Oplan gravid, ensamstående och psykisk ohälsa

I din situation hade jag gjort abort. Det är sjukt jobbigt att ha barn även om man är två om saken. Jag skulle inte rekommendera att bli ensamstående om man är psykiskt skör.

Att din förra abort var traumatisk bör du nämna på inskrivningen så att de kan hjälpa dig att förhindra att även den blir det.

Lycka till!

Usch så jobbigt för dig..

Får jag fråga hur gammal du är?

Förstår om du har svårt att göra abort.. Om du inte kan det, utan behåller barnet så finns det hjälp att få. Ingen kommer ta ditt barn, om du inte missbrukar etc. Måste till jättestarka skäl.

Tycker du ska ringa Mvc, mödravårdcentralen. Säga som det är, och fråga om det finns någon kurator/psykolog där du kan få prata med. Det kan vara ett första steg. Så får du någon att bolla dina tankar med.

Jag förstår hur du tänker och jag tänker likadant. Bl.a. Men låt säga att jag ändå väljer att behålla - vilken hjälp finns det att få för någon i min situation? Jag har en psykolog men han är på semester just nu. Det hade varit skönt att få bolla detta med honom. Finns det någon störtning att få ifrån soc? Mvc eller dylikt? Jag vill ju egentligen behålla men för mig känns det viktigt att veta att det finns stöd och hjälp att få för att försäkra mig om att jag har de bästa förutsättningarna min situation kan få.

Jag har en fin familj som skulle hjälpa mig på alla sätt de kan, min bror och hans fru har erbjudit sig att genomgå utredning för avlastningshem, förskoleplats är redan garanterad och där jobbar även min svägerska och mamma (de är ägare).

Praktisk hjälp känner jag att jag har - det jag känner mig otrygg i är vilken psykisk hjälp som finns att tillgå. Har du några tankar om det?

Tack för svar! <3

Ja det var vän inte direkt såhär jag hade tänkt mig det. Jag har åtminstone den högsta SGI:n man kan få så känner mig inte orolig för ekonomin under föräldraledigheten åtminstone. Saker som bilbarnstol, barnvagn etc kan jag antingen få gratis eller för en billig peng av min bror. De har det mesta och ska inte ha fler barn.

Jag blir 30 i år.

Jag ska ringa MVC imorgon bitti. Kommer de bekräfta graviditeten på något sätt? Det känns ju oerhört otroligt att jag ens ska kunna vara gravid. Kanske bör tilläggas att jag har varit helt medicinfri sedan februari i år och planerar att fortsätta så.

Jag inser att ifall jag behåller kommer det bli det tuffaste och svåraste jag någonsin gjort här i livet. Jag är beredd på det. Och jag är beredd att göra precis VAD SOM HELST för att se till att mutt barn får en trygg uppväxt. Ego och prestige får läggas åt sidan. Är beredd att ta emot all hjälp jag bara kan få.

Men samtidigt vet jag ju att jag skulle överleva en abort (även om jag skulle ångra det för alltid och må skit över det) men jag skulle INTE överleva att bli en värdelös förälder som inte orkar med mitt barn och om det slutar med en familjehemsplacering. Det skulle ta död på mig. Jag har gått igenom det själv. Hemskt.

Min bror och hans fru har även erbjudit du att utredas som familjehem bara för att vara på den trygga sidan och visa välvilja gentemot myndigheter. Visa på att det finns ett safety net liksom och att situationen verkligen är genomtänkt.

Fast behöver du avlastningshem för barnet så tycker jag verkligen du ska tänka lite mer åt att inte behålla barnet. Sen pga din psykiska ohälsa. Tänk lite vilken miljö du ska låta barnet växa upp i också.

Jag tror du klarar det!!:) Du behöver bara lite stöd, men det verkar du ju ha i form av familjen. Sedan är det bra att du får professionellt stöd också.

Om du vill kan du säkert få göra ett grav.test på mvc för att dubbelkolla, men annars utgår de från att du vet att du är gravid.

Jag säger inte att jag kommer att behöva det, jag menar bara att det skulle kännas skönt att veta vilka stödalternativ som finns vid worst case scenario. Jag vill att beslutet ska vara så välgenomtänkt det bara går, åt bägge håll. Att ha ett safety net tycker jag är att vara ansvarsfull. Om jag inte har det så blir ju situationen genast en annan.

Tack, det betyder mycket att någon tror jag har en chans. Om alla hade skrivit att det bästa vore abort och att jag inte har en chans så hade jag ju fått ta det i beaktande trots mina egna känslor. Känner att jag behövde opartiska människors syn på det då det känns svårt att vara helt rationell i det här läget. Hjärtat och hjärnan samspelar inte så bra just nu. Jag vill ju det absolut bästa för mitt barn.

När jag gjorde en abort för ca 100 år sedan så fanns möjlighet att på kvinnokliniken komma i kontakt med en kurator för att prata om situationen före aborten. Det kanske går snabbare än om du ska skriva in dig på mvc.

För att lida av psykisk ohälsa så måste jag ändå säga att du verkar väldigt rationell i ditt tänkande. Du säger att ekonomin kommer att fungera och du kan få materiell hjälp från din bror. De vill också utredas som familjehem utifall att det skulle behövas. Va fina anhöriga du har som ställer upp! Du skriver också att du inte vill att ditt barn ska växa upp som du har gjort vilket också är en bra insikt.

Mitt barn är inte året fyllda än. Jag har alltid haft mycket ångest och då och då hamnat i depressioner som jag tagit mig igenom med och utan medicinering. De första tre månaderna var inte så kul. Det var endast fokus på att barnet skulle få det som behövdes och jag skulle få sova därimellan. Sen utvecklas barnet och man får så fruktansvärt mycket tillbaka, första leendet, blickarna, intresset som börjar visa sig. Jag är inte ensamstående men min partner och jag har ingen familj där vi bor och heller inga vänner som skulle kunna vara barnvakt någon timme eller så. Min partner har jobbat heltid i princip hela tiden vilket gjort att jag varit ensam på dagarna och om vaknätterna.

Vissa dagar har jag känt att jag inte orkar mer men på något sätt gör man det ändå. Jag har mycket ångest kring om jag gör rätt, om barnet mår bra och utvecklas som det ska men har fått mycket stöd från bvc. Det finns också familjeenheter på vissa orter där man kan få gå och ventilera ang sitt föräldraskap.

Det är tungt med barn oavsett om man får ett barn som äter och sover som det ska eller om man får ett barn med kolik. Kan du få avlastning ett par timmar i veckan eller iaf lite social stimulans av anhöriga och vänner så tror jag (utifrån det du skriver) att du kommer att fixa det.

Känner du att abort är det bästa beslutet för ditt mående nu så är inte det fel beslut att ta. Men jag tycker verkligen att du ska söka samtalshjälp hos någon mer erfarenhet kring abortfrågor innan du fattar beslut.

Rörig text, det är så mycket jag skulle vilja prata med dig om. Frågor att ställa, svar att lyssna in, det är svårt i text. Men jag önskar dig all lycka till, hur du än gör!

Man tror ofta att man ska bli en bättre förälder men tyvärr blir det sällan så utan tvärtom precis så som man själv växt upp. Det är jättesvårt att jobba bort när man blivit lärd så från barnsben hur fel det än är.

Jag råde dig verkligen att göra abort utav flera olika orsaker. Sitter exakt i din sits och ångrar mig så..önskar någon tvingat mig till abort, för mitt barns skull. "Åldern tickar" är verkligen ingen anledning till att skaffa barn. Red upp ditt liv ta hand om dig skaffa en bra man och sen skaffa barn. Tro mig.