Loriyana skrev 2017-05-03 06:47:59 följande:
Väntar också mitt andra barn nu. Har svårt att tänka mig att jag kommer älska det här barnet lika mycket som min första. Men jisses tänker inte döda ungen bara för det! Tror det ordnar sig när bebisen väl ploppar ut. Och OM det är så att jag av någon anledning inte älskar barnet lika mycket, ja då får barnets var kompensera helt enkelt. Sedan vet jag att kärlek ofta är något som växer med tiden. Tror vi har alldeles för höga förväntningar på oss själva.
Kan tillägga att jag har fem syskon och är otroligt tacksam gentemot mina föräldrar som jag mig syskon. Att ha syskon är en otrolig gåva.
Jag ska berätta en historia ur min egen närhet. Om min bästa vän. Vi kallar henne Hanna. Hannas mamma ville bara ha ett barn och fick sin dottrr Lisa. Lisas mamma var en fantastisk mamma och Lisa hade det verkligrn bra.När Lisa var några år blev mamman gravid igen. Hon ville inte ha barnet och hon ville bara ha ett barn. Pappan ville ha barnet, men pressade inte. Det gjorde däremot alla andra. Mamman fick alltid höra att det ordnar sig , du kommer att älska barnet och man ångrar aldrig barn. Så till slut skämdes hon så för sina känslor att hon behöll. Hon tänkte att hon väl vänjer sigvid tanken småningom och allt ordnar sig. För det sa ju alla att det skulle.
Hanna föddes och inget blev som alla sa. Inget ordnade sig. Mamman höll ihop under de första åren, men kände mer och mer bittrthet mot Hanna för att hon fanns. Yrots att hon visste att det var fel. Lisa märkte också attnågot var fel. Hon hade det inte längre så bra. Hemmet var stressat och ledset, hon tyckte inte om Hanna som hade förstört allt. Lisa kände så långt uppi tonåren. Mamman började aldrig älska Hanna som sitt ban, däremot som person, men det räckte inte. När Hanna var i lågstadieåldern gick mamman sönder totalt. Hon fick massa hjälp, men inget bet. Pappan orkade inte längre och skiljde sig. Flickorna fick bo hos honom för mamman blev aldrig sig själv igen. Hos pappa blev det bättre, men relationen flickorna emellan var kass. Lisa kände ilska mot Hanna för att hon förlorat sin mamma. De fick gå i terapi, men litet resultat. När Lisa flyttat hemifrån bröt hon.med pappa och Hanna och ville återuppta relationen med mamna, men det blev ju inte som när hon var liten.
Först när Hanna för andra gången försökt ta sitt liv fick systrarna kontakt igen. Nu har de kontkt och har förlåtit varandra, men riktigt nära systrar är de inte, såren är för djupa. Förra året dog deras mamma och det rörde upp mycket i flickornas relation, för de sörjde olika mammor och hade svårt att samarbeta kring begravningen.
Deras mamma är ingen hemskt människa, det tycker inte de själva heller. Hon var inte heller instabil på något sättoch levde i ett tryggt nätverk. Hon önskade bara att folk inte sagt att man inte kunde ångra barn, för det kan man.