Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Jaha...då kom mensen igår kväll, två dagar tidigare än förra månaden.

Jag blir så jävla less och uppgiven, orkar inte mer snart. Man vill ju inte ligga och grina varje gång mensen kommer och sen må piss hela dagen. Sen känns ju tiden innan man får ÄL igen som en hel evighet och så blir det samma visa igen....och igen.... :'-(

Nu ska min sambo lämna ett till spermaprov för att de ska kunna fastställa om antalet alltid är så lågt som sist eller om det bara var en dipp. Sen vet jag inte vad de kommer göra härnäst. Det känns så himla hopplöst....Insemination är väl nästa steg antar jag men allt kostar ju så sabla mycket pengar :'(

Då var jag tillbaka då, missfall i vecka 5. Började blöda pyttelite i söndags och sedan lite mer i tisdags. Sen kom störtblödningen med stora klumpar i onsdags. Blöder bara lite smått nu. Hcg låg på 188 idag.

Tänk att något så "simpelt" som en graviditet ska kännas så omöjligt. Känner mig helt tom, vill gräva ner mig i ett djupt mörkt hål och drunkna i mina tårar.

Vi hade försökt i 1 år och 9 månader för ett plus och det höll inte länge. Ska man behöva försöka lika länge nu igen?

Hej mens!! :(

Ja precis! Har äggplock på torsdag så tog sista hormonsprutorna precis :) får se hur det går denna gång.

Jag och sambon var hos läkaren idag, det första hon sa var "vi sågs ju nyss", men det är faktiskt fem månader sedan och hon sa att vi skulle återkomma efter sommaren vilket jag tycker är nu...

Hur som helst sa hon att vi kan inte utreda något mer utan nästa steg är IVF. Dock måste hon, eftersom det är en privat gynekologmottagning, skicka över alla papper till landstinget och kvinnokliniken så får de bedöma. Dit borde vi bli kallade inom tre månader om de håller vårdgarantin. I ena stunden säger läkaren att vi är ju berättigade behandling pga över ett års försök (15 månader sedan utomkveds nu) mm, men i andra stunden påpekar hon att för just IVF gäller två år. Så jag vet inte alls vad kvinnokliniken kommer säga... Om de bara kommer säga åt oss att vänta. Men läkaren skulle iaf trycka lite på att jag ju tagit bort en äggledare och att det kan påverka även om det oftast inte gör det.

Idag bröt jag bara ihop. Över 2år och inte ett enda plus.. Hur f*n är det möjligt?! Jag är så arg och ledsen på samma gång. Det känns på något sätt som att när man passerat 2år är barnlösheten mer på riktigt.

Mensen kom så perfekt efter jag kom hem från en utlandsresa och det kändes som en sån jävla käftsmäll! Det är verkligen en bit som fattas i hjärtat på en och det tär så mycket att alla andra får det vi kämpar så för.

Våran utredning måste göras om på annan klinik då den inte är fullständig (sambon lämnade bara 1 spermaprov och jag har inte spolat äggledarna).

Just nu står vi still, vet inte om förhållandet pallar mer.

Min dag igår:

- Läkarbesök med lite gråt eftersom vi aldrig blir gravida.

- En gubbe som stalkat mig på min arbetsplats följde efter mig i bil på vägen hem från jobbet och skrämde upp mig rejält. 

- En i sambons familj födde sin underbara pluttiga lilla bebis som är jättefin men som ändå gör ont i mig. 

- MENS! :(

Äggplocket var rätt smärtsamt idag. Värsta av mina 3 plock. En annan läkare som inte var så bra. Klämde och tryckte på min mage och äggstockar under plocket och tog dubbelt så lång tid som de andra. Men 14 ägg fick vi ut :)