• Anonym (Undra­r)
    Äldre 7 Jul 00:16
    6312 visningar
    8 svar
    8
    6312

    Bli ihop med nån som har barn

    Hej!

    Jag undrar vad ni ensamstående mammor tänker och vill/kräver av en kille.

    Vill du att han ska ta en papparoll?

    Måste han älska barn, eller ditt rättare sagt?

    Kräver du att han ska engagera sig som om det vore hans eget?

    För övrigt är han inte intresserad av barn öht, det är liksom sig han vill ha

  • Svar på tråden Bli ihop med nån som har barn
  • Äldre 7 Jul 00:22
    #1

    Ok, nu är jag inte ensamstående, men jag är heller inte tillsammans med min sons pappa.
    Nej, någon papparoll kräver, eller vill för den delen, jag inte att han ska ta. Däremot vill jag ju att han ska skapa sig en relation till mitt barn, åtminstone om vi ska bo ihop. Han behöver heller inte älska mitt barn, men det är ju en fördel om kille och barn tycker om varandra och funkar bra ihop. Jag ser gärna att han har ett visst intresse i mitt barn, för mitt barn är liksom en del av paketet. Man kan inte få enbart mig, för jag har inget intresse av den sortens relation.

  • Äldre 7 Jul 00:26
    #2
    +1

    Du undrar alltså vad ni kvinnor som har barn tänker och vill hur en kille ska vara som kommer in i ens liv som har barn?

    Har aldrig varit i den situationen men som man hoppas jag får svara för det.

    Jag personligen älskar barn så om jag nu skulle skiljas för att sen träffa nån annan kvinna med barn så skulle jag helt klart ta till mig barnen inte som mina egna men jag skulle respektera dom som om dom vore mina..
    Och jag hade hoppats att dom skulle ha det roligt tillsammans med mina barn


    Simsalabim trosorna försvinn :)
  • Anonym (Undra­r) Trådstartaren
    Äldre 7 Jul 00:30
    #3
    äsch skrev 2017-07-07 00:22:40 följande:

    Ok, nu är jag inte ensamstående, men jag är heller inte tillsammans med min sons pappa.

    Nej, någon papparoll kräver, eller vill för den delen, jag inte att han ska ta. Däremot vill jag ju att han ska skapa sig en relation till mitt barn, åtminstone om vi ska bo ihop. Han behöver heller inte älska mitt barn, men det är ju en fördel om kille och barn tycker om varandra och funkar bra ihop. Jag ser gärna att han har ett visst intresse i mitt barn, för mitt barn är liksom en del av paketet. Man kan inte få enbart mig, för jag har inget intresse av den sortens relation.


    Det förstår jag givetvis att dom behöver komma överens, blir lite påfrestande annars...

    Vad tycker du han har för ansvar då? Bortsett från självklara saker som slicka inte i kontaktuttaget och stå inte på balkongräcket
  • Äldre 7 Jul 00:40
    #4
    Anonym (Undrar) skrev 2017-07-07 00:30:50 följande:
    Det förstår jag givetvis att dom behöver komma överens, blir lite påfrestande annars...

    Vad tycker du han har för ansvar då? Bortsett från självklara saker som slicka inte i kontaktuttaget och stå inte på balkongräcket
    Beroende på barnets ålder så tycker jag att han är ytterst ansvarig för att relationen mellan honom och barnet funkar. I det ingår lite att vara lyhörd för barnets behov i relationen.
    Jag tar ingenting för givet. Jag kan fråga honom om han kan hämta barnet på dagis/skola, men kan han inte så är det mitt ansvar att lösa. Om han hade varit barnets pappa så hade jag haft krav på honom att lägga manken till lika mycket som jag gör för att situationer ska lösas på bästa sätt för barnet.
    Jag hade blivit glad om han självmant hade intresserat sig för barnet, allt från att spela tv-spel till att natta, men det är ingenting jag skulle kräva. Jag hade inte undergrävt hans auktoritet inför barnet om han hade velat ta en fostrande roll, men om det hade varit något som var helt emot mina värderingar så hade jag pratat med honom om det.
    Nej, någon papparoll kräver jag inte, för mitt barn har en pappa även om han inte är speciellt närvarande. Däremot hade jag blivit glad om han hade tagit något som kan liknas vid en papparoll, men som mer blir en vuxenroll i barnets liv. Jag har svårt att definiera riktigt hur jag menar, eftersom jag inser att min beskrivning låter väldigt mycket som en renodlad papparoll. Men jag hade förväntat mig större engagemang och större ansvar av en pappa, och blivit riktigt arg om han inte hade tagit rollen på allvar. Så hade jag inte reagerat med en ny partner.
  • Äldre 7 Jul 00:43
    #5
    äsch skrev 2017-07-07 00:40:57 följande:
    Beroende på barnets ålder så tycker jag att han är ytterst ansvarig för att relationen mellan honom och barnet funkar. I det ingår lite att vara lyhörd för barnets behov i relationen.
    Jag tar ingenting för givet. Jag kan fråga honom om han kan hämta barnet på dagis/skola, men kan han inte så är det mitt ansvar att lösa. Om han hade varit barnets pappa så hade jag haft krav på honom att lägga manken till lika mycket som jag gör för att situationer ska lösas på bästa sätt för barnet.
    Jag hade blivit glad om han självmant hade intresserat sig för barnet, allt från att spela tv-spel till att natta, men det är ingenting jag skulle kräva. Jag hade inte undergrävt hans auktoritet inför barnet om han hade velat ta en fostrande roll, men om det hade varit något som var helt emot mina värderingar så hade jag pratat med honom om det.
    Nej, någon papparoll kräver jag inte, för mitt barn har en pappa även om han inte är speciellt närvarande. Däremot hade jag blivit glad om han hade tagit något som kan liknas vid en papparoll, men som mer blir en vuxenroll i barnets liv. Jag har svårt att definiera riktigt hur jag menar, eftersom jag inser att min beskrivning låter väldigt mycket som en renodlad papparoll. Men jag hade förväntat mig större engagemang och större ansvar av en pappa, och blivit riktigt arg om han inte hade tagit rollen på allvar. Så hade jag inte reagerat med en ny partner.
    Att inte sköta sin roll som pappa var för övrigt anledningen till att jag valde att lämna sonens pappa. Vårt förhållande var bra i övrigt, men han var inte så intresserad av sin son mer än som lekfarbror, men däremot ville han ha mig. Lite som i TS.
  • Anonym (J)
    Äldre 7 Jul 09:40
    #6

    Det beror på lite vilken typ av relation man vill ha. När jag blev ihop med min Karl förväntade jag mig att han var trevlig mot barnen och kunde hänga med på aktiviteter för dem ibland eftersom de bodde hos mig för det mesta. När relationen utvecklades och det blev tal om att bo ihop förväntade jag mig mer familjeliv vilket också växt fram mer och mer. Jag tar såklart huvudansvaret och är den som planerar kring barnen men han hjälper till med det vardagliga som tandborstning, hämtar i skolan/förskola om jag slutar sent osv. Han tar inte alltid automatiskt ansvar för saker kring dem men gör mycket automatisk i vardagen, vi hjälps tex åt att hålla koll på dem utan att jag ber om hjälp med det. Nattning och sånt gör han utan konstigheter om jag ber honom. Jag är helnöjd med upplägget, får massor av hjälp men tar ändå huvudansvaret. Hade han inte varit beredd att delvis ta en föräldraroll hade vi inte kunnat ha det förhållande vi har nu då vi lever som en familj, planerar giftermål och eventuellt ett till barn. Det hade inte gått om han inte varit engagerad i barnen. Då hade vi nog fått hålla det på en dejting/särbonivå vilket jag var beredd på i början så han varken hade erfarenhet eller intresse av barn då vi träffades.

  • Äldre 5 Aug 20:03
    #7

    nej

  • Äldre 30 Aug 14:56
    #8

    Min nya kvinna kom från ett matriarkat. Hon förväntade sig absolut inte att jag skulle bli en ny pappa. Å andra sidan släppte hon inte in mig som uppfostrare. Och eftersom jag kommer från en patriarkal familj så blev det en hel del krockar.

    På ett sätt var det bekvämt att slippa engagera sig i hennes barns praktiska saker, samtidigt kunde jag ibland känna mig som inneboende.

    En annan grej jag upptäckte med mig själv var att jag inte riktigt närmade mig de nya barnen för att det kändes som om jag var "otrogen" mot mina egna barn, som inte bodde där på heltid. Jag var inte alls så nära och närvarande som jag hade kunnat vara. Jag har blivit bättre på det (nu när jag har styvbarnbarn), men jag är inte jättebra på det.

    Mitt råd är att du provar dig fram. Försök skaffa en egen kompisrelation med styvbarnen. Försök inte bli pappa åt dem, försök bli "en annan god vuxen". Du kan bli jätteviktig för barnen. Och din kvinna kommer att älska dig hejdlöst om du klarar balansen.

Svar på tråden Bli ihop med nån som har barn