Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

Hej! 

Beklagar era förluster!! 

Vi förlorade vår dotter  i v.32, i  mars i år och är nu gravida v.22 med BF mars 2018.  

Bollar gärna det vi går igenom. Är en tuff graviditet på många sätt och det är svårt att hänga med både fysiskt och mentalt i allt som händer. :( 

/J

Lenen... vill du berätta hur er dotter dog eller vet man varför? Glömde säga att obduktionen inte visade något så det kommer alltid vara ett frågetecken. 

Ja vi känner väl att de ändå borde ha gjort något men fastar inte i det där "tänk om" även om sorgen fortfarande är smärtsam över dottern man aldrig fick lära känna mer än i magen. Jag vill bara inte att det ska drabba någon annan för att vården brister. Vi är ju ett klassiskt exempel där det fanns möjligheter att få ner antal dödfödda barn som föds varje år men tyvärr... 

Tråkigt att höra om er lilla tjej. Jag trodde ju aldrig att ett barn kunde dö i magen även om jag kände en viss oro... Det är lätt att ta livet för givet. 

Känner du en oro att detta barnet kan bli tillväxthämmat? Jag antar att ni får fler ultraljud inplanerade? Vilken vecka är du i nu? 

Jag kan ju känna en viss oro över att vi inte vet varför Alma dog... men vi har vårt tredje ultraljud första veckan i januari.. då är jag nog i v. 30. Sen blir det väl några till. Just nu känner jag mig lugn eftersom barnet är aktivt och jag känner tydliga sparkar. Jag kände väldigt tydligt när Alma avvek från sitt mönster men oron går upp och ner också. 

Jag började jobba 90 % i höstas och trodde nog att jag var hyfsat återställd och hade bearbetat sorgen men blev sjukskriven nu för att allt bara rasat. Behöver pausa och komma i kapp både fysiskt och mentalt... även om vi är sååå tacksamma för denna graviditet så måste jag hinna ta in det som har hänt och det som händer med det nya livet i magen. 

För min del tror jag det handlar om att få följa med i sorgens arbete och låta tiden ha sin gång. Det är inget man stressar sig igenom.  Men jag känner att jag vill vara i fas så bra det går när det är dags för livet i magen att komma ut och då är inte det primära just nu att jobba på som tusan och inte hinna med bearbetningen. Så nu tar jag det lugnt och fokuserar på att göra små saker som får mig att må bra i den takt jag orkar. Jag känner att energin är på väg tillbaka och jag har vänner och nära och kära som jag pratar mkt med och får lov att ventilera allt jag tänker på gällande Alma och denna graviditet. 

Är inte så hemma på familjeliv men vill du maila så går det också bra! 

/J

Vi förlorade en liten pojke i v18 nu den 13 sep, blödde ca 3v. Fick tillbaka min mens den 17okt och nu lyser mensen med sin frånvaro. Testade troligen + idag och vet inte vad jag ska tro. Kan man fortfarande visa + efter förlossningen/ missfall? Eller kan jag vara gravid igen??

Min mens är idag 14dgr sen och fick ett klart pluss imorse. Har haft kontakt med bm i Falun och hon sa att det är väldigt osannolikt att set skulle ha med den förra graviditeten att göra. Så mu har vi ett + och en liten bebis pågång. Vi är jätteglada men samtidigt livrädda att det skall hända något igen, är fortfarande sjukskriven och arbetar med sorgen efter våran änglapojke.

Hej på er!

För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

Gratulerar även till era nya graviditeter!

Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

Hoppas ni alla mår bra!

Skönt att du får mer övervakning och ultraljud. Visst är man lite helknäpp i allt det här. Känner själv att graviditeten är en jobbig transportsträcka tills man förhoppningsvis får träffa sitt barn. Sen självklart finns det stunder jag kan "njuta" av graviditeten men det går ju inte helt ta bort oron som finns. 

Tycker det är en fin tanke att köpa en julklapp till henne... fint med en ängel i granen! Det får det nog bli här också så tack för tipset :) 

Fick ett svar från Löf idag dit vi anmälde vårt ärende. Där står det att vår dotters fosterdöd är till följd av felaktigt handlagd graviditet och förlossning. Enligt deras bedömning hade det varit medicinskt indicerat att utföra akut kejsarsnitt senast vid sista CTG:t. Om man hade gjort detta hade dödsfallet med övervägande sannolikhet kunnat undvikas. 

När jag läste det brast det... det blir så tydligt och svart på vitt att vården gjort fel och känslor som kommer över en är en enorm sorg, ilska och besvikelse. Så som du skrev... de borde inte missat att hon mådde dåligt och jag som verkligen tjatade om att fosterrörelserna var så mkt sämre och att mönstret hade ändrats. Jag kände inte ens sparkarna de visade mig på ultraljudet vilket jag även påtalade för överläkaren. 

LÖF som har granskat våra journaler  och CTG-kurvorna har ju gjort en bedömning av att hon skulle plockats ut... så det ska bli intressant att se vad sjukhusets utredning visar och vad IVO kommer fram till. Att bara orka jobba mitt i allt kaos är inte ens att tänka på... är för mkt att försöka ta in allting... att både hinna bearbeta och ta till sig en ny graviditet. Är en konstig känsla att glädjas över barnet i magen och samtidigt sörja Alma och förstå att hon kanske dog på grund av felaktig hantering i vården. 

 

Vi finns på Facebook <3

Och kan tipsa om Rebellerna. Föräldrar som har förlorat barn i alla olika åldrar <3