Jag känner igen det där beteendet och sanningen är att det är hon som har problem och det beror inte på dig, utan det är ett problem som rotar sig sedan länge hos din mor som kommer från annat håll. Jag med kämpar med en sådan mor och det är jobbigt för man vill inte vara med/ ha kontakt med människan men samtidigt är det ens mamma hon har ändå skapat dig, så man har ändå hoppet om att man ska få vara en familj som älskar och stöttar varandra.

Jag håller sakta men säkert på att förstå att det är inget man ska hoppas på för nu efter 27 års slit och tårar så är det dags att släppa den drömmen och gå vidare med sitt liv.

Jag har full förståelse för dig och dina känslor/tankar och jag kanske inte har ett konkret tips utom att du får nog sätta dig ner och verkligen känna efter om du vill ha det negativa i ditt liv när du annars är så positiv och fantastisk människa. Minska ner på umgänget och se hur du känner dig och bestämm dig efter det.

Håller tummarna för dig!!!

Det är precis som att det är min mor och dotter relation du pratar om så förstår fullt. Vad bra att du kan se att du har henne att tacka för nånting iaf:) men försök att släppa prestationsångesten (om du känner att det påverkar dig negativt) så fort du får in ett ord som ångest med i någonting som ska kunna vara positivt så kommer det sluta i en stress. Och man behöver inte vis sig bra hela tiden heller du är inte mer än människa! Att grubbla på vad man sagt är inte det bästa har du sagt nånting som du misstänker att hon kan ta illa upp av så är det upp till henne att säga till isf den inställningen har jag till min mor som är likadan, och det där skiftandet som du beskriver kan du visa att du inte gillar det med att helt enkelt inte prata med henne eller gå ifrån när hon är på det negativa viset tillslut KANSKE hon börjar fatta om du har tur:)

Det som hjälpt mkt är att inte ge en reaktion på saker som jag vet att hon ger som en provokation mot mig för hon vill verkligen ha en reaktion och det tror jag är så med din mor oxå och det är drf det skiftar så från dag till dag.

Som tex när jag var gravid så kom hon med en kommentar som i stort sätt handlade om att min man skulle hindra henne att träffa sitt barnbarn när han kommit till världen. Och ist för att bli arg och irriterad på henne så frågade jag ist väldigt pedagogiskt "menade du verkligen det du just sa?" Då fick hon tänka på vad hon sade och kom då på hur det lät och ångrade sig då! Och jag har ofta gjort så och det har blivit lite bättre, DOCK kommer det dagar hon är spydig/elak/bitter och svär i alla meningar och ska hugga på minsta lilla och då avslutat jag samtalet snabbt och väntar till att hon hör av sig nästa gång för då hinner hon få tanken " har jag gjort nått?".

Det där med att hon helt plötsligt blir snäll ingår den den "psykiska rubbningen" som jag misstänker ligger bakom iaf hos min mor. Och det är inget dom styr att idag ska jag vara snäll eller så utan det handlar nog mer om att, har jag vaknat på fel sida så ska alla andra se det oxå eller tvärt om att idag har jag vaknat och var glad nu ska jag vara överdrivet trevlig. Men det tänker dom inte så dom själva hör det utan det sker undermedvetet. Det är bara för oss att lära hur VI ska hantera det för dom kommer aldrig ändra sig tyvärr.

Det är en jobbig situation du sitter i men man får försöka hitta ett sätt som du kan hantera det på bästa sätt så inte du allt för påverkad av hennes beteende. Ignorera när dumheterna kommer, fråga lugnt och stilla om hon menade så som hon sade eller liknande.

Men om hon kommer med "ah men du" så säg bara lugnt och sansat "nu var det inte det jag frågade dig om utan("frågan du nu ställde") det andra kan vi ta senare. Och knepet är att hela tiden vara lugn och "pedagogisk" om man kan säga så. Lycka till och uppdatera gärna ibland hur det går! :)