Läste lite ovan. Jag är partner till en med depression, hypokondri o ångest. Tar vänligen o tacksamt emot berättelser, tips o råd hur ni känner er, hur det fungerar med en relation, vad bör jag tänka på? Vill bara få förståelse samt lättare att hantera relationen. Tack.
Har du fått medicinering, rätt läkare, psykolog etc? Hjälpte det? Märker du förändringar då? Ibland verkar det som min partner har väldigt bra sjukdomsinsikt, ibland verkar det som hen tror att förändringar inte märks. Nekar o ljuger. Ställde hen mot väggen o så att vi måste kunna prata om det. Litegrann iaf. Tex börjar m ny medicin, säger inget. Plötsligt märker jag att det är som en mur runt, hela hen talar m kroppsspråk om att ta för jösse namn inte i mig, fråga inget, säg inget. Hen som är så känslig annars för minsta man säger, gör ont i mig när jag tillslut prova o faktiskt säga att nu ser du för jävlig ut (självmant ändrat utseende) o det är som hälla vatten på en gås. Ingen reaktion alls. Är liksom ingen där. Dock onaturligt glad o "jag klarar mig själv, du behövs inte här" . O hen säger att det inte ska va biverkningar..... Känns som det hade kvittat att jag åkt hem på månader. Jag fanns inte för hen. Varför? Hen som är väldigt noga m o behandla alla väl, glömmer o behandla vår relation. Jag kan efter lång tid utan fysisk kontakt gå fram o ge en försiktig kram o säga att ibland behövs en kram. Hade känts mer värme o krama en cementgris..... Ägnat mycket tid till o försöka förstå o kunna bemöta rätt men känns som det bara blir fel.
För min del är det viktigt att inte bli förlöjligad när jag är orolig över diverse sjukdomar. Jag söker ofta bekräftelse hos omgivningen när jag har besvär och är orolig över att bli sjuk, det som får mig att må bättre är när mina vänner stöttar mig utan att förlöjliga mig. Fakta är väldigt viktigt! Ofta räcker det med att mina vänner påminner mig om att mina oroskänslor inte är realistiska och varför. För min del räcker det inte ifall någon säger "du inbillar dig bara!", mina oroskänslor släpper ofta om någon förklarar.
Det med ångest är klurigt då det är oerhört individuellt... jag har flertalet i min omgivning som inte alls förstår att jag inte kan träffas om jag har ångest, för min del är ångest handikappande då symtomen blir väldigt fysiska, jag kan knappt röra på mig och blir yr. Jag blir ofta väldigt ledsen pga detta... det du kan göra är att finnas där för din partner och ge hen utmaningar i den mån hen orkar! Om din partner har en dålig dag så försök få hen att gå ut så att man inte hamnar i en ond cirkel då man sitter inomhus hela tiden.
Jag svarar gärna på fler frågor om det är något du undrar <3