Frassex skrev 2017-10-30 19:09:55 följande:
Vissa människors uttryck eller saker de gjort eller inte gjort har verkligen satt sina spår. Jag försöker tänka att dem inte menade illa utan inte bara har förståelse. För det måste ju vara enormt svårt att veta hur vi önskar bli bemötta eller hur vår sorgeprocess är, det måste man nog själv gå igenom för att ens kunna ha en aning om. Jag har på senaste börjat tänka mer på det, hur jag är mot andra och hur jag upplevs. Ibland känner jag sån enorm skuld, att karma is a bitch, kanske jag får skylla mig själv, hade jag vart en bättre människa kanske detta aldrig hade hänt. Jättejobbig känsla... undrar om jag hade kunnat påverka utgången genom ngt jag gjort eller inte gjort även om jag vet att det inte är så.
Jag har haft bra stöd hos min sambo, vi pratade väldigt mycket i början och grät floder tillsammans, satt långt in på natten ute på balkongen och bara var vissa dagar. Jag upplevde att vi kom väldigt nära varandra. Men hans sorgeprocess har gått så mycket fortare. Det sa även kuratorn, att det brukar gå snabbare för mannen eftersom han inte genomgår kroppsförändringarna. Jag känner att jag fortfarande sörjer även om det blivit bättre än de första veckorna men han blev som ?vanligt? och började jobba någon vecka efter. Han har även haft lättare att prata om allt med sina vänner och började träffa folk ganska snabbt. För mig tog det 3v innan jag ens kunde/orkade träffa mina föräldrar. Ibland har jag känt mig lite ensam i mitt ekorrhjul och orkar inte dra upp allt för hans skull igen, när han ändå mår bra, så då sitter jag gärna själv med mina tankar och tårar. Hur har ni haft det?
Hur är det för dig när det gäller andra gravida? Jag har så många nu i min omkrets (både jobb och vänner) som väntar barn. Jag är ju så avundsjuk så det skriker i kroppen men försöker trycka undan det och glädjas åt dem. Dem på jobbet vet ju inget men jag tycker det är jobbigt att många disskusioner handlar om graviditeter och bebisar. Ibland vill jag bara skrika åt dem att vara tysta, att jag förlorat ett barn men så hejdar jag mig och sitter tyst och ler, ibland blir jag tvungen att gå in på toaletten för att gråta en skvätt. Jag vill inte känna avundsjuka, jag vill ju vara glad för deras skull, vi alla kämpar ju på olika sätt men det är svårt att hålla känslorna i styr.
Tack för ljudklippet! Kände igen mig i mycket. Har upplevt att det här ämnet med att förlora barn/sena avbrytanden inte talas om alls, fast jag insett på senaste hur många vi är som fått genomlida denna tragiska utgång! Kram till dig!
Du har helt rätt i att folk sällan menar något illa, att det bara inte förstår hur det är. Jag försöker verkligen tänka så. Och i början tycker jag faktiskt att det gick bra. Jag kunde ju knappt fatta själv! Men på senare veckor har det på nåt sätt börjat kännas värre. Märker att jag drar mig för att kontakta personer som jag upplever har uttryckt sig lite okänsligt. Kanske framförallt de som har barn. Det är många som har barn i min umgängeskrets, och många som nyss fått eller ska ha. Det hugger liksom till varje gång jag ser en ny bäbis på Facebook eller Insta. Förstår verkligen hur du menar när du skriver att du vill glädjas med dem, men att det är svårt. Kanske för att alla andra verkar tycka att det bara är att skaffa barn "bara sådär". Kan också känna sån skuld över att det blivit som det blivit. Att det är mitt eget fel att det inte lyckats för just oss. Det är ju ingen rationell känsla, men jag kan inte låta bli att känna att det är ett misslyckande.
Min man är stöttande. Och i början kändes det verkligen som vi kom närmare varann i sorgen. Att det var vi tillsammans, att vi iaf hade varann. Men precis som för er har han kommit vidare mycket fortare. Han tänker inte så mycket på aborten, eller på vår lilla tjej nu. Han är som vanligt, har gått helt upp i jobbet. Och jag känner mig också lite ensam kvar. Vissa dagar tycker jag det känns väldigt tungt. Idag är en sån dag. Grät lite hysteriskt en stund, och min man försökte trösta så gott han kunde.
Är glad att det iaf finns såna här ventiler på nätet! Kan bara tänka mig hur det kändes förr, närdet var helt locket på. Måste ha varit fruktansvärt. Så även omdet känns svårt att prata omdet idag sågår det ju iaf åt rätt håll... Filmen Efter Ines ska visas på SVT i veckan. Vill gärna se den, men är samtidigt rädd för alla känslor som kan komma... Hoppas du har en ok dag! <3
Ingreppet blev extremt långdraget och jag fick stanna i 1,5 dygn och känner mig helt fysiskt traumatiserad. Samtidigt är det psykiska extremt jobbigt. Efter 19 veckor trodde vi att vi var ganska "säkra" på att vi skulle bli föräldrar i december. Att på rutinultraljudet plötsligt få höra att barnet hade ett fel på hjärtat kom som en chock. Vi fick tid hos en specialist fem dagar senare. Väntan på besöket var hemsk men vi försökte vara positiva och tänka att många hjärtfel ändå kan opereras och bli bra. Men när vi träffade en läkare som bekräftade att barnet hade ett hjärtfel, som dessutom var allvarligt var det som om allt drogs bort under våra fötter. Vi fick direkt komma till en specialist som efter en lång undersökning bekräftade att hjärfelet var allvarligt (antagligen nån version av något som kallades fallots eller trunkus). Han misstänkte även att felet kunde vara orsakat av ett kromosomfel. Vi slängdes alltså in i förtvivlan. Men vi hade pratat en helt del om detta under de dagar vi väntade på att få komma till specialisten och hade kommit fram till att om felet var så pass allvarligt att barnet inte skulle ha en god chans till "ett bra liv" så skulle vi ta bort det. Beslutet tog vi därför ganska snabbt, vilket var viktigt eftersom jag gått in i vecka 20. Fick tid på Huddinge sjukhus och kunde skrivas in redan två dagar senare.