psykolog heller, då var man ju konstig - hysch hysch!!!). Kom ur depressionen så småningom ca 10 år senare, men hade då missat all social utveckling och hade väldigt låg självkänsla och inga vänner. Hade inga vänner under hela tonåren heller. Men klarade gymnasiet bra, jag har lätt för att lära mig och hade inga krav på att ha roligt.

Påbörjade en lång utbildning med hög status som jag snart upptäckte inte passade mig, men gick kvar ändå. Fast tog aldrig examen. Samtidigt hade jag klängt mig fast vid första bästa kille som förstås var elak mot mig under alla år. Var nedstämd i långa perioder. Hade någon vän till och från, men oftast så blev "vänskapen" sån att de bara ville känna sig glada och lyckade på min bekostnad liksom. Fick ett barn som har endel problem idag pga sin dåliga uppväxt med en ständigt arg och mentalt frånvarande pappa och en nedstämd osäker mamma.

Jag hade tur och fick i alla fall ett jobb och har idag ett roligt och välbetalt jobb - men långt ifrån min egentliga kapacitet. Den långa depressionen tillsammans med det dysfunktionella förhållandet har satt djupa spår...

Jag har idag ett förhållande med en underbar man, som stärker mig istället för trycker ner mig. Vissa stunder lyckas jag koppla bort min sorg...

Men jag kommer aldrig bli helt och hållet lycklig och inte heller förlåta mig själv för att jag gjorde så dåliga val i livet. 

Inte direkt nej. Under senare halvan utav tonåren minns jag att jag både hoppades och drömde om att "det måste finnas något bättre som väntar på mig i framtiden" - med det syftade jag mycket på mitt månde. Har lidit av depressioner, ångest, social fobi och grava sömnproblem i perioder ända sedan barnsben. Har inte vuxit upp under dåliga förhållanden men var väl helt enkelt bara en väldigt känslig person. Mina föräldrar tog mig till BUP och så men jag litade aldrig tillräckligt på någon där för att kunna bli hjälpt. Är drygt 30 år gammal, fick diagnosen manodepressiv sjukdom för bara ett par år sedan - första maniska tillståndet med efterföljande djup krasch drabbade mig i andra termin av åk 9. Har varit sjuk ett tag med andra ord. Finns några autistiska drag också men inte tillräckligt för att generera en regelrätt diagnos.

Med facit i hand kan jag säga att livet har blivit långt mycket jävligare än vad jag någonsin trodde att det skulle kunna bli - och hade jag vetat vidden av det då, som tonåring? Ja då hade jag nog tagit livet av mig där och då, sorgligt men sant. Men jag vet samtidigt idag, som vuxen, att det hade kunnat bli än mer jävligare än vad det blev. Har tex aldrig fallit ner i någon självskade grop eller försökt självmedicinera med droger.

Jag har saker i mitt liv jag är otroligt glad och tacksam över, men har en lång bit kvar till där jag skulle vilja vara. Vettig utbildning. Ett jobb jag klarar av utan att gå in i väggen. Skuldfri och kunna hämta energi ifrån sådant jag tycker är roligt istället för att som nu få acceptera att sådant kostar mig energi. Är inte vansinnigt kravstor med andra ord. Trotts att en riktigt tung uppförsbacke både ligger bakom mig men också väntar mig framöver, så mår jag ändå psykologiskt mycket bättre nu än vad jag gjort på väldigt många år.

Både och.

Kärleken blev en lyckoträff, vi har vart tillsammans lääänge och gifta i 5 år nu.
Trodde nog jag skulle få ett antal barn, men det blev ett och vi vill inte ha fler , vi hade svårt att få till ett.

Arbete ja, där trodde jag att jag skulle lyckas betydligt bättre, läsa på universitetet och ha ett vettigt jobb. Så blev det inte, pga psykisk ohälsa har jag inte orkat ta mig igenom det, nu mår jag bra men orkar inte ta tag i det. Trivs trots allt på mitt lågbetalda jobb.

Född i medelklassen, bodde i villa och bodde i en riktig villaidyll....typ, det gör jag inte nu. Bor inte dåligt men inte i hus, det har vi inte råd med.

Det var betydligt svårare att bli förälder än jag tänkt mig, annars hade jag nog velat ha fler.

Men jag älskar min familj, och mina vänner.

Nej, det blev det inte. Men det blev bra ändå.

Nej, det blev det inte. Men det blev bra ändå.

Det blev bra men absolut inte som jag trodde. Har gjort saker (både bra och dåliga) som jag aldrig hade trott. Gissar att det kommer hinna hända både ett och annat i framtiden också.