Varför kan inte du gå ner i vikt?

För ett hälsosamt liv är så sjuuuukt tråkigt. Jag fick ett arv, ett stort arv, och blev ekonomiskt oberoende. Helt plötsligt hade jag råd med dyra viner och lyxig mat, restauranger mm Visst önskar jag att jag var smal som innan, jag var snyggare och hade inte ont i knän. Men jag vet hur jag måste leva för att hålla en normalvikt och det är fan inte kul. Jag väger nästan 100 kg nu så jag har gått upp väldigt mkt men har iaf stannat på denna vikt.

Jag kan bara säga att jag gick sakta men säkert upp i vikt då jag ersatte att ta bilen överallt istället för att ta cykeln som jag tidigare gjorde. Åt som tidigare och tänkte inte på att jag då faktiskt skulle gå upp i vikt. Ganska logiskt egentligen om man tänker efter!!! 
När jag insåg det så började jag röra på mig mer igen och gick då ner i vikt. 
Har visserligen runt 10 kg kvar som jag skulle vilja gå ner men det är inte så att det syns så väl eller att det påverkar mig fysiskt!! 
Däremot ser man ju nu till att inte gå upp i vikt igen därför försöker jag röra på mig så mycket som möjligt och även då tänka lite på vad man äter. 

Jag vägde 56 kilo 175 lång och var riktigt vältränad. Red varje dag, styrketränade 4 dagar veckan

Råkade ut får två allvarliga häst olyckor på 6 mån första fick jag 4 kotor i bröstryggen ihoptryckta när jag blev avkastad och landade på huvudet. Andra blev jag sparkad 8 gånger av en häst bröt skuldran, 7 revben, punkterade lungan, spräckte levern och spräckte njuren. Fick inte göra ett endaste dugg på ett halvår för att allt skulle läka

Gick upp till 75 gjorde i o för sig inte jätte mycket ser jag nu i efter hand för jag var väldigt väldigt mager. Efter det har jag levt med svår värk och har fått sluta både rida och styrketräna, min kropp är helt förstörd

Sen nåt år senare fick jag en allvarlig autoimmun sjukdom som krävde extremt höga cortisondoser så då började vikten skena var så dålig också så jag mest bara blev stilla sittande. Slutade med att jag vägde 139 kilo.

Sjukdomen har jag kvar men fått den under hyfsad kontroll så jag har kunnat sänka cortisonet och har lyckats gå ner till 116

Jobbar vidare men det går trögt när man inte kan göra så mycket fysiskt

5:2 är det enda som har fungerat för mig

Jag har hela mitt liv kämpat med vikten. Växt upp med en fettföraktade mamma som ansåg att feta är äckliga och det sätter sina spår. Hon började påpeka att jag var tjock när jag vägde 60-65 kg till mina 165 cm. Jag var runt 20 år. En högst normal vilt och tittar jag på bilderna från den tiden är jag inte ens kurvig. Jag är smal.

Eller det började nog tidigare än så. När jag var 15 och vägde 47-49 kg tyckte hon att jag inte skulle äta så mycket.

I alla fall. Lägg till samhällets normer, alla reportage om bantning och liknande som vi blir matade med dagligen och det fettförakt som finns i samhället så har jag pendlat ofantligt i vikt. Från underviktig till normalvikt. Till lätt knubbig till underviktig till smal till normalviktig. Till knubbig till tjock och till fet. Tillbaka till smal och sen upp igen.

Just nu tippar mitt bmi på över 30 dvs fetma. Mitt mål ligger på strax under bmi 30. Jag vet att jag fortfarande kommer vara kort och knubbig men jag trivs bra med det. Inget i kroppen värker. Kondisen är bra liksom styrkan. Jag mår helt enkelt för bra för att orka ta itu med det. För att komma till mitt mål behöver jag gå ner 12 kilo. Hälften är gjorda.

Har alltid haft bra förbränning, alltid kunnat äta nästan vad jag vill. Men så blev jag sjuk och fick äta antidepressiva ett halvår. Gick upp 20 kilo.
Jag har gått ner en del men har 10 kilo kvar. Är sockerberoende så det är svårt. Men det har gått bra nu sista veckan. Hoppas det håller i sig.
Det här med bra förbränning verkar vara borta...

Fick en kronisk sjukdom för 10 år sedan,hypotyreos. Gick från 61kg/169 lång till 82kg på mindre än två månader pga låg ämnesomsättning . Efter enormt stora livsförändringar och extrem kosthållning så har jag gått ner till 68kg på 10 år!! Är troligtvis underbehandlad då jag inte lyckas gå ner bättre. Men så ser vården ut för oss med hypotyreos.

I mina ögon såg jag likadan ut när jag vägde 30 kilo mindre som jag gör nu. Delar (kurvig)s erfarenheter att få höra att jag var tjock när jag var normalviktig under uppväxten. Det förstörde väldigt mycket...

Är sockerberoende så jag har alltid ätit mycket av fel saker. Är också född i en familj som gärna äter och äter mycket samt helst inte rör på sig.

Men jag höll vikten ok tills jag fick hypotyreos, då gick den snabbt upp. Sen några graviditeter ovanpå det och en hel del tröstätande. Nu har jag fått lipödem så även om jag skulle dö av svält kommer mina ben att vara feta.

LCHF får min vikt att minska och får mig att må bra men pga lipödemet kommer jag aldrig mer bli smal.

Jag började gå upp i vikt när jag var runt 10 år. Ingen har någonsin kunnat förklara varför den viktuppgången skedde. Jag var aktiv, vi hade hund som jag gick ut med varje dag, jag red en period, jag var med i scouterna, jag åt bra mat som min mamma lagade, gott om grönsaker, godis för ca 10 kr på fredagar till Så ska det låta, jag smögåt inte godis när jag fick hålla i mina pengar själv. Ändå vägde jag 80 kg när jag gick i nian, till mina 164 cm. Slutet av nian var också slutet på mitt hälsosamma leverne.

Min mamma fick cancer på sommaren mellan nian och gymnasiet och nu börjde mitt studiebidrag gå till godis. Och glass, och McDonalds och pizza och en massa annat skräp. Mamma varken kunde eller orkade göra något åt det, vi pratade inte ens om det, eller något annat egentligen. Allt kretsade runt hennes sjukdom. Och sen dog mamma när jag var 20. Katastrof. Jag levde på kaksmet och kycklingvingar i 6 månader, bokstavligen. Pulverbea och creme fraiche att doppa kycklingvingarna i, och jag har inte riktigt kommit ifrån det ens nu, när jag är 26. Jag har korta perioder när jag äter ok, men inte på något vis bra, och långa perioder när jag bara äter fryst färdigmat av den sämre sorten, färdig kyckling med pulverbea eller creme fraice och kaksmet.

Idag väger jag någonstans runt 120 kg, men jag vägde mig aldrig mellan nian och ungefär ett år sedan. Jag har nog i mångt och mycket gett upp. De få, små ansatserna jag har gjort för att gå ner i vikt har misslyckats. Samtidigt är jag så van vid att vara överviktig, så jag kan inte riktigt jämföra med hur det skulle vara att vara normalviktig.