Min 10-åring kissar på sig

 

Hon vet mycket väl hur man byter sängkläder, startar tvättmaskinen osv. 

Det är det hela med att hon inte vill gå och byta kläder eller duscha för hon tycker att det är jobbigt. Eller att hon inte vill gå och kissa för hon tycker det med är jobbigt så hon ljuger om att hon varit och kissat istället. 

 

Hon kissar aldrig på sig fullständigt på dagtid, utan "läcker" lite mer. Eller hur man ska uttrycka det. Det syns sällan på kläderna. Trosorna är blöta och byxorna kan möjligen vara blöta. Hon kan i smyg gå och byta kläder och gömma undan sina nerkissade kläder för att dölja det hela. För att slippa behöva duscha. 

 

Hon är normalbegåvad. Hon skäms över det hela klart, det syns inte utanpå kläderna oftast att hon kissat på sig dagtid, då det är mer som ett läkage för att hon inte kunnat hålla sig helt när hon tillslut blir jättekissnödig. utan jag har lärt mig känna igen "doften" på när det är kiss i trosorna. 

 

 

ingen diagnos, inget misstänkt sådant heller. Jag jobbar med just sådant så jag borde nog känna igen tecken isåfall. 

Hon är nog snarare mer begåvad (vilket även många Adhd personer med är iof) och ligger före alla andra i skolan. Inga koncentrationssvårigheter eller etc. 

 

 

klart jag tycker det är märkligt. Det är tyvärr inte bara att prata med henne, vi har gjort det så många gånger. 

Vi har varit till läkare, testat allt möjligt. Allt fallerar på att hon är "lat" eller hur man ska uttrycka det. Hon säger att hon har kissat när hon inte har det, sedan blir hon jättekissnödig och måste kissa akut, då blir hon att läcka för hon kan inte hålla emot. 

Troligen har hon en lättretlig blåsa, som inte känner av att hon är kissnödig fören den är helt full. Men detta GÅR att träna, genom att gå på toa regelbundna tider, efter aktivitet, innan aktivitet, efter maten osv osv. Man vill inte gärna vara på en 10åring som en hök hela dagarna heller. Även om det är precis det vi måste vara. 

 

 

Inga andra bekymmer alls. Tvärtom. Många vänner, några jättenära vänner hon umgås ofta med. 

Inga svårigheter i skolan, tvärtom ligger före de flesta. Vi vart erbjudna genom läkaren att "utreda" om det kunde vara något psykiskt, vilket de fick göra. Men de kunde inte hitta något i varken familjesituation etc som kunde visa på något. De ansåg inte att hon var stressad, mådde dåligt etc. 

Hon skäms över det hela, vilket är fullt normalt. 

Problemet ligger helt enkelt i att hon själv är lat, att hon inte bara går och kissar innan hon gör något. 

Som läkaren sa, troligen gör hon inte det, för att 3 av 4 ggr kanske det funkar att ljuga och säga att man har kissat och hon lyckas hålla sig. Att misslyckas 1 av 4 ggr kanske gör att hon anser att det är värt risken att ljuga för att slippa det hon tycker är jobbigt. Dvs att behöva gå på toa för det tar av hennes "tid till att göra annat" 

 

Jag har för tillfället ett schema på henne, där hon ska gå och kissa. 

på morgonen kl 10, 12, 14, 16, 18, 20 och innan hon lägger sig. 

Följer hon inte detta schema så försvinner telefonen, osv osv. Vet inte om det är rätt väg att gå men känns som sista utvägen

Tror inte att det är så enkelt i detta fall.
Verkar som om familjen har försökt det mesta redan.

Det kanske kan vara någon diagnos bakom, men jag skulle nog ärligt talat gissa på en kombination av olika saker, som kanske redan sitter i personligheten.
Exempelvis:

Bekvämlighet/lathet
Envishet, blir obstinat av "tjat"
Tycker inte om när andra blandar sig i vad man gör,
Kanske lite sen mognad på den punkten, dvs. att hon inte störs lika mycket av det socialt som andra i hennes ålder kanske gör.

Om det inte är någon diagnos kommer hon troligen att växa ifrån beteendet, även om det kanske är föga tröst just nu.

Är du säker på att hon ljuger? Hon kan sakna tidsuppfattning och tro att hon just varit på toa. I vilket fall som helst tycker jag inte ni ska acceptera förklaringar som att hon just varit på toa, säg att hon får gå igen isåfall så ni ser att hon går in på toaletten. Vill du kan ni säga till eventuella syskon också eller påminna din man så hon inte känner sig utpekad. Gör det till en grej att gå på toa innan ni går hemifrån helt enkelt.

Det är jättebra att hon kan tvätta. Tror du det skulle bli lättare om hon tvättade alla sina kläder själv? Egentligen är hon lite ung för det, men gör hon det är det inte konstigt om hon tvättar efter hon har kissat på sig, det blir inte pinsamt på samma sätt.

Det finns bindor för inkontinensbesvär för vuxna, det kan kanske vara värt att testa om de inte är för stora.

Vet hon att hon inte behöver duscha hela kroppen? Hon kan bara ta av sig nertill och behålla tröjan på.

Förlåt om jag kommer med saker ni redan testat och som kan tyckas självklara. Det är svårt att veta vad ni provat och inte.

Tycker ändå att det verkar märkligt att ett så stort barn inte rent socialt skulle tycka att det är mer pinsamt att kissa på sig än vara lat som enda orsak. Låter inte riktigt. Jag har 3 döttrar och de har alla till en viss ålder kissat på sig, dels pga svårt att hålla tätt men även lathet. Men kanske upp till 6- års åldern!

Även min yngsta som nu är 6 år byter direkt trosor om hon råkat skvätta lite i trosorna, min 8- åring går direkt o duschar självmant. Och detta händer nån gång.

Jag skulle ändå ta hjälp från en kurator om det varit jag. Är det ett trotsbeteende mot er?

Jag hade också problem upp till fjärde-femte klass. Inte på nätterna dock, men läckte ibland på dagarna. Det var som någon slags motvilja mot att gå på toa. Helt klart psykiskt, grundat i skam och förnekelse. Ungefär jämförbart med att ätstörningar tror jag, att vilja stå emot chokladbiten men inte klara det.

Tror också jag dolde det så mycket som möjligt, men jag har minne av att bli retad någon gång. Några fattade faktiskt och barn känner också igen lukten av kiss.

Har inget minne av några läkarbesök, samtal eller något. Det växte nog bort. Tror inte jag hade med mig problemet till högstadiet.

Tyvärr är jag ingen stor hjälp men jag tänkte att just mitt minne av motvilja kan ge någon förståelse. Jag höll det inombords så hade någon beskrivit de positiva vinsterna, att jag inte var ensam med problemet, kanske pratat med en annan vuxen (psykolog?) hade jag vågat erkänna för mig själv. Det är jobbigt med vuxna som "pratar öppet" om problem man vet är skamliga i den åldern.

Jo, en sak till. Har absolut inga diagnoser, gick bra för mig i skolan, hade vänner. Som vuxen "lyckad" om man får säga så. Det enda jag kan tänka på som förklaring är att jag är prestationsinriktad och någon känsla av att när jag var ännu yngre så kunde pappa bli arg för att jag kissade på mig.

Du tror inte att ts har försökt just det, att prata med henne.
Hade det varit så enkelt hade hon ju inte behövt starta den här tråden.
Tänk efter litegrann.

Ts, upplever hon inte själv nackdelarna med att hon kissar på sig, eller har hon gett upp? 
Det låter lite som att det gått trots i det för henne, att ni har positionerat er i olika hörnor, där hon vägrar samarbeta eller erkänna att hon kissar på sig.
Skäms hon, i så fall måste hon få hjälp att känna att hon inte behöver skämmas, 
Men att det är för hennes skull som hon behöver dom här hjälpmedlen.
Och att hon motarbetar sig själv när hon luras och fuskar, hon måste få klart för sig att det är inte hennes fel att hon kissar på sig.
Men att det är i hennes eget intresse att samarbeta och hjälpa till och att ni vuxna absolut inte dömer henne, säg för guds skull inte till henne att hon är lat, utan att ni bara vill hjälpa henne med henne problem, hon måste känna att hon inte är ensam och att ni är på hennes sida.
Jag tycker det är konstig och dåligt av läkarna att bara ge upp.
Har ni funderat på Bup om dom kan hjälpa till här? 

Jag skulle önska att jag visste svaret på detta, då en av mina elever gör exakt så här i skolan. Fast inte så lite att de andra eleverna inte märker.

Tänker att man alltid ska utreda om det begås nån form av övergrepp mot barnet då att kissa på sig är ett vanligt symtom. Jag arbetade på ett utredningshem för barn som varit utsatta och i stort sett alla barnen i syskonskaran kissade på sig, även 14- åringen.