Enorm saknad av barndomen

Köp leksakerna nu då om du skulle njuta av dem? Vad hindrar dig?

Jag tycker inte det låter ett dugg konstigt med tanke på det du beskriver om hur du haft det. Snarare normalt.

Det är betydligt bättre att du krisar nu än om 15 år men om du inte har någon att prata med om svåra saker så kanske du borde söka dig någonstans där du kan det.

Alltså, när jag var 17 kollade jag på anime och Disney och cosplayade och hade leksaker. Inte barnleksaker då, men mjukisdjur, absolut. Du är en tonåring och nästan vuxen, ja, men du är också "nästan ett barn"! Tillåt dig att vara det, så länge det känns som att det är på en normal, hanterbar nivå (mjukisdjur och Disney = OK, nappflaska och blöja = kanske inte så OK, om du fattar). Du verkar ju vara medveten om vad det är som triggar det och vad som får dig att känna så, håll koll på det så att du inte mår sämre och sämre eller något, men annars skulle jag inte oroa mig för att en sjuttonåring saknar barndomen.

Rätt vanligt i den åldern dessutom, oavsett hur fin uppväxt man hade, att få nån liten "shit jag är snart vuxen, jag är inte redo än"-kris.

Jag är 30 och får ibland en galen saknad efter skolåren. Satt idag på väg till jobbet och dagdrömde mig bort till högstadiet och hur enkelt allt var och hur jag bara vill sitta i en korridor och plugga glosor och tro att jag vet hur allt funkar sådär som man trodde i den åldern. Jag hade lätt bytt och blivit 13 istället för 30 om jag kunde snäppa med fingrarna. ;)

Händer att jag tittar på Disney än, kom igen, du blir aldrig för gammal för Disney!

TS, jag är 32 år gammal, och jag:
1: Sover fortfarande med mitt gosedjur som jag fick av mormor när jag var 3 (alltså snart 30 år sedan)
2: Ser ALLT som kommer ut ur Disney, Pixar, Dreamworks och Studio Ghiblis huvudstudios.
3: Ser regelbundet gamla barn-favoriter som Astrid Lindgrens filmer, Alfons Åberg, gamla julkalendrar, Fragglarna, Trasdockorna mm.
4: Läser massor av "barn"böcker/lätt fantasy och sci-fi som Harry Potter, Percy Jackson, Artemis Fowl...
5: Spelar tv-spel som i första hand riktar sig till barn, typ LittleBigPlanet, Mario osv.

Så antagligen är jag jättekonstig och barnslig, men vet du? Det skiter jag glatt i om andra tycker.

Precis som du så har jag fått ta vuxenansvar tidigt, precis som du har jag en.... ummmmm........ komplicerad histora med min pappa, och precis som du hade jag en period där jag kände att jag behövde/ville ta igen lite av barndomen som liksom försvann. Jag gjorde det, och min kärlek till allt ovan är numera frikopplat från det. Jag har gått vidare, men det betyder inte att god litteratur, bra filmer, roliga spel och fina saker inte finns i mitt liv längre.

Låt se nu... Du är 18? Då är du alltså född 99, right? Det ironiska i det är att det var runt 99-00 som jag började få det som du beskriver. Var 11-12 då :) Jag började sakna barndomen, allt fint som hände och alla fina leksaker man hade. Det låg kvar under många år och det var egentligen när jag kom upp i 20 årsåldern som jag började släppa det.

Tror faktiskt att alla saknar barndomen! Barndomen är helig för oss svenskar och vi lyfter alltid fram tiden då vi var barn som den absolut bästa tidsepoken. Frågar jag dig säger du säkert att 00-talet var det absolut bästa decenniet. Frågar du mig så var 90-talet det absolut bästa decenniet. Frågar du en som är född 48 år 50-60-talet de bästa decennierna... Så att man saknar och älskar sin barndom är egentligen rätt naturligt för oss.

Men är det så att det blir extremt påtagligt kan du söka hjälp för det här. Låg självkänsla, dysfunktionell relation till sin pappa och en känsla av en förlorad tid kan vara jobbigt. För min egen del var 2006 det bästa året i mitt liv och det dröjde tills nyligen innan jag kunde erkänna för mig själv att känslan och längtan efter att komma tillbaka till den tiden faktiskt fick mig att må dåligt.

Vet du vad, jag har också ha,nat där och när jag såg din rubrik blev jag alldeles varm <3 jag flyttade till USA efter studenten som 18 åring och sedan dess så är det ju mitt ansvar med försäkringar, betala bostadslån (att jag har tak över huvudet), mat och allt. Det är ingen som tar hand om en och jag är ju 23 år så det förväntar jag mig inte heller.

Men på senaste tiden så har jag fått en sådan Flashback till barndomen och herregud vad jag saknar den. Att hänga med sin bästa vän en slaskig februari lördag. Hoppa på den kalla studsmattan och sedan springa in för att spela Sims och baka kokosbollar. Gå till skolan och ha en läxa man gjorde klart på en halvtimma. Disney hela eftermiddagen och roliga utflykter med föräldrarna :((

Jag mår inte psykiskt dåligt, men jag har köpt filmer som jag gillade som barn, jag köper då och då fina leksaker som jag säger är till "mitt framtida barn" men de är egentligen för mig.

Om du går in på youtube och kollar upp ed sheeran så snackar han också om hur han har börjar köpa massa leksaker i vuxen ålder, rekommenderar graham nortons snack med honom om det. Kan länka videon, den är härlig

Jag med. Jag har kvar barbies, sover med gosedjur, uppskattar barnkultur från när jag var liten och vill bara tillbaka. Men jag är också gift och har barn och lever utåt sett ett normalt liv. Jag mår bara dåligt på insidan. För mig tror jag att det beror på otrygg anknytning till mina föräldrar och lite uppfuckad barndom. Jag tror aldrig att jag kommer att växa upp. 

Åh vad jag känner igen mig! Har också haft en krånglig barndom och behövt ta ansvar tidigt. Flyttade hemifrån när jag var 18 och sen dess (nästan 10 år sen) har jag när jag mått extra dåligt psykiskt haft behov av att typ gå tillbaka till när jag var liten, trots att allt verkligen inte var perfekt då. Kollar på gamla barnfilmer och tv-program, äter den mat jag åt då, osv.

Åh vad jag känner igen mig! Har också haft en krånglig barndom och behövt ta ansvar tidigt. Flyttade hemifrån när jag var 18 och sen dess (nästan 10 år sen) har jag när jag mått extra dåligt psykiskt haft behov av att typ gå tillbaka till när jag var liten, trots att allt verkligen inte var perfekt då. Kollar på gamla barnfilmer och tv-program, äter den mat jag åt då, osv. 

Jag saknar också barndomen. Hatar att vara vuxen rent ut sagt.

Det här var jag för bara 1,5 år sedan och oj, vad det har vänt sen dess. Det är svårt att bli vuxen om man inte fått vara barn. För mig tog det längre tid, men nu vid 27 är jag här. Jag känner vuxen och ganska kapabel trots allt. Tillfreds till och med. I stressade situationer kan jag fortfarande känna och reagera barnsligt, men det blir hela tiden bättre. Jag har inte förlåtit mina föräldrar, men jag har accepterat dem som de är och att min barndom var som den var.

Jag är 29 år och saknar också barndomen. Inte för att jag inte trivs med livet nu eller att jag är deppig, utan för att jag hade världens bästa barndom och bodde i ett hus på landet bland djur och skog. Så himla mysigt. Allt var så fritt och det fanns inga måsten. Få cykla omkring byn, samla grodyngel, meta från bryggan, leka med djuren i bondgården bredvid.. Få krypa upp i mammas famn och känna trygg och älskad! Idag bor jag i en jävla lägenhet mitt i stan.. Usch!

Tänker ofta på hur mycket jag saknar att va barn, även tonåring.. Mådde så mycket bättre då än nu, trots en rätt tuff uppväxt med otrygg anknytning, skilda föräldrar, en förälder med psykisk sjukdom och mobbad i skolan.

Kunde leva i nuet, oroade mig inte så mycket, kunde njuta av saker. Nu kan jag inte njuta av något annat än youtube videor och god mat. Allt runt omkring är stress, ovisshet, oro och en himla massa måsten. Som barn var jag fri.

När jag var ca 14-20 grät jag väldigt ofta och saknade min barndom. Såg på gamla bilder och kläder och önskade att jag skulle få leva om mitt liv. Jag har haft en trygg och stabil barndom och uppväxt.

Är idag snart 30 och har egna barn. Blir ledsen ibland när jag tänker på hur fort de växer upp. Försöker därför skapa fina minnen med dem och leva i nuet.