• Äldre 9 Aug 13:09
    235051 visningar
    2783 svar
    2783
    235051

    Vi som försökt med första barnet ca 1 år

    Söderlund skrev 2018-08-09 12:35:26 följande:

    Hej på er!

    Har följt er tråd länge och även om ni försökt längre än mig så kan jag verkligen relatera till allt ni skriver, mentalt känns det redan som att jag är där. Ovissheten och oron. Rädslan för att ens drömmar aldrig kommer att besannas...

    Jag är 31 år och min man 30 år och vi har försökt med första barnet i 1 år nu i september, utan tillstymmelse till +... Jag har dock relativt kort menscykel på 25 dagar i snitt, så vi har redan hunnit med 13 aktiva försök, snart dags för 14:e. Jag känner av min ägglossning väldigt väl med smärtor i ryggen och mycket ägglossningsflytningar, men har ändå använt digitala ägglossningstest drygt hälften av gångerna (för att maximera chanserna), fått glad gubbe varje gång.

    Den här ofrivilliga barnlösheten tär på mitt psyke otroligt mycket. Att varje månad gå igenom de här känslorna, allt från hopp till sorg, förtvivlan och deppighet. Det svåraste för mig är att inte veta. Jag vill veta och hoppas nästan att det är något fel på någon av oss så att vi kanske kan få hjälp ???? Den 15 augusti öppnar mitt landsting för nya anmälningar till fertilitetsutredning och det är som det enda jag kan tänka på just nu...

    Ursäkta min deppighet, det här är bara så otroligt jävla svårt. Måste dock säga att det är så otroligt fint att läsa om er som kämpat länge och tillslut lyckats! Det inger verkligen hopp ??


    Välkommen (om det nu är rätt ord...)! Jag förstår precis vad du menar med allt; jag fick dessutom efter första utredningen ett - Goda nyheter! Vi hittar ingenting som är fel, så det här löser sig nog med tiden ska ni se!

    Så här i efterhand kan jag nästan skratta åt hur ställd läkaren vlev när jag började störtgråta åt vad han trodde var goda nyheter... det enda jag hörde var ju trots allt - det finns ingen uppenbar orsak och inget vi kan göra. Lycka till!

    Har du berättat för några i din närhet om hur det ligger till?

    Och tro mig.... Deppigheten och bitterheten är du inte ensam om. Tyvärr.
  • Äldre 10 Aug 19:25
    Hedblomster skrev 2018-08-09 17:20:50 följande:

    Alltså det här!!! Exakt så gick det till i min utredning också! Jag började också gråta, jag vill ju inte att det ska lösa sig med tiden, jag vill att det ska vara något vi kan rätta till eller så vill jag göra ivf liksom!


    Ja, men VEM kan tycka att det är goda nyheter att man ska fortsätta som vanligt och hålla tummarna i ett år eller så till? Har man kommit så långt som till en utredning så vill man ju få något GJORT - vad som helst! Bara något händer och man får hjälp...
  • Äldre 11 Aug 18:47
    LLW skrev 2018-08-11 17:02:37 följande:

    Pratade höstschema med chefen på mitt andra jobb idag, och tänkte att jag nämner ivf:en nu för det kändes rätt att göra det.

    Då visar det sig att min KOLLEGA som varit så himla gullig och stöttande redan berättat för chefen att vi ska göra ivf. Alltså. Blev helt ställd. Hur FAN kan man ens komma på tanken att berätta något så privat om en annan person för dennes chef? Så jävla dåligt.

    Usch så frustrerad jag blev. Kommer självklart ta upp det här med henne och framförallt ALDRIG MER berätta något för henne.

    Angående chefen så visade det sig att båda hans syskon gjort ivf så han var väl införstådd med vad det innebär. Skönt!


    Men VA?! INTE okej att prata om något så privat med någon annan utan din vetskap!! Jag hade blivit fly förbannad, även om hon säkert inte menade något illa, så är det INTE okej!
  • Äldre 15 Aug 15:04

    Vet ni vad jag hatar ännu mer än frasen - det är helt normalt? Så kallade solskenshistorier. Läste senast i förmiddags om paret som försökt i 12 år, men som äntligen blev föräldrar och vill inspirera andra som försöker! För någon vecka sedan om några som försökt i 9 år och nu vill inspirera andra.

    Vadå inspirera? VEM blir inspirerad av att höra att det tar ett decennium? VEM?! Blotta tanken på att det skulle ta 10 ÅR TILL får mig ATG vilja skrika!

    (Jag ber verkligen om ursäkt om det är så att några av er här har försökt i 9 år och tycker det känns inspirerande)

  • Äldre 15 Aug 16:56
    Corneliass skrev 2018-08-15 15:06:11 följande:

    Jag tror nog mest att dom menar att inspirera folk till att inte ge upp. Att även fast det tar långt tid, att det kan gå ändå. Om jag tolkar det rätt.


    Hedblomster skrev 2018-08-15 15:42:31 följande:

    Förstår vad du menar samtidigt som jag förstår paren. Känns ju som att man hellre dör än att det ska ta tio år till........


    Jo, jag vet... Jag förstår också att det är det som menas; men jag hade blivit galen långt innan 12 år har gått. Jag har inte 12 år av mitt liv att ge till att leva denna ständiga ovissheten och sorgen. Jag håller redan på att gå sönder och känner jag lever min värsta mardröm.
  • Äldre 15 Aug 17:12

    Usch förlåt hörni, ser när jag läste om att jag låter ännu mer bitter än jag försöker låtsas jag inte är. CD21 och redan mens, så så gick det med denna cykel....

  • Äldre 16 Aug 11:56
    Snowflingan skrev 2018-08-16 06:25:10 följande:

    Jävla helvete, att man va så dum och trodde att kroppen skulle bli gravid helt plötsligt. Har mått illa några dagar så tog ett test igår morse, det kom upp nån vit fläck mitt på testet som gjorde att det såg ut som ett streck bakom. Ställde in mig på att jag inte var gravid och bestämde mig för att ta ett nytt test idag. Toknegativt. Känns så jävla hopplöst. I november har vi försökt i 2 år.

    Har alltid trott att jag ska vara en ung mamma, alltid älskat barn och barn älskar mig. Tjatade på mamma och pappa om ett syskon varje dag tills dem separerade. När jag lekte med dockor var det ingen lek, det var omvårdnad på fullt allvar, lekte även att dockan skrek mitt i nätterna.

    När jag va 13 fick jag till min lycka en lillasyster när mamma träffade en ny. Mamma tyckte att det var en himla tur att jag fick en lillasyster annars hade jag varit en tonårsmamma enligt henne haha. Nu blir min lillasyster snart 11 och hon är den som tjatar på mig om barn roligt nog.

    Försöker verkligen verkligen verkligen fokusera på att spara ihop pengar, fixa hus, karriär och lägga bebislängtan åt sidan men den finns alltid där. Även när jag tror att jag inte tänkt på det under en dag.

    1 år och två månader kvar tills jag blir 25 och först då kan vi få finansierad hjälp. Som tur har jag världens bästa fästman som också har en stor bebislängtan, han tycker att vi ska göra ett privat försök med inseminering eller ivf om ett halvår<3

    Jag är inne här och läser ofta men inte skrivit på ett tag, vill ge en stor eloge till alla oss som kämpar månad ut och månad in, även år. Vi har varandra och det är så skönt att veta att man inte är ensam


    Precis samma; det enda jag har vetat om min framtid har alltid varit att jag vill ha barn. Minst 2, helst 3, gärna 4. Har aldrig haft en aning om jobb, stad eller något sånt, men har alltid, alltid velat ha barn. Har 4 syskon; min mamma var 40 när hon utan problem blev gravid med min yngsta syster. Har massor med kusinbarn, ska få första syskonbarnet osv osv. Svårt att få barn har liksom aldrig ens funnits på kartan, och så sitter man här. 15 månader senare och bara....
  • Äldre 16 Aug 12:09

    Var på reproduktionscentrum i Uppsala och det gick precis som jag trodde. I och med att jag blev spontant gravid så får vi inte längre någon hjälp utan måste vänta citat minst ett halvår, helst ett år slutcitat innan vi kan kanske få en ny bedömning och eventuellt kanske behandling.

    Det var väntat; expecting the worst osv....

    Vad som INTE var väntat var att läkaren skulle säga till mig att jag borde vara GLAD för att jag blev spontant gravid och fick missfall. Jag borde vara JÄTTEGLAD, ja, nästa överlycklig! VEM säger till en kvinna 3 veckor efter ett missfall att hon borde vara glad för det?? VEM är så okänslig?! När jag började gråta vändes det till att jag verkar vara deprimerad och borde lugna ner mig, så det han gjorde var att boka en kuratortid om en vecka. Försökte förklara att jag var ledsen för jag är så trött på att ingenting görs, fick då till svar att jag har ju fått hjälpen att veta att ingenting är fel och det finns ingenting de kan göra. Han kunde sätta igång med IVF men för MIIIIIIN skull, eftersom jag verkar så himla deprimerad så ville han inte utsätta mig för det. Tack och hej!

    Det var hjälpen jag fick där. Så. Är så arg att jag kokar ungefär.

  • Äldre 16 Aug 17:21
    Hedblomster skrev 2018-08-16 12:26:29 följande:

    Men fy!!!!! Så du ska bli MER deprimerad innan ni får hjälp då? Det påminner verkligen om min läkarkontakt :( jag började gråta när vi pratade om mitt utomkvedshavandeskap och fick också höra att jag ska vara glad att jag blev gravid osv och vi ska avvakta innan nån behandling göra osv. Önskar att de åtminstone kunde visa lite förståelse för hur man mår. På ett sätt förstår jag att de inte kan skicka ut remisser för ivf på en gång men det måste finnas något man kan få testa känns det som... Som kan hjälpa. Fick också göra att det inte finns något de kan hjälpa oss med och jag blev så chockad för jag trodde att man skulle få NÅT. Vi har våran "uppföljningstid efter 6 månader" i september men jag tror de kommer säga samma sak då. Förstår verkligen hur du känner dig :( har du och din kille pratat något om privat behandling? Jag vill gärna göra det men min sambo säger nej :(


    Lever vi samma liv? Pratade med min sambo om det och han vill ge det lite mer tid, så vi kom överens om ett halvår till (suck), sen vid jul så kommer jag bekosta allt själv om jag så måste. Jag skiter verkligen i vad det kostar...!

    Hoppas det går bra i september!! Inte så långt kvar nu då - måste ju ändå känns lite skönt? Eller ja... helt ärligt för mig så tycker jag inga milstolpar eller något sådant känns skönt i den här resan så.... Hoppas du inte har för mkt ångest inför besöket!
  • Äldre 17 Aug 14:09
    Hedblomster skrev 2018-08-16 21:21:54 följande:

    Haha verkligen samma situation :/ min sambo tycker absolut vi ska vänta tills vi får det "gratis" men jag bara kan inte vänta så länge. Skulle nog kunna vänta till årsskiftet men inte längre... Har sagt att jag kan betala det, eller ja, jag skulle få ta ett lån men mamma har sagt att hon kan bidra också, men min sambo säger bara att han inte tycker jag har råd med det och att vi ska renovera sommarstugan för dom pengarna i så fall... Nu låter han jätteokänslig men han tycker väl inte att det är lika bråttom helt enkelt...

    Jag har verkligen noll förväntningar inför besöket i september. Tror inte vi kommer få remiss till IVF nu så mest irriterad på att vi måste ta ledigt från jobbet för att åka dit. Ville prata med läkaren på telefon men fick inte... Så det känns inte som att det spelar nån roll alls att vi ska dit. Men visst, jag kan bli överraskad... Om de säger åt oss att fortsätta försöka hemma kommer jag iaf be om fler prover. Har inte tagit FSH eller progesteron tex...


    Nä, min sambo säger alltid samma; att vi tar det som det kommer, blir det så blir det. Han tycker bara det är jobbigt för att jag tycker det är så jobbigt (vilket ironiskt nog gör det ÄNNU jobbigare för mig).

    Jag har inte heller fått FSH eller progesteron-nivån mätt, och tycker helt ärligt nu när jag tänker efter att egentligen så gjordes ju inte så mkt? kollat fiffin och äggledarna, tagit AMH och TSH, spermaProv. Men i övrigt så har de ju bara litat på det jag tror; jag tror jag får ÄL, men tycker det är väldigt svårt att tolka såna tester, jag tror jag har regelbunden mens, men den är både lång och sjukligt riklig, så det är svårt att avgöra när den börjar och slutar..... blö. Vill ha svart på vitt vad som är fel och hindrar.
    LinneaWookie skrev 2018-08-17 11:14:03 följande:

    Men va???? Vad är det för j*vla idiot som har mage att  säga så till någon som precis fått MF och mår dåligt....Hur i h*lvete tänkte han?? 


    Ja. Jag funderade med på det. Blev så chockad och arg att jag knappt fick luft - vilket ju bara bevisade hans teori om att jag är oerhört känslosam och deprimerad.
Svar på tråden Vi som försökt med första barnet ca 1 år