• Äldre 21 Aug 23:04
    6023 visningar
    21 svar
    21
    6023

    Tvekar på abort.

    Jag har en inbokad tid för kirurgisk abort redan nu på onsdag, men jag tvekar så mycket till och från. I ena sekunden kan jag känna att detta är rätt val nu då varken jag eller min pojkvän har fast jobb plus att han pluggar och att vi båda bor hemma. Men sen tänker jag att det kommer bli jobbigt men att det med all säkerhet kommer vara värt det i slutändan. 


    Hur har ni mått som tvekat på abort men ändå gjort den? Hoppas att det finns någon som varit i min sits och ändå känt att det varit rätt val pga omständigheterna. 

    Kan ju tillägga att min pojkvän verkligen inte vill och jag kan känna att detta nog är det sista vi gör, då han inte är förstående alls att detta är ett svårt val. 
    Jag är redan i vecka 11 och har tvekat ett tag, men känner ändå att abort är bäst då jag önskar mitt barn det bästa  och två föräldrar som kan samarbeta. Men samtidigt är det väldigt tufft och jag är så rädd att ångra mig och ännu räddare att detta kanske är sista chansen för att något kan gå fel eller vad som helst. Jag tar verkligen inte denna gåvan att kunna få barn för givet. 

    Tacksam för svar <3

  • Svar på tråden Tvekar på abort.
  • Anonym (Om du tvekar nu)
    Äldre 21 Aug 23:12
    #1

    Gjort abort själv, tvekade dock inte då.

    Men Lovar dig snälla om du tvekar redan nu. Kommer du ångra dig grovt sen!

  • Anonym (Om du tvekar nu)
    Äldre 21 Aug 23:14
    #2

    Vad gäller omständigheter löser det alltid sig.

  • Anonym (Om du tvekar nu)
    Äldre 21 Aug 23:16
    #3

    När jag sedan blev gravid andra gången och behöll det. Kunde jag känna hur den sprattlade redan i vecka 12. Tänk noga! Det har gått rätt långt för dig du har ett utvecklat foster i dig som har ett hjärta som slår.

    Vill inte ge dig skuldkänslor och dömer inte osv. Vill bara ditt bästa.

  • Anonym (Ja du)
    Äldre 21 Aug 23:27
    #4

    Ingen annan kan välja vad du ska göra det måste du välja själv.

    Stod inför abort själv en gång när jag och min man precis börjat träffas. Velade fram och tillbaka i tre veckor fram tills tiden, gick dit och hade otrolig ångest.

    Fick göra ett vaginalt ultraljud och såg fostret och tänkte direkt nej, nej detta går inte. Visade sig dock att fostret dött två veckor tidigare men inte stöts bort. Jag fick sån otrolig ångest att jag förlorar fostret och får det fortfarande när jag tänker på det. Jag sörjer fortfarande det barnet, fyra år senare särskilt sedan vi fick vårt första barn.

    Du är ju rätt långt gången.

    Är du beredd att göra detta själv och allt det innebär?

    Går det praktiska att lösa?

    Kan/vill dina föräldrar hjälpa dig?

    Stötar gärna vad du än väljer men var säker på ditt beslut.

  • Anonym (A)
    Äldre 21 Aug 23:28
    #5

    Det är bara du som kan bestämma det. Det är din kropp och ditt beslut. Abort såppas sent är ändå big deal så det måste kännas rätt hur du än gör, oavsett vad andra tkr. Har du stöd från någon?

  • Anonym (V)
    Äldre 21 Aug 23:57
    #6

    Gör det INTE. Är man inte helt säker så ska man inte göra det. Och då menar jag 100% säker, inga tveksamheter, att en själv vill det oberoende av vad killen vill och oberoende av ekonomi/jobb osv..

    Jag gjorde abort för drygt 2.5 år sedan för att min (dåvarande) pojkvän inte ville ha barnet och hotade mig med allt möjligt om jag inte tog bort det. Det är det absolut sämsta jag gjort och även det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv - både under själva abortprocessen och efteråt. Alla har olika upplevelser av det men i mitt fall så gjorde det extremt ont (låg på golvet och skrek av smärta i flera timmar och störtblödde - trodde jag skulle dö). Det var som förlossningsvärkar som kom med nån minuts mellanrum. Jag såg allt som kom ut - inklusive fostret. Hade inte hjärta att kasta det i toan så jag fick begrava det ute. Men jag gjorde medicinsk i v.9. Vet inte hur kirurgisk går till. 

    Efteråt gick jag in i en djup depression och utvecklade även ptsd och ångest. Har fortfarande, 2.5 år senare, kvar det och mår fortfarande skit. Under dessa åren har jag haft problem med självmordstankar (och försök), grova ångestattacker, hemska flashbacks osv. Mitt liv rasade samman - jag klarade inte av att sköta mina studier på universitet, låg i sängen hela tiden och grät i månader, ibland åt jag inget på över ett dygn och andra dagar vräkte jag i mig skräpmat, träffade random killar från nätet mitt i nätterna och brydde mig inte alls om att det fanns risk att bli våldtagen eller mördad (hoppades nästan på att bli mördad...), började dricka alkohol (jag som aldrig ens hade testat alkohol innan) osv. osv. Fortfarande tänker jag på det flera gånger om dagen och gråter rätt ofta. Killen, som jag såg som mitt livs kärlek och som var enda anledningen att jag gjorde detta (jag ville aldrig ta bort det utan älskade det från dag ett) dumpade mig 1 vecka efter aborten för en annan som han tydligen hade varit otrogen med och träffat bakom min rygg.

    Som sagt, gör det inte om du inte är helt 100% säker på att DU vill göra det. Det ekonomiska och praktiska löser sig och vad killen vill är inte något att basera beslutet på heller för det är inte han som kommer behöva gå igenom det och det är inte han som behöver leva med det psykiskt sen.

    En del andra tjejer har garanterat andra upplevelser. Vissa känner säkert att det var rätt beslut och hade/har inga problem, men det finns sånna som mig också, jag vet att jag inte är ensam. Det känns som att mycket fokus ligger på att det är så enkelt och självklart. Som att folk med mina upplevelser inte får höras så mycket och att press från pappan/omgivningen inte problematiseras. Det snackas om "kvinnans rätt till abort" men ibland undrar man om det är en rättighet eller skyldighet om killen/omgivningen vill det... Det är lätt att säga att det var kvinnan som själv svalde pillret etc. men när både familj och pappan kört starka övertalningsprocesser och, som i mitt fall, hotat med allt möjligt så är det inte så lätt att stå på sig. Särskilt inte när man är ung och kanske inte har de rätta omständigheterna ordnat för att bli ensam förälder (jag hade absolut inte rätt omständigheter men vet nu att det hade ordnat sig, det gör det alltid). Jag storgrät och sa rakt ut till barnmorskan att jag inte ville detta men att jag kände mig tvungen för att killen ville det. Hon sa inget om det, utan satt bara redo med tabletten och väntade på att jag skulle ta den. Ingenting om att jag ska tänka på vad jag vill etc.

    Nu är jag gravid igen, planerat, men kan inte knyta an till detta barn/graviditet alls. Känner inte att jag älskar det och känner ibland till och med att jag inte ens vill ha det. Tänker bara på mitt första och att jag önskar allt var annorlunda.. Samtidigt vet jag att jag antagligen skulle bli väldigt ledsen om jag fick missfall nu, men det är jobbigt. Man ska väl vara glad när man är (planerat) gravid men här sitter jag och tänker "jag älskar inte dig" om bebisen i magen och "jag önskar så att du var här hos mig nu" om första..

  • Anonym (J)
    Äldre 22 Aug 00:48
    #7

    Jag tvekade, det var inte rätt läge och pappan ville inte alls... Rent praktiskt var det rätt beslut, känslomässigt är jag inte över det än, 5 år senare och gravid igen (planerat) och jätteglad över det, men har aldrig ångrat nåt så mycket i hela mitt liv! Gjorde också kirurgiskt i v.12 då jag tvekade så länge, det är inget fel på mitt liv, fick inga men, eller depression, men det går ALDRIG att ta tillbaka. Idag vet jag att jag hade löst det, på nåt sätt, det hade gått bra. Tvekar du så är mitt råd till dig att gör det inte, man måste vara säker om inte 100% så iaf 99%.

    De till att iaf få samtalsstöd med kurator eller liknande innan du fullföljer.

  • Anonym (Jag har gjort båda delarn­a)
    Äldre 22 Aug 02:04
    #8

    Jag blev gravid när jag var 19 år, jag bodde tillsammans med pappan och vi hade precis som ni inga fasta jobb och endast gymnasieutbildning. För honom var det givet att göra abort, för mig var det inte det. Jag ville i teorin, men klarade inte av det i praktiken. Jag grät mig igenom dom första veckorna och visste inte vad jag skulle ta mig till. Slutligen bestämde jag mig för att behålla barnet, han är 7 år idag och jag och pappan lever tillsammans och har två barn till. Vi har numera både universitetsutb, fasta jobb och en 5 miljoners villa. Barn är aldrig ett problem - om man inte gör det till ett. Vi trodde precis som du att man ska leva livet i rätt ordning, men det behöver man inte - det kan bli bra ändå.

    När vi hade två barn blev jag gravid igen, vi hade slarvat med skydd eftersom jag fortfarande ammade. Då kände jag tvärtom, att jag inte ville ha barn. Jag hade precis fått mitt drömjobb och jag kände att jag verkligen ville koncentra mig på det. Samtidigt tyckte jag att det var mycket med två barn och jag hade svårt att föreställa mig att jag skulle kunna få tiden att räcka till. Jag bestämde mig sent och gjorde kirurgisk abort i vecka 11 eller 12. Det var tufft. Själva ingreppet var lätt, jag märkte ingenting. Det tuffa var det psykiska. Jag kunde inte se mig själv i ögonen. Jag var helt paj i några veckor, grät varje kväll och mådde riktigt dåligt. Därefter var allt bra igen. I efterhand kan jag säga att jag inte ångrar det. Det var rätt beslut för mig att ta. Efter två år skaffade vi ett tredje barn och jag intalar mig själv stenhårt att det är samma barn som vi tog bort, jag tror naturligtvis inte det, men jag mår bättre av att tänka så. Generellt tänker jag ytterst sällan på det, det är som om aborten aldrig har hänt.

    Beslutet är tufft, om du inte är stensäker, ska du inte göra abort. Allt runt omkring löser sig om du ger dig sjutton på att det ska göra det. Jag var som sagt stensäker när jag gjorde min abort och ändå var det tufft. Men det är bara så tufft som du låter det bli. Man kan skjuta det i från sig.

    I efterhand har jag tänkt att; jag hade lika gärna kunnat göra abort med mitt första barn, det var inte lika hemskt som jag trodde, jag är starkare än vad jag trodde. Givetvis skulle jag inte vilja gå tillbaka och ändra det, men jag tycker att det är viktigt att du vet att det är så. Det visste inte jag. Allt jag läste var om depressioner etc. Så upplevde inte jag det. Det är tufft till hormonerna släpper, sedan kan du ta kontroll igen.

    Önskar dig all lycka oavsett hur du väljer att göra.

  • Äldre 22 Aug 09:31
    #9

    Hej!

    Jag har inte själv gjort abort (är planerat gravid) men har en kompis som gjorde abort för två år sedan för att tiden inte var rätt, hon hade inte fast jobb, hon och hennes kille hade inte varit tillsammans så länge och han var absolut inte redo. Så de beslutade tillsammans för en abort. Ett år senare blev hon gravid igen och de bestämde sig för att behålla barnet. Hon fick tyvärr missfall och nu har det gått ytterligare ett år innan de lyckats bli gravida igen. Behöver ju inte bero på aborten att hon fick missfall eller svårt att bli gravid igen. Men hon tror stenhårt att aborten påverkade hennes graviditetschanser sedan. Hon gick dessutom först igenom stor sorg efter aborten, och sedan igen efter missfallet (missfallet fick också henne att ångra aborten ännu mer). Om du känner osäkerhet, gör Inte abort! Det finns hjälp att få som ensamstående förälder om din kille inte vill vara med dig pga barnet. Själv väntade jag 2 år på att min kille skulle "bli redo". Insåg sen att killar blir aldrig på riktigt redo förrän situationen uppstår. När jag blev gravid var min kille livrädd i början (för att han inser att det är ett stort ansvar att skaffa barn), men under detta årets gång så har han växt mer och mer i tanken i takt med att min mage växt. Nu ser jag hur stolt han är, och han pratar även med sina killkompisar (flera av dem har redan barn) om att han ska bli "farsa" :)

    Allt runt barnet löser sig om DU inerst inne vill det. Det kommer vara tufft det är ingen hemlighet. Men Du kommer fixa det om du vill det! Lycka till oavsett beslut! <3

  • Anonym (T)
    Äldre 22 Aug 12:07
    #10

    Var i samma sits när jag var 19. Enbart gymnasieutbildning, jobbade extra som servitris. Min pojkvän skulle precis ta studenten och hade inget jobb. Jag ville behålla egentligen men min pojkvän var livrädd, ingen av oss var redo eller hade en aning om vad det innebär med barn.

    Jag gjorde kirurgisk abort i v11 och grät i två veckor. Förhållandet tog slut i samma veva då han inte förstod mig alls eller min sorg.

    10 år senare är jag glad över att jag tog det tuffa beslutet. Ingen av oss var redo. Barnet hade säkert fått en fantastisk uppväxt, men jag vill att barnet ska vara önskat(även om det är oplanerat). Jag skulle aldrig göra en abort igen, men har sedan den dagen varit noga med att aldrig sätta mig i den situationen igen.

Svar på tråden Tvekar på abort.