dreaminggirl skrev 2017-09-03 21:09:24 följande:
Jag har ingen aning om varför jag har ångest. Det känns inte ens som ångest. Bara ett starkt illamående.
Jag blir nyfiken på om du har något exempel, vad för problem har du fått insikt i?
Jag tycker det låter så knäppt att man ska leta efter problem å anledningar som man inte ens vet att man har..
Jag fick en stark illamåendeattack igår, satt i hela dagen, var nära att kräkas flera ggr. Var sängliggandes hela dagen. Har så svårt att förstå att det skulle vara ångest! Känns som en fysisk sjukdom!
Mycket problem med relationer i familjen - som jag inte riktigt förstått, jag har alltid sett min uppväxt som positiv - du vet ingen white trash utan allt funkade liksom perfekt på ytan.
ett arbete jag inte trivdes på - men inte kunde erkänna att jag borde byta arbetsområde och karriär helt, då det inte passar mig alls det jag pluggar till.
Jag har flyttat mycket och hade svårt att hitta vänner jag verkligen känner gemenskap med, mest ytliga vänner hade jag och har i viss mån fortfarande inte löst detta.
väldigt stor fokus på prestation, status och yta i den grupp människor jag levde och umgicks med - det skapade bara tomhet och meningslöshet hos mig.
Mitt ex. bröt ned mig psykiskt, kunde inte se det heller.
Pga allt detta mådde jag dåligt psykiskt och när det blev för mycket spydde jag och låg i sängen. Detta har tagit flera år att förstå, jag levde ju ett på ytan perfekt liv. Men jag var aldrig riktigt lycklig. Allt bara tomt. Vänner, relativt gott om pengar, pojkvän statusjobb och utbildning osv. Jag ser bra ut och försöker vara trevlig.
Jamen du förstår, det syns eller märks liksom inte på mig hur dåligt jag har det inombords. Allt var fasad och jag försöker knyta an till människor, men ingen av de runt omkring mig var intresserad av annat än att fortsätta ekorrhjulet med status och yta som jag själv var fast i. Och människor som inte är ytliga såg bara hur falskt ( hur ytligt jag levde) och desperat jag var att hitta någon som verkligen bryr sig om mig till vilket pris som helst. Inte så attraktivt.
En orsak till allt detta är att min mamma är liksom inte vad hon borde vara, hon har aldrig stöttat mig och varit där för mig, utan bara ställt krav och om jag inte uppfyllt dem har hon varit taskig, men det är också något som de flesta inte kan se utan allt verkar liksom perfekt på ytan. De som kan se och kommer närmre henne bryter kontakten, då de förstår hur märklig hon är.
Jag tror det finns lika många anledningar att ha ångest som det finns människor och livssituationer. Tyvärr är det svårt att bli av med. Men jag kommer fixa det tillslut. Behöver bara ändra hela min livssituation och bli mer sann mot mig själv. Det kommer ta flera år. Men alternativet att droga ned mig mer och mer i psykofarmaka i kombination med att leva ett totalt meningslöst och olyckligt liv känns ju som en mindre lockande lösning.
