Kristna föräldrar

Jag tänker väldigt mycket. Alltså mycket på min framtid också. Mina föräldrar är extremkristna och väldigt överbeskyddande. Jag vet att Min äldre syster har fått haft ett ganska hemligt liv p.g.a detta. Vi får inte dricka, festa, ha sex innan äktenskap osv. Och varje gång man ska någonstans så är det "vart ska du? Med vilka? Hur kmr du dit? Hur kommer du hem? Inte försent! Dom är lite skumma jag litar inte på dom." En massa sånt, jag förstår dom oroar sig men det blir bara för mycket. Min syster har druckit men våra föräldrar vet inte det för då skulle dom flippa ut. (Min syster är över 18 ja) det är ju pinsamt typ om jag har en kompis hemma och så ska vi äta och då säger pappa "och så knäpper vi händerna och ber" jag själv vet inte vad jag tror på. Jag är nog lite halvt kristen och lite halvt ateist. Dom får ju ändå kristendomen att verka som ett fängelse. Men jag vågar inte säga att jag inte är kristen till pappa för då blir han arg jag har försökt lite en gång. Han började gråta.... Dessutom är han typ homofob också?! Så fort det är någon som är gay på tvn så säger han bara att de är dumma i huvudet. "Gud har skapat oss att män ska vara med kvinnor och inget annat" så sa han. Själv står jag mer för allas rättigheter. Och dessutom får jag inte svära. Jag vet att det inte är nödvändigt men jag måste liksom få utrycka mig ordentligt. Hur är era föräldrar? Vad ska jag göra ska jag bara skita i vad dom tycker och inte vara kristen för jag tror inte på gud men då kommer dom börja gråta och känna att jag svikit dom. Men jag vill ju festa, dricka och ha kul som ungdom... hjälp

Hm, att dina föräldrar är kristna kan man ju bara att låta vara men när dom ifrågasätter homosexuella så blir jag väldigt fundersam, är det inte gud som "skapar" alla människor..?

Det är ganska uppenbart att han skapar homosexuella också..

Mina föräldrar är också kristna, nästan på samma sätt som dina (kanske något ljummare men med bordsbön och allt). Min lösning på problemet är att ljuga/inte berätta hela sanningen.

Jag är över 40 år men orkar verkligen inte ta striden med dem, de kommer aldrig att förstå. Dessutom tror jag att deras sorg över att jag kanske inte kommer till himlen är genuin och inget de kan styra över och därför vill jag inte heller göra dem ledsna. De vet att jag inte går till kyrkan längre, vi gifte oss tom borgligt, men de frågar aldrig om hur jag tänker eller känner runt kyrkan, de håller sig hellre lyckligt ovetande.

Priset de betalar (vilket de är ovetande om) är att vi aldrig får en riktigt bra relation. De har inte en aning om hur jag tänker, vad jag gör eller hur min man egentligen är eftersom de inte vill veta. Våra barn har också lärt sig hur man ska uppföra sig hos dem (inte svära, knäppa händerna innan maten mm) men de är väl medvetna om att vi anpassar oss för att "mormor och morfar inte ska bli ledsna".

Kontentan är att vi anpassar oss otroligt mycket för dem och de lever sitt liv som vanligt... jag har kommit över den sorgen och valt att flytta 40 mil ifrån dem vilket gör att jag behöver anpassa mig 3-4 gånger om året vilket jag orkar hantera.

Till TS: du kan inte ändra deras sätt att resonera, bara välja ditt sätt. Det enklaste är nog att dölja hur du tänker/känner och vad du gör eftersom du aldrig kan få dem att förstå att man kan leva sitt liv på många sätt.

Så sorgligt att ni har det så här! Mina föräldrar blev som sagt väldigt ledsna i början, men nu när jag är 30+ så har vi en närmare relation än vad vi någonsin haft under min uppväxt. Jag kan också se att mina föräldrar har mognat väldigt mycket i hur de tänker kring sin tro, jag tror de helt enkelt blev tvingade till att ifrågasätta sina egna känslor och tankar när två av deras barn lämnade den tro som var en självklarhet i deras ögon. De var under vår uppväxt mycket mer trångsynta när det t.ex. gällde homosexualitet, medan de nu är mer vidsynta och inte längre dömande på samma sätt.