Så jävla rädd för vaginalförlossning!

Jag måste få skriva av mig.

Väntar mitt andra barn o är nu i v.25.

Första barnet, föddes vaginalt med en skräckförlossning med värkar i närmare 75 timmar innan han kom ut. Tyvärr enligt min journal var det en normal förlossning för en förstföderska.

För mig kändes hela förlossningen som ett stort övergrepp. Ingen av vårdpersonalen som förklarade något om händelseförloppet. EDA som inte fungerade det minsta. Och i slutskedet fylldes rummet med massor av folk, ingen sa något, förklarade något för varken mig eller min man. Och sedan när krystvärkarna kommer trycker in hela handen i mig gång på gång samtidigt som 2 personer med full kraft hänger över mig och trycker på magen.

vi hade innan skrivit ett eget brev om min rädsla samt att vi ville veta vad som hände, något som precis alla ignorera även fast dom sa att dom läst vad jag skrivit. Jag har nu pga detta ingen som helst tillit till Bm/läkare på förlossningen.

Nu känner jag att jag kan inte tänka på något annat än snitt, och självklart vet jag riskerna med KS också.

Men jag vågar inte utsätta mig för en likadan förlossning igen.

För ingen kan garantera att denna gången inte blir likadan.

Nu ska vi få en tid hos aurorabm, men innerst inne känner jag att det är slöseri med tid? Ingen kommer kunna ändra varesig min upplevelse, uppfattning eller åsikt.

Ska jag säga det när vi träffar henne? Eller hur ska jag få henne att förstå att just nu kretsar hela mitt liv kring detta, att jag inte vågar.

Är det vanligt att man nekas snitt pga dåliga erfarenheter inför tidigare förlossning?