Nekad som familjehem

Galet labilt psykfall? Förlåt mig men vad yrar du om egentligen? Det har jag aldrig påstått att de skulle vara och jag vågar lova att familjehemssekreterarna inte heller har gjort det. Att inte kunna reflektera kring att psykisk och fysisk ohälsa kan påverka ens förmåga att vara familjehem är en stor riskfaktor. Jag har som sagt var inte läst utredningen så jag vet inte vilken bedömning som gjorts men jag kan bara konstatera att med den lilla information vi fått av ts låter det inte orimligt.

Och du menar väl inte på fullt allvar att du tycker att det inte är en skillnad på någon som äter järntabletter och någon som haft en så pss allvarlig depression att man behövt medicinering?

Jag hade inte velat att mitt barn, om det skulle placeras, hamnade hos en med diabetes och den medicinering du beskriver. Jag hade velat ha två helt friska familjehemsföräldrar. Dessa barn är så utsatta och ska inte behöva vara med om insjuknade föräldrar, sjukdomar är en känd risk, så är det bara. Man ska kolla i många år. Är det en anhörig är det en annan sak tycker jag. Då kan familjeband vara viktigare. Men vänd er till ett familjehemsföretag så får ni säker bli familjehem där de är inte så noga.

Jag har ätit antidepressiva i 15 år, mot ångest och depression som inte var "så pass allvarlig" vad du nu menar med det? jag fick helt enkelt ångest, hade svårt att gå ut en period och grät mycket, till slut fick jag hjälp av en läkare som konstaterade panikångest. Jag var inte speciellt sjuk, vi hade då fyra barn i skolåldern, den minsta vara bara dryga året, jag pluggade, har under dessa 15 år varit sjukskriven för detta kanske sammanlagt i tre månader. Tack vare medicinen mår jag bra och lever som vanligt, ser du det som ett skäl att tycka att inte vara lämplig som familjehem?

Förstår såklart att det är noggrant för säkerhetsskull. Men är det rimligt att bli nekad som familjehem där den ena föräldern har diabetes, haft sedan denne var yngre än 5år och har alltså levt med det hela livet och sällan haft några "besvär" eller "varit sjuk pga det". Och den andra föräldern äter ssri preparat och har gjort sedan tiotals år tillbaka och därmed har svårt att sluta även om denne vill. Det är alltså två människor som ändå är stabila i sina tillstånd och väl medveten om sin sjukdom.. men som pga detta blir nekad som familjehem?! Är det ens rimligt?

Och isåfall kan man ju undra vad en hel utredning var bra till, hade väll räckt att be om en titt i sjukhusjournalerna för att döma ut dom isåfall?

Jag har växt upp med en föräldrer som liknar dig . Det var ingen dans på rosor om man säger så utan det var riktigt tufft om man jämför.
Och jag håller med anonym soc att man ska undvika sådana placeringar därför att risken är stor att det kan bli tufft för barn som redan har det tufft. Det är inte rätt någonstans.

Jag saknar barnperspektivet i tråden. Tråden går ut på att jag har rätt att få min vilja igenom till vilket pris som helst samtidigt som man glömmer de som det handlar om: barnen.

Men man kan ju inte ta mindre dåliga familjehem bara föe det finns ännu sämre?! Placerade barn ska ha det bästa! Riktigt resursstarka precis som adopterade barn. Där är det riktigt höga krav.

Jag har växt upp med en föräldrer som liknar dig . Det var ingen dans på rosor om man säger så utan det var riktigt tufft om man jämför.
Och jag håller med anonym soc att man ska undvika sådana placeringar därför att risken är stor att det kan bli tufft för barn som redan har det tufft. Det är inte rätt någonstans.

Jag saknar barnperspektivet i tråden. Tråden går ut på att jag har rätt att få min vilja igenom till vilket pris som helst samtidigt som man glömmer de som det handlar om: barnen.

Någonstans måste ni ju ha antagit att den här personen är en fara för sig själv och andra, eftersom ni menar att personen utgör en riskfaktor. Och det verkar mest bygga på fördomar, eftersom personens fysiologiska brist är under kontroll.

För det första borde du återigen veta, ifall du ska utreda sådana här fall, att i de flesta fall som en patient långtidsmedicineras med ssri handlar det om en bristsjukdom. Och det går att jämställa med andra bristsjukdomar, i fråga om medicinskt beroende. Att då påstå att detta medicinska beroendet är en varningsflagg är rakt igenom dumheter. Det är bara enkel fysiologisk fakta, that's it, och inte konstigare än att du får hjälp att fylla på järndepåer ifall din kropp inte kan ta upp järn på ett normalt sett.
I båda dessa fall kan bristen av järn eller ssri leda till trötthet och orkeslöshet, om det är vad du är rädd för ska hända, och alltså är det lika allvarligt att en person behöver ta extra järntabletter som att en person behöver ta extra ssri.
För tvärtom vad många fördomar säger går i princip aldrig deprimerade vuxna bärsärkagång (vilket en del tonåringar kan göra), och utgör inte en större fara än just trötthet, orkeslöshet, håglöshet i de allra flesta fall.

Återigen:
Det känns sinnessjukt att socialen inte tar reda på den mest grundläggande medicinska fakta om en person innan de börjar larma om risker, samtidigt som statistik visar att olika former av övergrepp inom fosterhem till och med är vanligare än i vanliga hem, trots att fosterhem ska kontrolleras mycket noggrannare än vanliga familjer.
Någonting är ju riktigt skevt om ni reagerar på kontrollerade och behandlade bristsjukdomar och sedan släpper igenom personer med pedofili eller fysisk aggressivitet.

Asså depression är inte att jämställa med vitamin eller järnbrist. Det är en allvarlig PSYKISK sjukdom som obehandlad kan vara en fara för livet. Den här mannen kan ha tusentals olika skäl till din depressionssjukdom- skäl och bakgrundsfaktorer vi inte vet. Han kan ha syndrom eller personlighetsstörningar osv...Att man sedan inte klarar att trappa ned medicinen (vilket skall vara fullt möjligt efter att depressionen läkt ut) gör i vart fall att det ringer en varningsklocka hos mig. Förringa det inte.