Bokat tid för abort men kroppen skriker nej

Ja precis.. Jag har många vänner och en stöttande och stor familj.

Alla har i alla år alltid sagt att jag är väldigt vuxen för min ålder och att jag kommer bli världens bästa mamma när jag än blir det.

Jag är mycket medveten om att detta valet kan komma att bli att jag står ensam. Känns hemskt men jag förstår att det finns en chans att det blir så. Kan ändå inte med att ta bort det. Skulle älska detta barnet så gränslöst... detta är utan tvekan det värsta jag varit med om...

Du ska inte göra abort,om det känns fel.Gör inte det,om du inte vill.Din kropp,ditt beslut.

Hej.

Jag är 19 år, snart 20 och fick förra veckan veta att jag är gravid.

Är sedan 2 år tillbaka tillsammans med killen men har det senaste halvåret haft det jobbigt i förhållandet.

Nu sitter jag här och är gravid. Hela min kropp skriker NEJ. Jag vill INTE göra abort.

Men han vill inte ha barnet just nu. (För att tillägga så är han året äldre än mig och studerar på högskola)

Jag är timanställd och får alltid ut en lön på 15000 i månaden. Har lägenhet och körkort. Är utbildad undersköterska.

Jag mår så dåligt över detta valet. Vill verkligen inte gå emot hans vilja. Men jag kommer inte fixa en abort. Hela kroppen skriker nej. Har alltid velat haft barn. Jag är säker att jag fixar detta. Vill man så klarar man det, anser jag.

Jag vet att det egentligen är fel att fråga vad ni tycker för valet är mitt.

Men är jag självisk? Är jag elak mot honom? Gör jag fel som behåller?

Snälla dela gärna med er av era egna händelser..

I juni i år så plussade jag oväntat. Jag är 24 och min sambo 25. Jag blev precis klar nu i november med min högskoleutbildning. Vi bodde i en etta osv. Förutsättningarna var inte dom bästa alltså. Vi har visserligen hängt ihop i snart 8år men vi har gått igenom mycket och var mitt uppe i att lösa tidigare problem för att få en fungerande relation. Graviditeten kom som en chock och vi båda visste varken ut eller in. Det lutade åt abort tills jag kände nej det här går inte. Omformulerade mig till honom och frågade hur han egentligen kände om han inte tänkte med sunt förnuft. Vi ville ju ha barn längre fram. Jag såg hur han vacklade och brottades med sina känslor. Han sa tillslut att hjärtat nog ville behålla. Men kommer vi fixa det? Vi bestämdes oss för att fundera lite på varsitt håll samt prata med våra familjer. Jag var dock tydligen med att jag aldrig skulle behålla mot hans vilja utan att jag ville göra det här som ett team, tillsammans.

Vi åkte upp för att fira midsommar som vi alltid göra, jag var då i v.9-10. Han tittade på mig med sån värme och kärlek och sa mjukt att han älskade oss. Frågade mig lurigt om jag trodde att det var en flicka eller pojke :)

Ge det lite tid, försök prata med honom utan att köra över honom. Berätta hur du känner. Vi var rädda och chockade. Det kanske han också är? Svårt att tänka klart och dessutom fatta ett så gigantiskt beslut som kommer förändra livet när tankarna snurrar.

Idag är det exakt 8v tills vår lilla Mateo är beräknad. Vi har hunnit köpa hus och flytta in. Vi båda är förväntansfulla och längtar massor. Och jag är så glad över att vi gjorde det här tillsammans som ett team :)

Men vill han inte så tycker jag att du ska göra som du vill. Gör inget du kommer ångra för resten av ditt liv.

Det är ju inte du som förstör hans liv om du behåller ifall det nu skulle förstöra något. Det är isf att du blev gravid som förstörde, och det var ni ju två om, inte bara du utan även hans misstag. Men gör du abort mot din vilja så kanske ditt liv förstörs så skadan är ju liksom redan skedd, Han kan inte rädda sig i efterhand genom att förstöra ditt liv.