Vill inte ha barnet

Tänk på att ditt första barn kanske vill ha och behöver syskon den dagen han blir vuxen och du och din man går bort..

I övrigt låter ert äktenskap helt sjuk.

Såhär står det om fostret i graviditetsvecka 13

" den lilla kroppen blir allt stadigare. Delar av brosket börjar ersättas av ben och barnet rör sig mer och mer för varje dag som går. På ultraljudsundersökningen kan man se hur händerna söker sig mot munnen och hur armar och ben böjs och sträcks....Det går att ana de linjer på fingertopparna som senare blir ert barns speciella fingeravtryck. I v 14 kan handen gripa. En del barn får hår på huvudet. I v 15 gör barnet andningsrörelser m bröstkorgen. I v 16 säger det på tummen.

För 3 veckor sedan, redan, var alla organ på plats och barnet ser sedan dess ut som en liten människa*

Jag förstår att du är arg på din man och din familj, de har inte behandlat dig med respekt. Dumpa hellre mannen än det oskyldiga barnet.

Jag förstår oxå att du är orolig för hur barnet skulle påverka din relation till ditt första barn. Där är jag själv i samma situation eftersom jag väntar mitt andra barn. Oroar mig mycket för hur min tid m min son kommer påverkas. Men samtidigt är jag glad att mitt barn i bästa fall kommer att ha en familj även när min man och jag är borta, mina ev barnbarn ha kusiner osv. En släkt.

Och hemska tanke, om något skulle hända något av barnen något i framtiden , kommer de att ha varandra.

En vän till oss förlorade sin ende son när han var 25. Då var det försent för henne att få fler barn...

Bara några tankar.

När jag väntade min son oroade jag mig oxå om jag skulle vara mogen, kunna älska, klara av det osv... I takt med graviditeten klarnade allt.

Skilj snälla på känslorna för din man och din familj och för barnet. Det har inte bett om att bli till, det har inte trängt sig på, det är helt oskyldigt.

Be att få se det på ultraljud innan du skadar det

All kärlek/ Emelie

*Gravid, graviditet, förlossning och den nya familjen av Caroline Gäbel.

Väntar också mitt andra barn nu. Har svårt att tänka mig att jag kommer älska det här barnet lika mycket som min första. Men jisses tänker inte döda ungen bara för det! Tror det ordnar sig när bebisen väl ploppar ut. Och OM det är så att jag av någon anledning inte älskar barnet lika mycket, ja då får barnets var kompensera helt enkelt. Sedan vet jag att kärlek ofta är något som växer med tiden. Tror vi har alldeles för höga förväntningar på oss själva.

Kan tillägga att jag har fem syskon och är otroligt tacksam gentemot mina föräldrar som jag mig syskon. Att ha syskon är en otrolig gåva. 

Jag tycker det är TS som är den respektlösa här.

Hon VALDE ATT ha oskyddat samlag och blev gravid med en man som hon vet vill ha fler barn. Nu vill hon göra abort. Döda hans barn...

Han våldtog inte TS. Han ville ej ha skyddat sex. Det har han rätt att välja faktiskt. TS ville ha sex och hade det då oskyddat.

Sen kan ts lämna honom för det om hon vill men det är TS och bara TS som varit vidrig i denna situation.

Bebisen är 13 veckor, döda den inte. Föd barnet och lämna till pappa .

Usch jag spyr på idioter som TS!!

Jag tycker det är TS som är den respektlösa här.

Hon VALDE ATT ha oskyddat samlag och blev gravid med en man som hon vet vill ha fler barn. Nu vill hon göra abort. Döda hans barn...

Han våldtog inte TS. Han ville ej ha skyddat sex. Det har han rätt att välja faktiskt. TS ville ha sex och hade det då oskyddat.

Sen kan ts lämna honom för det om hon vill men det är TS och bara TS som varit vidrig i denna situation.

Bebisen är 13 veckor, döda den inte. Föd barnet och lämna till pappa .

Usch jag spyr på idioter som TS!!

Nu verkar du ju väldigt bestämd sedan innan att du bara vill ha ett barn så det kanske är skillnad, annars är det som flera redan skrivit, att det är VÄLDIGT vanligt att man tror att man inte kommer älska barn nr två lika mycket, men det blir absolut inte så!

Svår situation. Även för din man, som jag inte alls tycker är sån skitstövel som alla andra här verkar tycka. Det är inte lätt att förlika sig med tanken att man aldrig kommer få fler barn trots att man ville. Det är bara att läsa trådar av mammor vars makar inte vill ha fler....Eller trådar om sekundär barnlöshet.

Vet inte vad jag ska råda dig till :( Terapi och parterapi är ju bra förstås, men veckorna rasar ju iväg om du inte redan fattat ett beslut.

Jag tror att det kommer sluta bra för dig iaf, oavsett hur det blir.

Min familj är svenskar också min man. Nej ingen är nog så överdrivet religiösa men vi är alla inskrivna i kyrkan. Men mina farföräldrar är väldigt religiösa och går i kyrkan ibland det har säkert påverkar min far. Mest handlar det nog om att de inte fick flera barn och alltid önskade syskon åt mig.

Min man tar sitt ansvar han kan ta ut all föräldraledighet om jag vill eller så låter han mej vara hemma. Senast var jag nästan hemma hela själv för jag tyckte att det var så mysigt och jag ammade länge. Han var ok med det också. Vi förtjänar ungefär lika mycket så det är inte så stor skillnad ekonomisk vem som är hemma.

Han är en bra man och pappa som gör allt för familjen och underlättar så mycket som möjligt för mig jag är fri att när som helst få tid för mej själv om jag behöver det. Våra familjer bor i närheten och hjälper också till med allting.

Därför känns det som det är något fel på mig som vill göra en abort iaf.

Se mitt inlägg om min vän. Ts man valde att bara få ett barn den dagen han gifte sig. Han visste var ts stod.

Jag ska berätta en historia ur min egen närhet. Om min bästa vän. Vi kallar henne Hanna. Hannas mamma ville bara ha ett barn och fick sin dottrr Lisa. Lisas mamma var en fantastisk mamma och Lisa hade det verkligrn bra.När Lisa var några år blev mamman gravid igen. Hon ville inte ha barnet och hon ville bara ha ett barn. Pappan ville ha barnet, men pressade inte. Det gjorde däremot alla andra. Mamman fick alltid höra att det ordnar sig , du kommer att älska barnet och man ångrar aldrig barn. Så till slut skämdes hon så för sina känslor att hon behöll. Hon tänkte att hon väl vänjer sigvid tanken småningom och allt ordnar sig. För det sa ju alla att det skulle.

Hanna föddes och inget blev som alla sa. Inget ordnade sig. Mamman höll ihop under de första åren, men kände mer och mer bittrthet mot Hanna för att hon fanns. Yrots att hon visste att det var fel. Lisa märkte också attnågot var fel. Hon hade det inte längre så bra. Hemmet var stressat och ledset, hon tyckte inte om Hanna som hade förstört allt. Lisa kände så långt uppi tonåren. Mamman började aldrig älska Hanna som sitt ban, däremot som person, men det räckte inte. När Hanna var i lågstadieåldern gick mamman sönder totalt. Hon fick massa hjälp, men inget bet. Pappan orkade inte längre och skiljde sig. Flickorna fick bo hos honom för mamman blev aldrig sig själv igen. Hos pappa blev det bättre, men relationen flickorna emellan var kass. Lisa kände ilska mot Hanna för att hon förlorat sin mamma. De fick gå i terapi, men litet resultat. När Lisa flyttat hemifrån bröt hon.med pappa och Hanna och ville återuppta relationen med mamna, men det blev ju inte som när hon var liten.

Först när Hanna för andra gången försökt ta sitt liv fick systrarna kontakt igen. Nu har de kontkt och har förlåtit varandra, men riktigt nära systrar är de inte, såren är för djupa. Förra året dog deras mamma och det rörde upp mycket i flickornas relation, för de sörjde olika mammor och hade svårt att samarbeta kring begravningen.

Deras mamma är ingen hemskt människa, det tycker inte de själva heller. Hon var inte heller instabil på något sättoch levde i ett tryggt nätverk. Hon önskade bara att folk inte sagt att man inte kunde ångra barn, för det kan man.

Vet din kompis Hanna om att du tycker att hon borde dö? Att hon inte borde ha fötts överhuvudtaget. Att du anser att hennes liv inte är värt ett skit. Lite förvånad över att du påstår dig vara hennes "vän".