Vill inte ha barnet

Du är det första ensambarn jag hört talas om som inte önskat sig syskon. Jag känner många som idag är vuxna som var ensambarn och ingen har sett det som positivt. Jag frågade min dotter vad hon tyckt om inte hon haft sin lillebror. " Tråkigt" svarade hon direkt.

Sen tycker jag att det var fel och fult av din man att pressa dig så. Man ska vara överens om barn.

Du behöver snart bestämma dig. Om du bestämmer dig för att behålla barnet måste du också försöka aktivt att ändra dina tankar, försöka gå in för att det blir bra med ett till barn, din son kommer att få stor glädje av ett syskon.

Om du väljer abort bör du göra det så snart som möjligt. Jag gjorde abort i vecka 15 av ett barn med svåra fosterskador och det var fruktansvärt, den värsta dagen i mitt liv. Du kommer att behöva föda fram fostret. Jag säger det inte för att avskräcka men det blir jobbigare ju längre tiden går.

Kan det inte också delvis vara hormonerna som spökar? Om du mått illa så är det jobbigare under andra graviditeten när man har ett barn att ta hand om.

Har du talat med din man om hur arg och besviken du är på honom för att han pressade dig till att bli gravid?

Lycka till!

Det där var den mest idiotiska anledning av alla. Dennlämnar mig alldeles kall, att ha barn handlar inte om hur mycket pengar man kan spara till ett barn. Det handlar om hur mycket kärlek man kan ge sitt/sina barn.

De flesta som är gravida undrar om man har mer kärlek kvar när man tycker man att all kärlek går åt till den andra föräldern och barnet, sedan kommer det en fantastisk varelse och det finns lika mycket kärlek en gång till.

Du och din man borde ha diskuterat igenom era olika åsikter om barn innan ni skaffade barn, det här är en stor fråga där man bör vara överens för att inte hamna där ni är. Svårt att tillgodose bådas önskan och då kanske det är fel att vara tillsammans

Har bara läst TS.
Tycker att det är väldigt tråkigt att du mår så dåligt och tycker att du bör söka hjälp för att börja må bättre.
Kan berätta att jag var fullt nöjd med ett barn men barnet själv önskade syskon över allt annat.
Pratade väldigt ofta hur mycket hen ville ha syskon och var så gullig med barn som var mindre.
Mannen ville också har fler.
Så blev jag gravid och var inte alls säker på att jag kunde älska ett till barn som dessutom var av annat kön än det första (vi tog reda på kön med ultraljud).
När bebis väl föddes så ändrades allt för mig, jag älskar det barnet lika mycket som det första och kan inte tänka mig ett liv utan hen!
Visserligen delade jag inte dina känslor under graviditeten och hade aldrig tankar på att avbryta.
Det jag ville lyfta fram var att när man är gravid kan man få tankar och känslor som kan ändras när bebis väl är född.
Önskar dig lycka till!

Jag är Enda Barnet. Absolut INTE Ensam Barn. Jag har aldrig saknat känslan av syskon. Och jag har några i min bekantskapskrets som också är Enda Barnet. De har samma uppfattning som mig, har aldrig saknat syskon.

Och eftersom din dotters verklighet är att ha en lillebror är det ju tur att hon vill ha honom där.

Min dotter är också Enda Barnet. I hennes fall tror jag att hon känner annorlunda än mig. Hon saknar nog syskon och jag hade mer än gärna gett henne både ett och två men då jag antagligen inte skulle överleva en graviditet till samt att maken är steril så vi hade behövt IVF (igen) så får vi ge henne ett bra liv utan syskon. Vi har pratat lite löst om att adoptera fler barn men vet inte var vi ska få pengar ifrån. Det är tufft.

Ts, jag anser att du har blivit utsatt för övergrepp. Ingen annan ska någonsin besluta såna här frågor för en annan människa. Nu är du ju redan gravid och jag anar att du kommer att behålla. Kärlek kan växa fram men du måste nog ändra hela ditt tankesätt för att lära dig att älska sitt ofödda barn.

Fruktansvärd kommentar. Jag har anmält ditt inlägg. 

Här är i alla fall en till som trivs toppen med att vara ensambarn! Har aldrig saknat syskon och tycker inte att det varit ett dugg jobbigt att vara ensam när mina föräldrar åldrades och blev sjuka. Ser tvärtom många syskon som bråkar om vem som ska ta hand om gamla skröpliga föräldrar, kiv och osämja. 

Yes. Min man och hans syskon har inte pratat med varandra sen 1997.

När föräldrarna fyller år kommer alltid det ena syskonet på förmiddagen och det andra på eftermiddagen. Och då bor vi bara tre (3) mil från varandra (!). Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att bli när föräldrarna blir gamla och skröpliga.

Jag har aldrig önskat mig ett syskon, är ensambarn då jag faktiskt inte räknar in min 13 år yngre halvbror som jag aldrig vuxit upp med då han, pappa och pappas dåvarande fru flyttade utomlands när han var väldigt ung. Visst, jag älskar min bror men ensambarn är både han och jag. 

Sambon är ensambarn även han och så vitt jag vet efter 15 år så har han aldrig saknat ett syskon heller. 

Hade inte vi fått två på en gång så hade det sannolikt blivit ytterligare en generation ensambarn. 

Gör abort. Föd inte ett barn till denna värld som inte är älskad från första stund. Personligen skulle jag aldrig göra abort men jag tror inte på att ett barn blir älskat fullt ut om det är ovälkommet.

Jag hade tidigare en kollega som hade 4 barn. När hon berättade att hon var gravid igen gratulerade alla, men hon stoppade med att det inte var hon som ville ha fler, att det var hennes man som tjatat till sig barnet och att hon hade för avsikt att låta mannen ta hand om barnet. Hon ammade första två veckorna, sen gick de över till ersättning i flaska och hon började jobba. Hon älskar alla sina barn lika mycket, men har aldrig varit föräldraledig med yngsta.
Hon fick ta en hel del skit och knäppa frågor, men gjorde det bra.
Hon hade äntligen fått sitt drömjobb och en tillvaro där barnen äntligen blivit lite självständiga, och att mannen tog hela föräldraledigheten var hennes krav för att gå med på att genomföra den.

Jag tänker att det kanske kan vara en möjlig kompromiss och även få dig att känna dig mindre trängd? Framförallt ger det din man en chans att inse vad hans "stora familj" kommer att kräva.