Forum Barnlängtan - Planerar barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vi som försökt med första barnet ca 1 år

    Tor 18 jan 2018 23:18 Läst 194807 gånger Totalt 2714 svar
    Visar endast inlägg av LillaAw - Visa alla inlägg
  • Tor 18 jan 2018 23:18 #5

    Jag är med! Försök 11 nu :/ bim nästa helg 26/1. Snart uppe i ett år av försök.. det trodde man inte när man satte igång. Hoppas på vår tur snart. Är glad vi är ett gäng som följts åt ett bra tag nu och man vet vad alla har gått igenom. Kram!

  • Mån 22 jan 2018 19:28 #39

    Känner igen mig i allt ni upplever. Hade en jobbig dipp för två månader sedan (och självklart varje gång mensen kommer). Nu har jag dock lite börjat leva med tanken på att det kommer bli ivf för oss för att det ska kunna gå. Utredningen är ju klar nu men kön för ivf är lång. De har inte hittat något självklart svar på varför det inte går heller så vi lär fortsätta försöka under tiden vi väntar.

    Det jag hade velat intala mig själv tidigare är väl att jag önskar att jag sluppit gå igenom all denna ångest och stress detta har frambringat. Slit på relationen och sexliv som gjort att jag knappt minns hur det är att ha sex pga lust och inte för att bli gravid. Hur det senaste året varit styrt av två veckor i taget, evigt väntande och som sen avslutas med besvikelse när mensen kommer.

    När jag tänker på personen jag va för ett år sedan som va spänd, glad och nyfiken på att skaffa barn känns det som att jag inte ens vet vem jag är längre. Den personen är så långt borta från den jag är nu. Det känns sorgligt.

    Mina vänner som jag inte ens trodde tänkte på barn är gravida nu och vissa är redan på gång med barn nummer två. Jag är ledsen att jag inte kan dela deras glädje. Fy för detta. Vi är så starka som klarar av det här!

  • Tis 23 jan 2018 14:57 #43
    Hedblomster skrev 2018-01-23 10:37:13 följande:

    Väldigt negativt test idag på äl+8. Veeeet att det är tidigt men hade hoppats på något att överraska min sambo med när han kommer hem imorgon. Hur som helst så känner jag på mig att det är kört denna gång med men så känner man ju jämt. Känner mig så less på detta och idag jobbar jag dels kväll vilket jag inte gillar och så har jag ett jobbuppdrag som innebär att jag träffar små barn under ett år vilket är helt gräsligt att göra en sånhär dag.


    Åh förstår hur du känner. Jobbar på bvc så vaccinerar och träffar nyfödda varje dag. När de klagar över tuffa nätter eller att det är tråkigt att amma vill jag egentligen bara skrika men är såklart väldigt stöttande till de känslorna mammorna har. Är tufft ibland :/
  • Tis 23 jan 2018 21:56 #48
    Jooosen skrev 2018-01-22 19:35:56 följande:

    Hur långt kö är det cirka? Jag tänker att det kommer kanske bli ivf för oss också. Måste bara ta steget att ringa någon för utredning! Det känns verkligen som att ens person försvunnit lite under detta år! Könner ångest när jag tänker tillbaka på alla besvikelser varje jäkla månad!


    Jag tror det är lite olika kö beroende på var man bor. Men i Sthlm så är de nio månader drygt för att de ska behandla och godkänna remissen för landstingsfinansierad ivf. Sen får man med fritt vårdval välja vilken ivf-klinik man vill. Och de har i sin tur olika långa köer. Vissa verkar inte ha någon alls medan andra har längre..

    det känns så långt borta. Liksom ett år drygt innan det kan köra igång.
  • Ons 24 jan 2018 18:03 #53
    inez898 skrev 2018-01-24 08:46:28 följande:

    Va, menar du att det i Sthlm tar 9 månader att ens få sin remiss behandlad?! Det var det sjukaste. Jag bor iofs inte i Sthlm men jag har påbörjat min utredning på en privatklinik där man kan göra landstingsfinansierad ivf. "Vi har ingen kö till ivf" sa dom till mig. Jag antog att det betyder att vi kan starta direkt när det är dags och att landstinget betalar om vi uppfyller deras krav. Men så enkelt är det alltså inte. Känns ju lite missvisande att de inte informerade om den "detaljen" att det kan ta flera månader att få remissen godkänd...


    Jag förstod det som att det är vissa som godkänner att man uppfyller öka krav för att få det finansierat och att det är det som tar tid.. min gynekolog förklarade dåligt för det var i samband med spolningen och jag svimmade då så hörde knappt på infon som hon gav. Pratade inte så bra svenska heller. Vi ska ses nästa månad igen så då får hon förklara ordentligt.. :/ men Karolinska i Huddinge skulle godkänna remissen innan vi fick välja klinik..
  • Lör 27 jan 2018 11:35 #71
    inez898 skrev 2018-01-27 08:25:12 följande:

    Alltså herregud. När jag tempade imorse fick jag ett meddelande som sa "Grattis, dina data indikerar att du kan vara gravid!". Jag väckte min sambo och berättade, sen testade jag. Två streck kom fram direkt. Jag har aldrig nånsin under hela detta år fått två streck. Kan inte fatta att det är sant. Ett helt år utan ens i närheten av ett plus och nu plötsligt detta. Dessutom trodde vi inte ens att vi träffade ÄL denna månad (och CB säger 3+ så ÄL var nog tidigare än vad jag trodde?). Det är såklart stor risk för missfall mm så jag vågar inte tänka så långt framåt, men jag kan åtminstone uppenbarligen bli gravid!!! Bara det är mer än jag vågat hoppas på. Tack för allt ert stöd under detta år, det har varit helt ovärderligt <3 Går detta åt skogen så kommer jag tillbaka! Hoppas av hela mitt hjärta att ni också plussar snart!!! <3


    Åh vad häftigt! Stort grattis!! :D måste kännas helt sjukt och underbart. Så glad för din skull! Inget är omöjligt!

    Själv fick jag mens idag så försök 12 blir nästa.
  • Ons 31 jan 2018 17:33 #91

    Hej! Jag ska iväg och resa en tid så kommer inte kunna pricka äl i februari. Känns på något vis lite skönt. Jag har i princip slutat tempa nu också med natural cycles. Ska försöka slappna av och rensa huvudet. I mars ska vi på besök på en riktig fertilitetsmottagnig på Sophiahemmet och göra en plan. Lycka till ni andra nu i februari!!

  • Fre 16 feb 2018 10:36 #185
    Jooosen skrev 2018-02-16 08:20:38 följande:

    Så kom mensen imorse. Haft såååå ont i magen inatt. Fyfan säger ja bara. Ja måste få hjälp nu för o lugna mig. Måste ringa för utredning. Något är galet på mig eller min sambo. ..


    Fy vad tungt! :( hoppas du får tid snart! Alltid skönt att starta utredning för då får man eventuellt svar på allt man undrat över ett år. Själv har vi inte fått några direkta svar :/ men skönt stt göra något iaf! Själv är jag utomlands så nästa försök blir inte förens i början av mars. Kram!
  • Tor 22 feb 2018 05:58 #205
    Jooosen skrev 2018-02-21 15:59:31 följande:

    Nix måste ta ett snack med min kille först... drar ut på det av nån sjuk anledning :/


    Jag ska till sophiahemmet nästa vecka till ivf-kliniken. Kan berätta för dig då hur det är där om du vill gå dit med :)
  • Sön 25 feb 2018 12:44 #221
    Jooosen skrev 2018-02-24 23:56:40 följande:

    Uppdatering! Äntligen så har jag o min kille pratat ut om utredning. Min kille tog tillslut upp det eftersom jag är sämst på sånt. Nu är vi båda redo och jag ska bara kolla upp vart vi ska ringa (blir nog jag som ringer men skitsamma). Är så glad för något som egentligen borde vara asjobbigt haha.


    Vad bra att han tog upp det! :D

    Nu är det bara 4 dagar tills vi ska till Sophiahemmet. Är nervös, vet inte vad jag är nervös över då inget ska göras direkt men bara vad de ska säga. Det är liksom sista grejen innan det blir ivf-remiss. Har skrivit ner tusen frågor om allt från att jag bara har mens i typ två dagar (sen bara lite flytningar) tänker att min slemhinna är för tunn?! Men min andra gynekolog sa att den inte var det. Ja, man undrar och söker förklaringar. Ska fråga om min äggledarspolning som fick avbrytas då jag typ svimmade av smärta och vad det visar.

    De är ju experter där och min gynekolog som gjort utredningen pratar mycket dålig svenska och har inte kunnat förklara något av vad vår utredning innebar. Plus att jag varit ensam på alla ultraljud och spolningar och nu ska min kille också med.

    I huvudet är jag redan inne i "ivf-världen" och har blivit allt mer bekväm med att det är den vägen vi kommer behöva ta.

    Har sörjt mycket och lär göra fortfarande att vi inte kan göra barn själva utan det är förknippat med ångest. Har längtat hela livet efter att få vara gravid. I huvudet har jag tänkt att det ska vara den häftigaste och härligaste tiden i livet när man ser plusset på stickan och berättar för familj. Nu blir det nog inte så harmoniskt precis, det "harmoniska" i att skaffa barn är liksom borta för alltid.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll