Ger upp detta (Bonusförälder)

Fast föröldrarna tycks inte ha sin dotters välmående som prio 1 - isåfall hade de sett till att flickan fått hjälp med sin oro för längesedan. Likadant med den äldre dottern.

Helt sinnes att bara blunda för när barn mår såpass dåligt. Att sova bredvid dem varje natt löser knappast problemet utan mildrar symptomen bara.

Det verkar inte som att han förstår, vilket jag också sagt till honom. Han suckar och blir arg varje kväll, varje gång hon vaknar och ropar - sedan sätter han sig där igen.

Han borde ringt BUP för ett år sedan när hon låg och skrek hysteriskt varje kväll över att han satt på stolen bredvid sängen istället för att ligga i den.

Vi har en 4-åring som är hsp (highly sensitive) och jag är det med. Han är rädd för allt, framförallt att bli lämnad. Jag hade jättejobbigt i skolan fram tills sexan ca och grät ofta för att jag längtade efter mina föräldrar. Idag är allt sånt som bortblåst och jag har rest runt i världen ensam, jobbar som chef etc. Tror inte man ska säga att det per automatik är onormalt hos en 8-åring - vissa är känsliga men det går över tids nog. Pappans prio 1 är ju så klart att stötta sin dotter och vill du inte bidra till det är det nog bäst att lämna.

Mina föräldrar var nog inte så genomtänkta, men gick mig oftast till mötes. Lät mig undvika situationer jag inte klarade av. Hämtade mig från scoutläger när jag ringde o dyl.

Vi har träffat en psykolog när det gäller sonen och hon tyckte i huvudsak att vi ska göra på samma sätt. Tanka trygghet och förr eller senare släpper det även om det är tungt på vägen. Klarar han inte av barnkalas ska vi exempelvis som föräldrar vara med även om andra barn i hans ålder klarar att vara där själva. Är han orolig för något ska vi lyssna och förklara utan att negligera hans känslor. Inte pusha för mycket utan hela tiden visa att vi är med honom.

Det är ofta superjobbigt. Dagislämningar har varit tortyr under två år, fram tills lillebror kom och vi kunde ha storebror hemma med. Nu är han i grunden tryggare när han slipper dagis, men kommer in i faser där han blir oerhört orolig.

Det sjuka är att min man var likadan som barn, men även han är stark och trygg idag. Inte så otippat att vår son skulle bli så alltså.

Känner igen detta.

Har en son som idag är 9 år men varit otroligt otrygg pga sin pappa och jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han fick panik. Jag var tvungen att ta med honom överallt! Han fick somna i min säng och han sov hos mig och han fick panik om jag gick ut på balkongen utan att han märkte det. Kunde inte gå 2 meter från honom! Detta pågick under MÅNGA år.

Han har en ångestdiagnos efter utredning på BUP. Vi har jobbat på detta under sååå många år, babysteps. Men eg försvann det inte (eller inte borta helt men mer eller mindre) förrän han fick medicin. 

Det vi gjorde dock var att jag HELA tiden berättade vart jag var, vart jag gick osv. Även om jag gick och duschade så sa jag "nu går jag och duschar så om du ropar och jag inte svarar så är det därför" och alltid hade jag dörren öppen osv. Undan för undan så tog jag mig lite längre och längre ifrån honom. 

Jag fick rådet från BUP att INTE "träna" honom att vara utan mig utan snarare tvärtom. Ge honom MASSA närhet, trygghet och hela tiden visa att jag fanns där. Att han kunde lita på mig. Säger jag att jag är hemma så är jag hemma, säger jag att jag ska ligga bredvid honom hela natten så gör jag det, säger jag att jag går ut på balkongen så gör jag det etc. ALLT handlar om att få honom trygg med att han kan lita på mig och det gör att man undan för undan kan öka "friheten" och det har funkat... men det har tagit tid. Dessutom är han i behov av medicin också men det blev lite bättre även innan medicinen. 

Jag hade börjat undra varför hon är sådan? Vad triggar problemet? Vad händer när Jon är hos sin mamma? Kanske händer det saker där som gör att hon är rädd att pappa ska försvinna? Kan mamma och pappa kommunicera? Jag hade kontaktat en psykolog..