Har problem med svärmor!!
Hej!
Vad tråkigt att det är så med din svärmor. Däremot är det ju superbra att du inte har några problem med din partner i det här.
Eftersom hans mamma INTE bor hos er, och din partner INTE stöttar henne på bekostnad av dig och er familj, så är problemet alltså begränsat.
(Jag skriver det för att det kan hjälpa att ha perspektiv.)
Det låter inte som att det är en bra idé för dig att ge din svärmor förtroenden, som inre tankar och känslor, eftersom hon uppenbarligen är fel person att stötta dig. Oavsett om hon bara spelade ett spel tidigare, ELLER verkligen på något plan har brytt sig om dig, så tycker jag inte att du verkar känna dig så värst älskad av henne just nu. För att skydda ditt eget hjärta så är det då bättre att du inte engagerar dig känslomässigt i er relation. Kanske ska du ta ett steg tillbaka och se på henne mer som man ser på en arbetskollega. Någon som du behöver ha en relation med och träffa regelbundet, och där ni båda har er roll, som bygger någonting (en familj och släkt) som ni ska samarbeta kring. Då kan du släppa ditt ego i det hela.
Det är uppenbart att ditt barns farmor är jättekär i sitt barnbarn, så kär att hon inte kan slita blicken ifrån den lilla dyrgripen. Det tycker jag är fint, och mycket lyckosamt. Tänk på alternativet, att ditt barn inte skulle vara älskat. När jag fick barn så fick också det barnet helt lyriska mor- och farföräldrar. Jag tror att särskilt min pappa är som du beskriver, icke kontaktbar när jag försöker visa att även jag finns i rummet. Det är BARA bebisen som räknas! Ett barn är fött, och det är någonting oerhört...
Oavsett allt annat, så är barnet JÄTTEVIKTIGT för din farmor, kanske möjligen troligen det allra allra viktigaste i hennes liv, själ och hjärta. Hon tänker nog på sitt lilla barnbarn jämt, med en längtan och värme inom sig. När hon väl får träffa sitt lilla barnbarn, så vet hon nog knappt till sig. Hon verkar inte ens kunna förställa sig och fejka att någon eller någonting annat runt omkring barnbarnet är viktigt för henne JUST DÅ I DET ÖGONBLICKET.
Så igen -- det är bara att glädjas för din lille sons eller dotters skull.
Självklart ska inte en 3-månaders bebis sova över någonstans utan sina föräldrar. Där får du vackert sätta en gräns, att nästa gång din svärmor tar upp det kan du ju säga att
"Jag vet att du älskar X jättemycket, och att du knappt kan bärga dig att som farmor få rå om henom, men just nu är X alldeles för liten. När X är (ålder) så ska hen SÅKLART få sova över hos dig, och jag hoppas att ni också kommer att (aktiviteter, hemmamys) tillsammans. Jag är SÅ GLAD att X har en så bra farmor som älskar henom. Jag förstår din iver, för det märks att X har stulit ditt hjärta. X är världens finaste bebis -- inte sant?"
Det du kan göra är att prata mycket med din svärmor om ett framtidsscenario där hon och ditt barn har en stark och varm relation, och där hon på ett helt självklart sätt är inkluderad i ditt barns liv -- så att hon vet att du tänker så...
Ofta finns det nog en oro från farmödrars sida, att de inte ska få bygga en så stark relation tillsammans med sina barnbarn som de vill -- och det kan göra dem hispiga.
Vad gäller din svärmors elaka uttalanden, så går det inte att i ett kort inlägg utläsa vad de beror på. Det smidigaste just nu kan vara att bara ignorera det. Skulle det däremot bli värre, och börja gå ut på ett orimligt sätt över folk i hennes omgivning, då får man ta det därifrån.
Grattis förresten till bebisen, som är centrum för så mycket turbulent kärlek! Så länge det är att alla slåss om vem som ska få ha guldklimpen mest, så är det ett kärt bekymmer i vår skapares ögon sett...
Vad bättre finns det egentligen i livet att vara girig över?
Ett varmt lycka till -- till dig, din partner, barnet och barnets mor- och farföräldrar! Må ni alla få en trevlig första jul sedan bebisen kom till er!