Jag vill aldrig ha barn - fråga vad du vill

Vad vet du om det? Vad de säger är irrelevant i sammanhanget. I synnerhet när vi lever i en tid där det är norm att aldrig ångra något.

För mig vore det ett perfekt alternativ då jag bara vill ha ansvar i korta stunder.

Det är skrattretande!

Det påminner lite om alla som tjatar att du borde "bli" läkare / akademiker / jurist / civilingenjör för att de har själva lagt hela sitt liv på att bli något höguppsatt och kämpat att"bli" lyckade och de känner sig innerst inne inte lyckade alls så nu ska de få dig att gå igenom samma slöseri av ditt liv på något du är totalt ointresserad av som plåster på såren.

Ärligt. Det finns ju föräldrar som ångrar att de skaffade barn. Som mår jättedåligt av tankarna att de vill inte ha kvar sina barn, och finns de som kan inte behålla sina barn och får skicka iväg de. Men det är tabu att prata om det, det MÅSTE vara sunshine and rainbows kring hela barn-grejen.

Det svider väl i folks fasader när någon är ärlig om sina känslor att barn inte alls var sådär WOW som alla gör reklam om och att man kan vara fullt lycklig i sina liv utan barn.

Hahaha ja. Jag är Undersköterska och får ofta kommentarer om att jag borde plugga till Sjuksköterska. Men nej, om jag hade velat bli Sjuksköterska så hade jag väll studerat till det. Det råkar vara så att jag vill vara Undersköterska. Och alla bah: "Men vaaaaa? Varför då?".

Jag älskar mitt jobb och jag älskar min arbetsplats. Jag vill inte studera i tre år och leva knapert för att sedan få studieskulder och leva ännu mer knapert.. 

Då ser folk ut såhär: 

Och så kommer det.... "Du kommer att ångra dig"..

Exakt. För en person som är ofrivilligt barnlös är det ju ett tufft alternativ, men nu handlade detta om dig TS och du är varken ofrivilligt barnlös eller har behovet att vara förälder på heltid. Folk måste som sagt ha lite självdistans och komma ihåg att detta handlade om dig, inte om deras stackars kompis som inte kan få barn eller om de själva.

Jag såg fram emot att ha barn på deltid precis som du. Perfekt kompromiss för oss som vill ha med barn att göra men inte vara föräldrar eller vara gravida.

Nu dock känner jag att jag vill inte dö utan att ha upplevt att vara gravid och genomgå en förlossning , upplevt att ha skapat ett liv som är en miniversion av mig själv och min legacy jag lämnar kvar till denna värld när jag försvinner som jag format. Vill dessutom känna på att ha ansvaret, och engagera mig fullt i familjen, att skapa en helt egen familj känns så mysigt!

Men med det sagt, detta kände jag liknande om när jag skaffade katter med min dåvarande sambo, ett djur är näst mest ansvar under att vara förälder och ett perfekt alternativ om man vill känna ansvar, skapa en familj, uppfostra och forma ett liv som man ser växa, som man tar hand om.

Hahaha vad knäppt, jag menar det finns så många som hatar att vara undersköterska så när det verkligen finns en som dig som älskar jobbet då ska man få dig att byta jobb? Av anledning att.. vadå?

Det finns ett citat. Låt inte andra som inte behöver leva med resultatet bestämma över ditt liv.

Jag menar jag tänker såhär. Det finns ett jobb för alla. Skulle alla satsa på att jobba med det de trivs med istället för gå på lögnen att de ska tjäna bra eller ha ett höguppsatt jobb för att ha det bra så hade ju alla jobb blivit gjorda av en person som uppskattar och mår bra av det.

"Du kommer ångra dig" pff, Det enda man ångrar är när man lyssnar för mycket på andras råd och för lite på sig själv. För då ska du släpa på konsekvenserna av någon annans åsikter och tycke för resten av livet. Kul liv.

Nä. Man gör som Iron man. Man nickar håller med säger okej visst,sen gör man vafan man vill göra ändå ;)

De flesta säger inte att skaffa barn är ens största kärlek, utan snarare när barnet är fött så är det den man älskar "mest". Antingen på en gång eller ibland kan det ta ett tag.

Jo vist kan det vara lite roligt att se reaktionen ibland. Personer som känner mig vet ju vart man står, men helt random främlingar kan -särskilt om dom druckit alkohol- bli rätt otrevliga när man påpekar att dom har fel, man kommer inte ändra sig. Ibland får jag intrycket att en del går in i försvarsställning, att dom på något vis måste försvara sitt eget val att skaffa barn och blir provocerad om någon kommer och inte tycker det dom rabblar upp som så positivt och underbart är särskilt lockande alls.

Jag har sömnproblem, haft det ända sedan 8 års ålder - kan få perioder med väldigt dålig kvalité på sömnen, svårt att somna, vaknar tidigt, är extremt lättväckt. Kommer troligtvis aldrig helt få uppleva hur det är att sova normalt, så är redan nu -utan barn- rätt utsatt och märker av effekterna utav denna oregelbundna sömn. Jag skulle bokstavligen gå under och bli riktigt sjuk av att skaffa barn enbart på den här punkten som stavas sömn.

Är bipolär typ II och det påverkar ju mitt liv på olika sätt samt gör mig känslig för sånt som vanliga människor normalt sett inte är. Har precis börjat lära mig leva med det någorlunda och samtidigt går det åt en del energi kring att vara vaksam på mig själv, är jag påväg ner i en dipp? Är jag påväg upp i en hypomani? Är det stabilt nu? Att lägga till ett barn i den ekvationen som totalt vänder upp och ner på hela livet skulle kunna få riktigt allvarliga konsekvenser. Min mor är Bipolär och vist älskar jag henne och hon har gjort sitt bästa, men nej, jag vill inte utsätta ett barn för det där, för det var fan inte lätt att växa upp med en psykiskt sjuk förälder. Hennes sjukdom har påverkat mitt liv och uppväxt negativt. Far har vad som tidigare hette Aspergers och även det har påverkat ens uppväxt. Nu har jag inte Aspergers själv men har väl märkt av genom livets gång att en del autistiska drag har jag nog - är bla väldigt känslig för förändringar och impulsivitet. Kan nästan bli som förbannad och känna ångest om inte allt planeras i förväg. Sedan är jag på riktigt introvert, att vara social kostar mängder med energi som sen måste fyllas på genom vila. Jag har precis energi till att någorlunda leva ett kvalitativt liv själv just nu, och jag vet att det skulle bli enormt mycket svårare att uppnå om man skaffade barn. Risken är att jag blir extremt bitter och en rejäl surkärring rent ut sagt. Min barndom var jobbig där jag tvingades ta mycket ansvar, tonåren vidrig, ungdomen en massa problem och då odiagnosticerad samt obehandlad psykisk sjukdom i flera år som satt sina spår - ska även mitt vuxenliv inte få bli helt fullt ut mitt eget då?! När ska JAG få leva som jag vill? Vid pension? Ja men tänk om man blir sjuk och dålig och inte då heller kan få leva sitt eget liv som man själv vill. Jag känner ju mig själv liksom och vet hur jag reagerar på stress, sömnbrist och allt sånt där. Jag känner att livet är för kort redan som det är, så varför ska jag utsätta mig själv för den persen ett barn innebär? Varför ska jag utsätta ett oskyldigt barn för mig själv också för den delen?

Nää bättre att låta bli, och saknar man viljan och driften till att skaffa barn anser jag att man verkligen ska avstå. Finns nog med människor redan som det är. Så ingen risk att människosläktet dör ut på grund utav att en del inte skaffar barn.

Det kan hen givetvis inte veta men man kan veta att de flesta personer som varit lika säkra ändå har ångrat sig. Jag visste själv att jag inte ville ha barn tills jag var 30. Nu är jag snart 40 och har två. Jag är glad att jag ändrade mig i tid.

Mest ändrade jag inställning till själva livet, insåg på djupet att livet inte är oändligt och att man inte kan få tiden tillbaka, att jag ville uppleva det som beskrivs som det största i livet för nästan alla som gått igenom det. Mina nya värderingar var tvungna att få växa fram själv och jag är tacksam att jag lever i ett samhälle där man får chansen att känna efter och mogna om man behöver det, eller få komma fram till att man inte vill alls, några få fortsätter ju trots allt att aldrig få någon barnlängtan.