• Ebo88

    Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

    Hej på er!

    För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

    Gratulerar även till era nya graviditeter!

    Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

    Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

    Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

    Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

    Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

    Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

    Hoppas ni alla mår bra!

  • Ebo88
    Lenen skrev 2017-11-29 12:31:34 följande:

    Hej och jag är så hemskt ledsen det ni har behövt gå igenom!! Förstår att ni gärna vill ha barn igen, vi hade samma starka önskan direkt när hon dött. Spelar ingen roll vad andra säger, tycker de första har blivit väldigt glada för våran skull när vi blev gravida. Den värsta stressen att bli gravid kom från mig själv.

    Precis som ni var vi ett par bland 13 andra som fick barn detta året, bland annat min syster, två vänner, min kusin och flertalet av min sambos vänner. Vi var en av de första som fick barn och varje gång som någon fått barn efter oss så har jag mått fullständigt skit när jag fått reda på det. Inte velat titta på bilder och inte kunnat prata med dem, vissa har vi inte ens hälsat på och med andra har det tagit tid att vilja hälsa på. Dessa känslor kan jag o min man prata om, men ingen annan förstår. Och ingen annan skulle kunna förstå. Jag missunnar inte någon av alla deras barn men jag blir så galet påmind om att vår lilla sötnos inte är här...Men det är få av dem som hälsade på oss efteråt så varför skulle vi fira deras barn när de inte firat vårt??? Hon räknas ju lika mycket som alla som lever och mina barn fick en syster... men ingen har gett dem nån present... vi fick massa jävla blommor!! Det är fint att några bryr sig men det känns precis som att hon inte gills bara för att hon dog. Det kan jag fortf känna mig arg för. Eller när nån säger att vi haft två förlossningar, vi har haft tre!! Det är viktigt! Men folk förstår inte vad detta är och vad det innebär..

    Så jag vet precis vad du menar med den känslan.. det är inte konstigt alls utan helt normalt. Jag blev ledsen så fort jag såg gravidmagar, barnvagnar med bäbisar i och när jag såg små flickor! Såg häromdagen en tre månaders bäbis i ett väntrum och jag blev så ledsen igen... min dotter skulle vart tre månader nu om hon fötts levande i rätt tid. Man kommer nog alltid ha den känslan med sig för det var ett barn man ville ha och längtade efter! Så att pendla mellan sorg, ilska, lycka, oro, besvikenhet, kärlek, tålamod och allt annat är min vardag.. tror många andra som gått igenom detta fattar precis vad jag menar. Att acceptera förlusten av ett barn tar tid, jag vet inte jag fullt ut nånsin kommer acceptera det, jag förstår ju att hon inte kunde bli mer än vad hon blev, jag är tacksam för den lilla tid jag fick med henne och att jag ändå fick träffa henne, och att barnen fick träffa henne känns väldigt bra. Min man visar inte sina känslor på samma sätt men vi har låtit varandra sörja på det sätt som vi behövt var för sig och mötts på vägen på ett väldigt fint sätt. Vi har hållt oss starka under tiden.

    Vet ni om ni kommer få reda på varför han kom så tidigt? Som svar på din fråga blev vi gravida efter två menser, hon dog 1/6, föddes 4/6 och jag blev gravid nån gång i slutet av augusti. När vi strödde hennes aska i havet så var jag redan gravid... Så vi väntar nästa nästan samma tid som hon dog o föddes, men det blir nog i slutet på maj.

    Ta hand om er!! Det känns hemskt att veta att ni är i den värsta fasen av sorgen nu. Tyngden lättar men den måste nog få finnas och kännas och ältas innan den kan bli lättare. Och det finna inga ord som tar bort smärtan <3


    Dem har skickat moderkaka på analys så vi får nog svar när vi åker till Uppsala den 19/12. Om det nu skulle vara moderkakan. Annars så vet dem inte vad det beror på. Jag pratade med en läkare i går och frågade om det kunde vara pga försvagad livmoderhals men då sa hon att man inte brukar få sammandragningar. Om det stämmer eller inte vet jag inte men jag skulle iallafall vilja att man kollar det sen, hur man nu gör. Jag har ju även en defekt livmoder som gör att man kan föda tidigare pga brist på plats i livmoder men man brukar inte föda såhär tidigt då utan det brukar röra sig om v.34. Det skulle ju kännas ganska skönt att veta varför blödningen kom och vad som gjorde att förlossningen satt igång.

    Pratade också med läkaren idag angående ny graviditet. Olika läkare/barnmorskor kommer med olika svar angående när kroppen är redo för ny graviditet. Somliga säger 6 månader, andra 1 -1,5 år men dem flesta säger "när kroppen är redo". Så egentligen närsom. Nu menar jag inte vaginal förlossning utan k.snitt, just för att man har blivit sydd osv.

    Självklart så har vi genomgått förlossningar även om våra barn är änglar. Dylan var min första. Han gjorde mig till mamma och jag kommer alltid vara mamma. Jag kommer alltid ha en son. Jag kommer alltid ha genomgått minst en förlossning. Likväl andra ängla mammor. Kagvoch min sambo ska inte "bara" skaffa barn - vi ska ge Dylan ett litet syskon. För mig är det jätteviktigt att dem i min närhet ser på samma sätt som jag gör, vilket dem gör men det är dem här vännerna man träffar på en typisk fika som inte vet hur dom ska bete sig eller säga som jag tycker det är jobbigt med. För det är ju en jobbig situation. Och det måste det få vara. Fick reda på idag att en kompis hade sagt till flera andra att dem bara skulle dyka upp och bjuda in sig på fika trotts att vi har sagt att vi inte är redo eller orkar. Tack och lov var set en nära vän till mig som fick höra och avblåste det. Det är klart vi kommer träffa våra vänner men respektera att det bara har gått 3.5 vecka och låt oss komma till er när vi är redo. Just nu är vi mitt uppe i begravning också som vi ska ha nästa vecka på torsdag så det är inte riktigt läge för flera vänner i köket.. Usch.

    Hur går det med din graviditet nu? Får du gå på extrakontroller? Har du fått tips/råd vad som gäller inför graviditeten eller kan du gå på som vanligt?
  • Ebo88
    Jobj skrev 2017-11-28 19:47:13 följande:

    Beklagar er förlust av Dylan.  Samtidigt tacksam för att du delar med dig av er historia! Betyder mkt att möta andra med liknande erfarenhet. Skönt att ni har ett stort nätverk av nära och kära för det är så otroligt viktigt. Speciellt när tiden går är det skönt att ha vänner som inte "tröttnar" på att man fortfarande måste få prata om det och bearbeta. Det tar tid. Förstår att det är tufft med två vänner som är gravida! Min svägerska var beräknad två veckor efter mig och jag kommer ihåg hur jag grät när jag fick reda på att de också fått en flicka. Inte för att jag missunnade dom utan att det blev ännu mer fysiskt påtagligt vad jag förlorat. Tog någon vecka innan jag hälsade på och det kändes fruktansvärt jobbigt på vägen dit. När jag väl fick träffa henne så blev det så tydligt att det inte var Alma utan ett annat barn. Det blev inte så jobbigt som jag hade trott. Vi har ju fortfarande vår Alma även om hon inte lever fysiskt med oss idag. Idag är min svägerska ett stort stöd i det vi går igenom. Jag blev gravid exakt tre månader efter hennes död så otroligt nog har jag samma BF som Almas årsdag... 26:e mars. 

    För min del tog längtan efter ett annat barn över rädslan för att inte våga försöka bli gravid igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft att vara gravid igen. 

    Hoppas också att tråden blir kvar!!


    Går du och pratar med kurator eller psykolog nu när du är gravid igen? Får du gå på extrakontroller eller är din graviditet - vad ska man säga utan att det blir fel.."som vanlig" eller vad man ska säga? Tänkte på om du blir sjukskriven eller om dem rekommenderat sängvila eller liknande? Är Alma er första också eller hade du barn sen innan?

    Inte för att jag är gravid nu, för det är ju bara 3,5 vecka sen Dylan gick bort men jag är så rädd att jag kommer vara rädd och ängslig den dagen man blir vilket inte är konstigt. Graviditeten var helt felfri innan blödningen kom. Så man vet ju inte om det är risk att det händer igen eller ej. Vad fint att din svägerska är ett sådant fint stöd. Mår du bra i din graviditet?

    För mig är det viktigt att dela med mig och få ta del av andra också. Man känner sig så himla ensam i det som skett och att få hitta nätverk som detta är som lite balsam för själen för här kan ju folk relatera och förstå även om vi alla har olika historier.

    Min pappa har jag kunnat vända mig till också på ett helt annat sätt än till min mamma även om hon är ett sv de bästa stöden. Min pappa och min styvmamma fick min lillasyster Amanda -99 men två timmar efter födseln så gick hon bort pga en infektion. Så både jag och min pappa är änglaföräldrar. Jag har nog aldrig sett min pappa gråta så mycket som när han fick se Dylan efter han hade somnat in.

    Vet du vad det är ni väntar för liten underbaring?
  • Ebo88

    Lenen och Jobj - hur mår ni och hur går der för er med era graviditeter? Tänker på er och hoppas allt är bra

  • Ebo88
    Jobj skrev 2017-12-09 09:21:52 följande:

    Hej! 

    Just nu är det inte så oroligt över fosterrörelser och jag kan njuta lite mer. Det kanske är för att barnet sparkar tydligare och att jag börjar lära känna mönstret. Men jag vet också att det kan gå upp och ner. Är i v.26 nu så det är ändå skönt att tiden går även om jag tycker det går för sakta. Har nästa UL 8 januari och då även läkartid. 

    Sen har det varit en tuff tid nu med tanke på LÖF:S utredning. Fick hem papper igår där vi kunde läsa exakt varför de har bedömt att min graviditet varit felbehandlad när jag kom till förlossningen. CTG visade aldrig en bättring utan det var så illa från början att vår dotter skulle ha plockats ut omgående. Men ändå valde både Varberg och Halmstad att avvakta. Såg anteckningar från Ultraljudet när jag kom in och där står det att barnet inte sparkade alls. Varför väljer man då att vänta? Vi blir så ledsna och frustrerade över hur vi har blivit behandlade. Har även läst första utkastet från sjukhusets internanalys och där är det tydligt att personalen försöker motivera sitt ställningstagande till varför de inte plockade ut henne. Det enda jag önskar är att de ska "erkänna" att det inte gått rätt till. Det är mkt informationen kring min vistelse på förlossningen som jag aldrig fick som jag kan läsa nu i efterhand. De undanhöll hur illa det var. Ja, det är mkt mer info än det jag skriver här... svårt att sammanfatta allt. Men vi hoppas att IVO går vidare med vår anmälan så att vi kan få två oberoende som granskar vårt fall. Det hade i blivit en form av upprättelse. Bara svårt hur man ska kunna lita på förlossningen nästa gång. 

    Hur går det för er efter Dylan? Vet att tiden är tuff och att man känner sig väldigt ensam. Har du förresten kontaktat ditt distrikt på spädbarnsfonden? Jag mailade så fort jag kom hem och fick kontakt med en tjej i samma stad så vi träffas ibland. Hon förlorade sitt barn för 6 år sedan så det är skönt att träffa någon som har kommit en bit på väg och som vet vad man går igenom.

    Kommer inte ihåg, men har ni haft begravning? 

    Förstår att ni går och väntar på återbesöket och den informationen de kan ge i anslutning till det. 

    Hoppas att er väg till ett syskon till Dylan kommer när ni känner er redo. Vi fick inga förhållningsregler över när vi kunde börja försöka efter Alma och längtan efter ett syskon var enorm. Konstigt egentligen men har förstått att det är så för många. Efter missfall så var rekommendationen att man gärna skulle vänta minst en menstruation så att eventuella rester kommer ut. 

    Tycker det är så fint att du skriver att Dylan gjorde dig till mamma.  Kommer ihåg att det var precis så jag kände när jag fick upp Alma på bröstet. Det första jag tänkte på var " shit, vi har blivit tvåbarnsföräldrar och vi har fått en underbar dotter" Det var en enorm känsla. Ingen kan ta det ifrån en. Sen tror jag det är svårt för andra att förstå att det faktiskt är ett barn och inget foster. 

    Hur känns det för er att julen närmar sig?

    KRAM


    Vad skönt att graviditeten går bra! Går du ofta på kontroller? Vi hade begravning för Dylan i torsdags. Den var liten med våra närmaste anhöriga, våra föräldrar och syskon och min sambos bästa vän. Begravningen var jättefin. Vi fick se honom en sista gång och jag fick klappa hans fina lilla huvud. Det var så fint men självklart så kom även känslor och smärta. Varför får inte han leva för? Varför får jag bara inte ta upp honom och ta med han hem till hans säng? Hans fina små lockar och hans fina lilla mun. Han såg precis ut som när han somnade in. Min kropp har värkt sen den dagen.

    Fy vad orättvist för er! Varför undanhöll dem så mycket för? Och varför tog dem inte beslutet om k.snitt! Man blir tokig av alla tomma svar. Precis som du säger så vill man bara att någon ska ta på sig eller förklara eller stå för det åtminstone. I vår situation gick det inte att göra så mycket annat för det var min kropp som bestämde men när min pappa förlorade sin dotter så berodde det på att dem inte tog ut henne. Min styvmamma var 39 år, gick 3 veckor över tid och hade åkt på en infektion och ändå tog dem inte ut henne. Hon blev smittad från sin mamma så hennes lungor brast. Hoppas som du säger, att IVO fortsätter lyfta och ta detta vidare så det slipper drabba någon annan och så ni kan få ett erkännande.

    Att det är jul känns ändå helt okej. Jag älskar julen och har gjort sedan jag var liten.

    Det känns tråkigt och trist och jag hade så gärna velat ha kvar honom i magen och suttit i sofffan och myst och hållt magen och bara njutit av hans rörelser. Så det tar emot litegrann men jag försöker ändå att tänka att han är med ändå för jag vill inte börja hata eller tycka illa om saker för att det blev som det blev. Dylans bortgång får inte vara anledningen till att vi ska börja hata eller avsky. Men det är en svår balansgång för man är ju så arg och uppgiven emellanåt.

    Jag tänker så mycket på emellanåt vad som gick fel. Vad hände - hur blev det så här - varför vi? Visar inte moderkakan något så kommer vi inte få veta. Jag vet att den låg ganska långt ner i bakväg och om den inte flyttar på sig så kan den orsaka blödning utan att ha släppt, när livmodern trycker på den. Men det var ju inte bara att jag blödde utan tappen krympte ju så pass också. Känner bara att jag är så rädd för kommande graviditet. Första rädslan är ju att det kan ta sådan tid. Dylan var inte planerad så jag vet inte hur lätt eller svårt jag har att bli gravid. Och sen att bli gravid.. jag har sagt till kuratorn att det blir ju sjukskrivning i v.15. Nu ska man ju inte tabut det värsta men som jag känner nu så vill jag vara sängliggande.

    Det här är kanske en jättedum fråga men innan ni blev gravida.. hur var ni då? Det känns som att jag väntar på något. i drygt en vecka har det känts som att jag väntar besök. Väntar på att någon ska ringa på dörren. Jah ligger tilloch med i soffan ibland och bara väntar in någon som inte ens ska komma. Ungefär som att någon är på väg men inte dukt upp. Är liksom rastlös och bara går och väntar. Vet inte om det är för att man är så slut och kroppen och hjärnan spökar men st känns som i hela kroppen att jag väntar på någon som snart ska komma.. upplevde ni något liknande ?
  • Ebo88

    Hej på er! Nu var det ett tag sedan jag skrev i denna grupp och hoppas fortfarande på att den är aktiv! Lite snabb info - vi förlorade vår son Dylan i november. Jag födde honom i v24+3 och efter 10 dagar somnade han in pga en infektion.

    För det första undrar jag hur det går för er med era graviditeter? Jag hoppas från botten av mitt hjärta att ni och era små fantastiska liv krigar på!

    Den 31/1-2018 plussade jag! Efter att ha panik ringt spec.mödravården kinde dem räkna ut att jag var runt v4. Idag bör jag alltså vara i v.5+3. Den 4/2 åkte vi till Jamaica så just nu är vi på semester, försöker njuta så mycket det går men innerst inne är jag så rädd att jag tror jag ska kräkas emellanåt. Men det kan ju också bero på att jag mår illa konstant. Jag pratade med läkare innan som sa att jag kunde bada i pool och hav men inte bubbelpool vilket jag undviker. Vissa dagar får jag ytterst lite rosa flytningar men kan tänka mig att det är sköra slemhinnor från havsvatten (hoppas jag) Dem kommer inte ofta men har kanske vart vid 4 toabesök men som sagt är set väldigt lite. Men rädslan gör det väl värre.

    vid förra graviditeten gick jag på extrakontroller pga min hjärtformade livmoder men nu kommer jag få gå varje vecka, om inte varannan veck för att mäta livmodertapp och ta prover för att se om GBSen kommer tillbaka eller ej. I så fall blir det antibiotika behandling på en gång. Jag ska även få ett cerklage insatt då dem inte vet om jag har försvagad livmoderhals eller ej, men dem vill inte riskera något så det känns bra att der kom från läkarens sida och inte min sida. Jag kan känna igen den här molande mensvärken men upplever att jag har en annan buk värk emellanåt , men det kanske kan bero på att jag snittades för drygt 3 månader sen.

    Hur tätt hade ni mellan era graviditeter och kändes andra graviditeten annnorlunda än den första? Min oro just nu är att det är en ofostrig grav. eller att det är utomkvedshavandeskap eller ett MA. Jag skulle få komma på en kontroll i v.10 och just nu känns det som en evighet dit. Vågar inte ens tro på att jag är gravid

  • Ebo88
    Lenen skrev 2018-09-09 14:58:48 följande:

    Hej alla igen!!

    Jag startade denna tråden för lite mer än ett år sen. Jag orkade inte finnas här efter ett tag. Har kollat ibland o läst ibland. Men det blev för jobbigt att bara vara i graviditeten men den oro det innebar.

    Jag hoppas ni andra mår bra!! Och att allt gått bra för er... det kändes som en evighet att komma ut på andra sidan, komma igenom graviditeten och landa i något som var bra. Att få en bebis att behålla....

    Jag tog mig igenom min graviditet och har nu en liten dotter i mina armar, just nu ammar hon och knorrar!

    Inga ord i världen kan beskriva hur mycket kärlek jag känner och jag känner mig förundrad över att hon finns och lever. Jag trodde dock att jag skulle känna mig mer hel nu när jag fått ett barn till men det är fruktansvärt tomt efter min förra dotter och det är som att minnena flyter samman.. alltihop känns väldigt overkligt och verkligt på samma gång. Det gick inte lång tid emellan och jag känner att jag inte har bearbetat klart sorgen. Men dottern är som ett litet plåster på det där onda som finns kvar, håller jag henne nära så gör det mindre ont.. Men det är tydligt att de är olika personer och att min flicka nu inte på något sätt ersätter den förra, hon ör bara en otrolig tröst och en upprättelse efter den stora förlusten vi gjorde.

    Nu när jag håller i en liten dotter och tittar in i hennes ögon ser jag vad jag har förlorat.. jag förstår det mycket mer nu när jag ser alla små bebisar som fick leva förra året. jag ser på mina stora barn, två killar, och är förundrad över att de finns och springer omkring! Det är så fantastiskt att se levande barn!! Och jag känner att jag uppskattar det mycket mer nu...

    Jag ville bara skriva av mig lite o säga hej till er!

    Jag kommer nog troligtvis att kontakta spädbarnsfonden så småningom och hitta någon att prata med för det är fortfarande ensamt på denna sidan av sorgen..

    Kram på er!!


    Vi finns på Facebook <3

    Och kan tipsa om Rebellerna. Föräldrar som har förlorat barn i alla olika åldrar <3
Svar på tråden Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL