Bf juli 2018

Hej brudar.

Har följt tråden men inte gett mig till känna förrän nu :) Är beräknad 8e juli så är i vecka 9 (8+2) idag. Första barnet, gjorde IVF och lyckades på första försöket, så häftigt och härligt men känns ibland lite för bra för att vara sant att det ska gå vägen på första. Såg hjärtat på den lilla i vecka 6+2. Har inte haft så mycket symptom, hade ömma hårdare bröst inledningsvis, lite som mensvärk stundtals och sedan var jag illamående under vecka 7 och 8, men sen helt plötsligt var det som att det gav sig av. Oroande såklart. Målar fan på väggen och blir sjukt orolig för MA... Hehehe. Är och känner mig som vanligt nu, absolut ingenting med brösten eller uppblåst mage som andra vittnar om. Kanske bara hormonerna stabiliserats och kroppen vant sig hoppas jag. Min mage är som den brukar, "platt", kan förmodligen bero på att livmodern är bakåtlutad men om livmodern växer så borde den väl ändå snart ge sig till känna på något sätt...? Som ni hör finns lite tankar och oro.

Önskar alla lycka till!

Tack för era upplevelser kring mage och symtom.

Har också funderat på det där med att färga håret och silverschampo, nog för att man inte ska googla allt men detta borde man ju kunna googla utan fara :) mitt hår ser egentligen inte katastrof ut, men hade jag inte varit gravid hade jag ju liksom kamouflerat utväxten lite/fräschat upp och tvättat det med silverschampo.

Då vi har gjort ivf har våra föräldrar och syskon vetat om graviditeten sedan en vecka efter oss själva, två vänner till mig likaså. Vi tänkte eventuellt berätta för släkten runt jul beroende på hur allt känns då, har gått 12+0 då. Har inte ultraljud förrän 3/1 så är lite kluven men skulle hemskt gärna vilja berätta det personligen när man ändå ses... Men vet inte än... Även om det aldrig är säkert så vill man ju gärna vara lite mer säker själv innan man delger något så stort.

Gah. Lite neggo ventilation och frustration. Vet inte hur man "ska"/kan känna sig som gravid, men ändå känner jag mig inte gravid (?) - konstig ekvation... Hade verkligen förväntat mig att känna mer och att det skulle synas mer, som någon form av bekräftelse. Att jag inte är illamående, trött eller så är lugnt, men vill liksom känna livmodern mer, att den växer, känna någon skillnad att den blir större, hehe. Eller åtminstone börja synas lite längst ned på magen i vecka 9+3... Har inskrivning 20/12, vet inte om de skulle kunna kika då/lyssna om jag beskriver oro eller om jag måste vänta till 3/1. Sån skräck det vore om de sa att den lilla dött några veckor tidigare... Önskar jag bara kunde go with the flow lite och koppla av. "Det blir som det blir", inget jag kan göra åt.

Exakt runt den perioden började jag också bli illamående, har dock inte kräkts någon gång än även om jag seriöst trott att jag behövt göra det tre gånger, gått till toan och hukat mig över för att kräkas - men då hulkar jag bara och magen krampar som den gör när man kräks - men det kommer inget. Jag hulkar varje morgon när jag går upp innan jag hunnit sätta tänderna i första bästa livsmedel. Det går över bara efter en tugga, så märkligt. Förut hade jag diffust illamående som kom och gick dagarna igenom men nu är det enbart en kortare stund på morgonen innan jag äter.

Jag är också lösare i magen än vanligt, men liksom inte så att det är ett bekymmer för det är liksom inte helt rinnigt men inte alls destinkta fasta "korvar", men när jag gör nummer två går det liksom lätt och snabbt att få det gjort, ungefär swosh så är det klart, haha. Inget problem med förstoppning här inte. För mig kan jag absolut relatera det till graviditet eftersom min mage producerat mer fastare förut. För mig är det exakt varje morgon när jag ska gå upp efter att ha legat på rygg en stund under uppvaknandet, tror kanske det kan ha med att jag har bakåtlutad livmoder att göra, att liksom livmodern ligger och trycker på där bak, och att det också är det som gör att det blir lösare, för det känns som ett extra tryck just på slutet av det hela.

Tror jag aldrig berättat så detaljerat om mina toavanor förut Enjoy och trevlig helg!

Hehe, kan tänka mig det med nummer två. Kroppen börjar i annat läge då. Jag har en vän som är några veckor före mig, hennes mage sa bara boom direkt nästan och hon har inte kunnat dölja den vilket gjort att hon hållt sig undan från de hon inte vill ska veta. Jag är glad att den är som vanligt, om den ändå växer inombords liksom, jag hoppas bara att den gör det. Det blir skönt i jul att den inte syns eftersom det fortfarande inte känns säkert att säga något ännu då förrän vi varit på KUB 3/1.

Kul att vi är väldigt lika lång gångna!

Om du gjorde vaginalt ultraljud så kanske det beror på det, man är ju lite känslig där nere :)

Jag skulle egentligen ha velat säga vid jul just för att alla är samlade och då skulle jag ju vara i 12+0, men vill få bekräftat att allt är bra först... Det är nog väldigt vanligt att katastrof-tankar kommer och går sådär. Jag har egentligen inte heller någon anledning till att tro att hen inte lever, har vissa symptom och har varken haft värk eller ens någon antydan till blod, varken eller strimma, rosa eller brunt. Det enda jag baserar min tanke på är just att det verkligen inte hänt något alls utåt med magen sedan jag plussade och att jag inte känner inombords att livmodern blivit större och tar mer plats - jättelustigt egentligen men alla tankar är ju inte rationella.

Jag såg hjärtat i v.6+2. Har ingen aning om risk för missfall efter det. Har bara läst samma som dig och hoppas det ska stämma.

Min förhoppning är att verkligen att barnmorskan på inskrivningen är lyhörd och på något sätt är villig att kunna kontrollera läget där inne... Å andra sidan är min inskrivning 4 dagar innan jul, ett negativt besked då vore ju väldigt jobbigt. Medan ett positivt skulle lätta upp och sätta bra prägel. Så måste verkligen väga.... Kanske värt att vänta 1,5 vecka.

Okej... har det fortsatt?

Nej då var det förmodligen bara tillfälligt :) skönt <3

Förstår det:/ mentalt skönt när dagen är över, ett delmål avklarat :) tror och hoppas det kommer gå bra. Tänk på tisdag börjar v.12 (!) (Måndag för mig). Redan, känner jag. I början gick varje dag i snigelfart men sen vet jag inte vad som hände, allt började rulla på. Det trodde jag aldrig i början :)