• Äldre 2 Nov 14:25
    17123 visningar
    34 svar
    34
    17123

    Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

    Hej!

    Jag startar nu en tråd för alla oss som väntar syskon till änglabarn som vill stanna kvar på Familjeliv. Jag själv har inte Facebook och vill inte skaffa heller (vet att det finns en grupp där).

    Så till min historia:

    Förlorade i Juni mitt tredje barn, en liten flicka, i v 28. Jag har två pojkar sedan tidigare. Blev snabbt gravid igen och är nu gravid i v 10. Förväntat BF sent maj/tidigt juni.

    Jag behöver någon att bolla med... Oron är stor!

    /Lenen

  • Svar på tråden Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL
  • Äldre 27 Nov 10:02
    #11
    Anonym (Änglamamma) skrev 2017-11-26 18:51:32 följande:

    Vi förlorade en liten pojke i v18 nu den 13 sep, blödde ca 3v. Fick tillbaka min mens den 17okt och nu lyser mensen med sin frånvaro. Testade troligen + idag och vet inte vad jag ska tro. Kan man fortfarande visa + efter förlossningen/ missfall? Eller kan jag vara gravid igen??


    Hej! Jag beklagar din förlust!!

    Jag vet inte hur länge efter som graviditetstest visar positivt. Jag hade mens två ggr innan jag blev gravid så då kunde jag mer lita på det testet. Mensen kan ju också vara oregelbunden.. men kommer den inte och testen blir mer positiva (starka) så ring MVC. Då får de ta blodprov kanske och se att HCG stiger.

    När skulle du fått din mens då? 17/11 eller? Då har du ändå gått över 1,5 vecka. Jättesvårt att säga nåt men tyvärr får du nog vara vänta och kolla nya test!

    Vill du bli gravid igen så hoppas jag att det är så :)
  • Anonym (Ängla­mamma)
    Äldre 27 Nov 13:23
    #12
    +1

    Min mens är idag 14dgr sen och fick ett klart pluss imorse. Har haft kontakt med bm i Falun och hon sa att det är väldigt osannolikt att set skulle ha med den förra graviditeten att göra. Så mu har vi ett + och en liten bebis pågång. Vi är jätteglada men samtidigt livrädda att det skall hända något igen, är fortfarande sjukskriven och arbetar med sorgen efter våran änglapojke.

  • Äldre 28 Nov 18:23
    #13

    Hej på er!

    För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

    Gratulerar även till era nya graviditeter!

    Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

    Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

    Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

    Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

    Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

    Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

    Hoppas ni alla mår bra!

  • Äldre 28 Nov 19:38
    #14
    Anonym (Änglamamma) skrev 2017-11-26 18:51:32 följande:

    Vi förlorade en liten pojke i v18 nu den 13 sep, blödde ca 3v. Fick tillbaka min mens den 17okt och nu lyser mensen med sin frånvaro. Testade troligen + idag och vet inte vad jag ska tro. Kan man fortfarande visa + efter förlossningen/ missfall? Eller kan jag vara gravid igen??


    Beklagar er förlust och gratulerar till det lilla livet i magen. Håller tummarna att det ska gå vägen denna gång.
  • Äldre 28 Nov 19:47
    #15
    Ebo88 skrev 2017-11-28 18:23:34 följande:

    Hej på er!

    För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

    Gratulerar även till era nya graviditeter!

    Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

    Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

    Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

    Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

    Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

    Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

    Hoppas ni alla mår bra!


    Beklagar er förlust av Dylan.  Samtidigt tacksam för att du delar med dig av er historia! Betyder mkt att möta andra med liknande erfarenhet. Skönt att ni har ett stort nätverk av nära och kära för det är så otroligt viktigt. Speciellt när tiden går är det skönt att ha vänner som inte "tröttnar" på att man fortfarande måste få prata om det och bearbeta. Det tar tid. Förstår att det är tufft med två vänner som är gravida! Min svägerska var beräknad två veckor efter mig och jag kommer ihåg hur jag grät när jag fick reda på att de också fått en flicka. Inte för att jag missunnade dom utan att det blev ännu mer fysiskt påtagligt vad jag förlorat. Tog någon vecka innan jag hälsade på och det kändes fruktansvärt jobbigt på vägen dit. När jag väl fick träffa henne så blev det så tydligt att det inte var Alma utan ett annat barn. Det blev inte så jobbigt som jag hade trott. Vi har ju fortfarande vår Alma även om hon inte lever fysiskt med oss idag. Idag är min svägerska ett stort stöd i det vi går igenom. 
    Jag blev gravid exakt tre månader efter hennes död så otroligt nog har jag samma BF som Almas årsdag... 26:e mars. 
    För min del tog längtan efter ett annat barn över rädslan för att inte våga försöka bli gravid igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft att vara gravid igen. 

    Hoppas också att tråden blir kvar!!
  • Äldre 28 Nov 20:01
    #16
    Lenen skrev 2017-11-27 09:58:50 följande:
    Precis som du beskriver så är det mycket känslor på en gång, både sorg o lycka, hopp och oro. Man pendlar emellan lite hur som helst, inget man kan styra alls.

    Vad bra att du tog steget att vara hemma när du behöver det.. jag känner mig också lite tudelad inför att börja jobba så småningom. Jag är sjukskriven nu för jag mår så illa, kräks och är så trött. Men även om det blir bättre så känns det svårt att fokusera på något annat, jobbar i vården och behöver ta hand om andra o bemöta deras besvär. Har ingen aning om jag pallar det.

    Jag har svårt att förstå hur läkarna i erat fall kunde missa att hon mådde sämre. Men man måste kanske sätta elektrod i huvudet på barnet för att mäta exakt syrehalt.. Det är väl inte lätt för dem heller men känns så onödigt!

    Nu är jag i v 15 (14+3). Har redan gjort tre ultraljud. Tycker om att se att den lever men oroar mig också för att ultraljud skadar barnet... man är ju helknäpp i det här! Oroar mig nog inte för att denna blir tillväxthämmad, men att den ska dö. Äter Trombyl för att öka på flödet och minska risken att det händer igen. Men de hittade ju ingen specifik orsak mer än att hon var liten. Jag tänker att det bara blev fel från början, nåt i någon utveckling som inte funkade. Jag har alltid gjort tillväxtmätningar med mina andra barn, skulle gjort min första mätning med flickan dagarna efter hon dog. Nu kommer vi göra tillväxtmätningar från v 24. Men jag kan inte styra över något eller kontrollera att detta blir bra ändå, hur många kontroller vi än gör.. mer än att kanske plocka ut barnet tidigare, men det finns ju risker med det också.

    Tänker nu på jul och att vi ska fira jul utan henne.. funderar på om man ändå ska köpa en julklapp till henne..? Hon räknas ju lika mycket! Kanske en liten ängel att hänga i granen :)

    Vad skönt att du har några att prata med! Jag har min man o min syster som jag pratar med allra mest! Min man är ju den som förstår och tröstar bäst..

    Skönt att du får mer övervakning och ultraljud. Visst är man lite helknäpp i allt det här. Känner själv att graviditeten är en jobbig transportsträcka tills man förhoppningsvis får träffa sitt barn. Sen självklart finns det stunder jag kan "njuta" av graviditeten men det går ju inte helt ta bort oron som finns. 


    Tycker det är en fin tanke att köpa en julklapp till henne... fint med en ängel i granen! Det får det nog bli här också så tack för tipset :) 

    Fick ett svar från Löf idag dit vi anmälde vårt ärende. Där står det att vår dotters fosterdöd är till följd av felaktigt handlagd graviditet och förlossning. Enligt deras bedömning hade det varit medicinskt indicerat att utföra akut kejsarsnitt senast vid sista CTG:t. Om man hade gjort detta hade dödsfallet med övervägande sannolikhet kunnat undvikas. 


    När jag läste det brast det... det blir så tydligt och svart på vitt att vården gjort fel och känslor som kommer över en är en enorm sorg, ilska och besvikelse. Så som du skrev... de borde inte missat att hon mådde dåligt och jag som verkligen tjatade om att fosterrörelserna var så mkt sämre och att mönstret hade ändrats. Jag kände inte ens sparkarna de visade mig på ultraljudet vilket jag även påtalade för överläkaren. 
    LÖF som har granskat våra journaler  och CTG-kurvorna har ju gjort en bedömning av att hon skulle plockats ut... så det ska bli intressant att se vad sjukhusets utredning visar och vad IVO kommer fram till. Att bara orka jobba mitt i allt kaos är inte ens att tänka på... är för mkt att försöka ta in allting... att både hinna bearbeta och ta till sig en ny graviditet. Är en konstig känsla att glädjas över barnet i magen och samtidigt sörja Alma och förstå att hon kanske dog på grund av felaktig hantering i vården. 


     

  • Äldre 29 Nov 12:03
    #17
    Anonym (Änglamamma) skrev 2017-11-27 13:23:14 följande:

    Min mens är idag 14dgr sen och fick ett klart pluss imorse. Har haft kontakt med bm i Falun och hon sa att det är väldigt osannolikt att set skulle ha med den förra graviditeten att göra. Så mu har vi ett + och en liten bebis pågång. Vi är jätteglada men samtidigt livrädda att det skall hända något igen, är fortfarande sjukskriven och arbetar med sorgen efter våran änglapojke.


    Fantastiskt hur kroppen fungerar... GRATTIS :)

    Det kan gå fort likadan väl som det kan ta tid att bli gravid igen, min känsla var ju ändå att det går ju inte att vänta hur länge som helst för man vet ju inte hur länge det funkar att bli gravid. Sörjer gör man ju varje dag resten av livet ändå... Jag sörjer vissa dagar väldigt mycket, då hänger sorgen över mig som en kraftig tyngd så det blir svårt att andas. Men jag vet att det varierar från dag till dag och ibland är jag världens lyckligaste och jätteflamsig! Vaknade livrädd imorse o trodde att bäbis har dött. Har fortf inte känt den... men kan ju inte lita på rörelser så här tidigt. Det är svårt att försöka fokusera på nåt annat då. Igår funderade jag massa på förlossningen och såg fram emot den... knäpp i huvudet känner jag mig ibland :)

    Det kommer gå upp o ner hela tiden med känslorna inför ny graviditet. Det värsta är att vi inte kan kontrollera nånting eller garanteras nånting! Det är bara att vänta ut tiden, som känns som en evighet...
  • Äldre 29 Nov 12:31
    #18
    Ebo88 skrev 2017-11-28 18:23:34 följande:

    Hej på er!

    För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

    Gratulerar även till era nya graviditeter!

    Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

    Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

    Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

    Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

    Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

    Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

    Hoppas ni alla mår bra!


    Hej och jag är så hemskt ledsen det ni har behövt gå igenom!! Förstår att ni gärna vill ha barn igen, vi hade samma starka önskan direkt när hon dött. Spelar ingen roll vad andra säger, tycker de första har blivit väldigt glada för våran skull när vi blev gravida. Den värsta stressen att bli gravid kom från mig själv.

    Precis som ni var vi ett par bland 13 andra som fick barn detta året, bland annat min syster, två vänner, min kusin och flertalet av min sambos vänner. Vi var en av de första som fick barn och varje gång som någon fått barn efter oss så har jag mått fullständigt skit när jag fått reda på det. Inte velat titta på bilder och inte kunnat prata med dem, vissa har vi inte ens hälsat på och med andra har det tagit tid att vilja hälsa på. Dessa känslor kan jag o min man prata om, men ingen annan förstår. Och ingen annan skulle kunna förstå. Jag missunnar inte någon av alla deras barn men jag blir så galet påmind om att vår lilla sötnos inte är här...Men det är få av dem som hälsade på oss efteråt så varför skulle vi fira deras barn när de inte firat vårt??? Hon räknas ju lika mycket som alla som lever och mina barn fick en syster... men ingen har gett dem nån present... vi fick massa jävla blommor!! Det är fint att några bryr sig men det känns precis som att hon inte gills bara för att hon dog. Det kan jag fortf känna mig arg för. Eller när nån säger att vi haft två förlossningar, vi har haft tre!! Det är viktigt! Men folk förstår inte vad detta är och vad det innebär..

    Så jag vet precis vad du menar med den känslan.. det är inte konstigt alls utan helt normalt. Jag blev ledsen så fort jag såg gravidmagar, barnvagnar med bäbisar i och när jag såg små flickor! Såg häromdagen en tre månaders bäbis i ett väntrum och jag blev så ledsen igen... min dotter skulle vart tre månader nu om hon fötts levande i rätt tid. Man kommer nog alltid ha den känslan med sig för det var ett barn man ville ha och längtade efter! Så att pendla mellan sorg, ilska, lycka, oro, besvikenhet, kärlek, tålamod och allt annat är min vardag.. tror många andra som gått igenom detta fattar precis vad jag menar. Att acceptera förlusten av ett barn tar tid, jag vet inte jag fullt ut nånsin kommer acceptera det, jag förstår ju att hon inte kunde bli mer än vad hon blev, jag är tacksam för den lilla tid jag fick med henne och att jag ändå fick träffa henne, och att barnen fick träffa henne känns väldigt bra. Min man visar inte sina känslor på samma sätt men vi har låtit varandra sörja på det sätt som vi behövt var för sig och mötts på vägen på ett väldigt fint sätt. Vi har hållt oss starka under tiden.

    Vet ni om ni kommer få reda på varför han kom så tidigt? Som svar på din fråga blev vi gravida efter två menser, hon dog 1/6, föddes 4/6 och jag blev gravid nån gång i slutet av augusti. När vi strödde hennes aska i havet så var jag redan gravid... Så vi väntar nästa nästan samma tid som hon dog o föddes, men det blir nog i slutet på maj.

    Ta hand om er!! Det känns hemskt att veta att ni är i den värsta fasen av sorgen nu. Tyngden lättar men den måste nog få finnas och kännas och ältas innan den kan bli lättare. Och det finna inga ord som tar bort smärtan <3
  • Äldre 29 Nov 14:18
    #19
    Jobj skrev 2017-11-28 20:01:33 följande:

    Skönt att du får mer övervakning och ultraljud. Visst är man lite helknäpp i allt det här. Känner själv att graviditeten är en jobbig transportsträcka tills man förhoppningsvis får träffa sitt barn. Sen självklart finns det stunder jag kan "njuta" av graviditeten men det går ju inte helt ta bort oron som finns. 

    Tycker det är en fin tanke att köpa en julklapp till henne... fint med en ängel i granen! Det får det nog bli här också så tack för tipset :) 

    Fick ett svar från Löf idag dit vi anmälde vårt ärende. Där står det att vår dotters fosterdöd är till följd av felaktigt handlagd graviditet och förlossning. Enligt deras bedömning hade det varit medicinskt indicerat att utföra akut kejsarsnitt senast vid sista CTG:t. Om man hade gjort detta hade dödsfallet med övervägande sannolikhet kunnat undvikas. 

    När jag läste det brast det... det blir så tydligt och svart på vitt att vården gjort fel och känslor som kommer över en är en enorm sorg, ilska och besvikelse. Så som du skrev... de borde inte missat att hon mådde dåligt och jag som verkligen tjatade om att fosterrörelserna var så mkt sämre och att mönstret hade ändrats. Jag kände inte ens sparkarna de visade mig på ultraljudet vilket jag även påtalade för överläkaren. 

    LÖF som har granskat våra journaler  och CTG-kurvorna har ju gjort en bedömning av att hon skulle plockats ut... så det ska bli intressant att se vad sjukhusets utredning visar och vad IVO kommer fram till. Att bara orka jobba mitt i allt kaos är inte ens att tänka på... är för mkt att försöka ta in allting... att både hinna bearbeta och ta till sig en ny graviditet. Är en konstig känsla att glädjas över barnet i magen och samtidigt sörja Alma och förstå att hon kanske dog på grund av felaktig hantering i vården. 

     


    Usch vad sorgligt att läsa.... det är ju ofattbart bara! Förstår att det gör ont idag. Nä jobba är väl längst ner på listan. Herregud, står du upp idag? Jag kan bara inte förstå... Jag fattar att de ville ha henne kvar inne längre och det var kanske det som var deras anledning till att inte ta ut henne. Men det är så orättvist och onödigt! De gjorde så många CTG på dig och reagerade inte riktigt ändå. Men ni fick aldrig nåt svar på varför hon dog?

    Jag upplevde också minskade fosterrörelser men sökte aldrig för jag tänkte att det händer ju inget med tredje barnet. Så naiv och dum.. tänkte också att händer det nåt nu så kan man knappt rädda livet på henne. Veckan efter fick vi reda på att hon dött. Jag kan fortf fråga mig, tänk om jag åkte in när jag var orolig, tänk om vi haft henne hos oss nu? Med allt vad det innebär med vård på neo, risk för komplikationer osv. Försöker tänka att det var meningen så men det är svårt. Tänker ibland att hennes själ är menad att komma till oss och det samma själ denna gång fast i en annan kropp... å andra sidan vill jag att hon ska få vara hon och denna är en ny. Men det är en tanke som lugnar mig. Än vet vi inte vad det är för kön, känns dock som en tjej, lika stark känsla för det som med henne... vilken vecka är du i nu? Vet ni kön?

    Ja visst ska de ha julklappar :)

    Jag hoppas du på något sätt hittar ro igen efter tråkiga besked idag. Det är okej att vara arg, ledsen och besviken! Så länge du behöver!!
  • Äldre 30 Nov 20:58
    #20
    Lenen skrev 2017-11-29 12:31:34 följande:

    Hej och jag är så hemskt ledsen det ni har behövt gå igenom!! Förstår att ni gärna vill ha barn igen, vi hade samma starka önskan direkt när hon dött. Spelar ingen roll vad andra säger, tycker de första har blivit väldigt glada för våran skull när vi blev gravida. Den värsta stressen att bli gravid kom från mig själv.

    Precis som ni var vi ett par bland 13 andra som fick barn detta året, bland annat min syster, två vänner, min kusin och flertalet av min sambos vänner. Vi var en av de första som fick barn och varje gång som någon fått barn efter oss så har jag mått fullständigt skit när jag fått reda på det. Inte velat titta på bilder och inte kunnat prata med dem, vissa har vi inte ens hälsat på och med andra har det tagit tid att vilja hälsa på. Dessa känslor kan jag o min man prata om, men ingen annan förstår. Och ingen annan skulle kunna förstå. Jag missunnar inte någon av alla deras barn men jag blir så galet påmind om att vår lilla sötnos inte är här...Men det är få av dem som hälsade på oss efteråt så varför skulle vi fira deras barn när de inte firat vårt??? Hon räknas ju lika mycket som alla som lever och mina barn fick en syster... men ingen har gett dem nån present... vi fick massa jävla blommor!! Det är fint att några bryr sig men det känns precis som att hon inte gills bara för att hon dog. Det kan jag fortf känna mig arg för. Eller när nån säger att vi haft två förlossningar, vi har haft tre!! Det är viktigt! Men folk förstår inte vad detta är och vad det innebär..

    Så jag vet precis vad du menar med den känslan.. det är inte konstigt alls utan helt normalt. Jag blev ledsen så fort jag såg gravidmagar, barnvagnar med bäbisar i och när jag såg små flickor! Såg häromdagen en tre månaders bäbis i ett väntrum och jag blev så ledsen igen... min dotter skulle vart tre månader nu om hon fötts levande i rätt tid. Man kommer nog alltid ha den känslan med sig för det var ett barn man ville ha och längtade efter! Så att pendla mellan sorg, ilska, lycka, oro, besvikenhet, kärlek, tålamod och allt annat är min vardag.. tror många andra som gått igenom detta fattar precis vad jag menar. Att acceptera förlusten av ett barn tar tid, jag vet inte jag fullt ut nånsin kommer acceptera det, jag förstår ju att hon inte kunde bli mer än vad hon blev, jag är tacksam för den lilla tid jag fick med henne och att jag ändå fick träffa henne, och att barnen fick träffa henne känns väldigt bra. Min man visar inte sina känslor på samma sätt men vi har låtit varandra sörja på det sätt som vi behövt var för sig och mötts på vägen på ett väldigt fint sätt. Vi har hållt oss starka under tiden.

    Vet ni om ni kommer få reda på varför han kom så tidigt? Som svar på din fråga blev vi gravida efter två menser, hon dog 1/6, föddes 4/6 och jag blev gravid nån gång i slutet av augusti. När vi strödde hennes aska i havet så var jag redan gravid... Så vi väntar nästa nästan samma tid som hon dog o föddes, men det blir nog i slutet på maj.

    Ta hand om er!! Det känns hemskt att veta att ni är i den värsta fasen av sorgen nu. Tyngden lättar men den måste nog få finnas och kännas och ältas innan den kan bli lättare. Och det finna inga ord som tar bort smärtan <3


    Dem har skickat moderkaka på analys så vi får nog svar när vi åker till Uppsala den 19/12. Om det nu skulle vara moderkakan. Annars så vet dem inte vad det beror på. Jag pratade med en läkare i går och frågade om det kunde vara pga försvagad livmoderhals men då sa hon att man inte brukar få sammandragningar. Om det stämmer eller inte vet jag inte men jag skulle iallafall vilja att man kollar det sen, hur man nu gör. Jag har ju även en defekt livmoder som gör att man kan föda tidigare pga brist på plats i livmoder men man brukar inte föda såhär tidigt då utan det brukar röra sig om v.34. Det skulle ju kännas ganska skönt att veta varför blödningen kom och vad som gjorde att förlossningen satt igång.

    Pratade också med läkaren idag angående ny graviditet. Olika läkare/barnmorskor kommer med olika svar angående när kroppen är redo för ny graviditet. Somliga säger 6 månader, andra 1 -1,5 år men dem flesta säger "när kroppen är redo". Så egentligen närsom. Nu menar jag inte vaginal förlossning utan k.snitt, just för att man har blivit sydd osv.

    Självklart så har vi genomgått förlossningar även om våra barn är änglar. Dylan var min första. Han gjorde mig till mamma och jag kommer alltid vara mamma. Jag kommer alltid ha en son. Jag kommer alltid ha genomgått minst en förlossning. Likväl andra ängla mammor. Kagvoch min sambo ska inte "bara" skaffa barn - vi ska ge Dylan ett litet syskon. För mig är det jätteviktigt att dem i min närhet ser på samma sätt som jag gör, vilket dem gör men det är dem här vännerna man träffar på en typisk fika som inte vet hur dom ska bete sig eller säga som jag tycker det är jobbigt med. För det är ju en jobbig situation. Och det måste det få vara. Fick reda på idag att en kompis hade sagt till flera andra att dem bara skulle dyka upp och bjuda in sig på fika trotts att vi har sagt att vi inte är redo eller orkar. Tack och lov var set en nära vän till mig som fick höra och avblåste det. Det är klart vi kommer träffa våra vänner men respektera att det bara har gått 3.5 vecka och låt oss komma till er när vi är redo. Just nu är vi mitt uppe i begravning också som vi ska ha nästa vecka på torsdag så det är inte riktigt läge för flera vänner i köket.. Usch.

    Hur går det med din graviditet nu? Får du gå på extrakontroller? Har du fått tips/råd vad som gäller inför graviditeten eller kan du gå på som vanligt?
Svar på tråden Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL