3-åring orolig kring pappas bön till Gud
Jag skrev här för några år sedan om min mans religion och fick då många kloka svar, så jag provar att skriva igen...
Min man är kristen. Jag är det inte. Vi diskuterar religion ofta när vår son sover, vilket jag tycker är intressant, men min mans bönestunder är och förblir ett dilemma.
När vår son var 1,5 år gammal så valde min man att gå in i ett annat rum för att be till Gud så snart han upplevde svårigheter. Då blev vårt barn stressad, förstod ingenting alls, utan vandrade runt och letade efter "be" och "bön" som han trodde skulle finnas någonstans när hans pappa försvann.
Idag är vår son 3 år gammal och vi har flyttat till en annan bostad där min man inte har ett rum där han kan dra sig undan för att be. Under lång tid har han heller inte haft behov av att be till Gud hemmavid, så det har blivit till ett ickeproblem, tills nu.
Vi har en klok liten 3-åring med tusen frågor kring allt. Religionen har hamnat åt sidan eftersom min man gjorde en överenskommelse med mig i början av vårt förhållande att han inte skulle indoktrinera, likväl att jag inte skulle indoktrinera åt mitt håll. Jag inser ju idag att självklart ska vår son förstå sin pappas religion, likväl som han förstår min ickereligion. Jag kan inte, och vill inte, hindra honom att förstå våra olikheter.
Vår son är hemma med sin far under flera dagar i sträck eftersom våra jobb gör att det blir så.
När min man nattar, så har han den senaste tiden knäppt händerna och sagt: "Herre, låt detta gå bra", vilket förvirrar vår pojke. Han har sagt till mig att pappa pratar konstigt och han frågar vad pappa säger (menar.) Jag har fram tills nu sagt att han nog ska fråga pappa, men jag inser nu att vår son inte frågar pappa om det, utan bara blir förvirrad och ångestfull av att pappa beter sig annorlunda.
Jag har sagt åt min man att han kanske bara ska säga: "Nu ber jag till Gud" och sedan gör sin grej, eftersom vår son ändå upplever det nästan varje kväll. Min man, å sin sida, verkar ha fastnat i att han inte ska indoktrinera eftersom det var vår ursprungliga överenskommelse. Jag har sagt till honom att jag skiter i vår överenskommelse, huvudsaken är att vår son inte blir orolig när han är med sin far. Min man säger att han inte bara kan säga att han ber till Gud och sedan göra det, eftersom det krävs en djupare förklaring som han inte kan förmedla till vår son, och därför kan han inte förklara vad han gör eller varför när han ber.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Vår pojke återkommer gång på gång till att "pappa pratar konstigt. Vad betyder det?" men jag vet inte hur jag ska svara och jag förstår heller inte varför min man inte kan säga på ett enkelt vis vad han sysslar med när han några gånger per dag kör sina s.k. "snabb-böner." Jag har försökt säga till vår son att pappa tror på Gud och han ber till Gud, när han gör så, men då skrattar vår son nervöst och säger att jag skojar eller att jag inte vet. Han märker helt enkelt att jag inte kan förklara det, för när jag väl försöker, så tror vår son att pappa "är tokig", som han säger - eftersom han förstår att jag inte tror på det som han pappa tror på. Hur ska jag gå vidare i det här? Jag vill visa min man den här tråden också. Har ni några tips kring hur han kan förklara vad han sysslar med?
