Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Nu har jag varit på min spolning av äggledarna försök 2. Det gick jättebra! Kändes knappt något denna gången och de såg fint flöde och allt va normalt. Är så lättad och tacksam för Sophiahemmet ivf. Min förra gynekolog gjorde nog fel för hon hade sagt att det nog va stopp och det gjorde såå ont. Nu är utredningen helt klar och de hittar inget fel på någon av oss eller våra prover.

Samtal om att inleda Ivf om en vecka så får vi se vad de säger. Spännande känns allt just nu men det går i vågor.

Hoppas vi får något plus i tråden snart, en liten påsköverraskning! :D kram till er

Jag är på äl+5/6 och nu kommer alla mina symptom som jag varje månad tror beror på en graviditet.... Att man aldrig lär sig! Man lever verkligen på hoppet varenda månad

Åh vad tråkigt :( man känner sig så hopplös! När ska ni få svar på spermieprovet? Försök att vara beredd på det värsta men hoppas på det bästa! Man får akta sig för att sjunka allt för djupt innan man fått alla svar.

Vi har precis varit och lämnat killens prov för andra gången, första visade normal mängd men något nedsatt rörlighet så dom ville att vi skulle ta ett till nu två månader senare för att kolla om det bara var tillfälligt. Håller tummarna för att det bara var det! Och nu börjar bebisverkstan igen... försök nummer 16 tror jag vi är på..

Trisst! När ska du ha menshelvetet? Ja månaderna susar förbi o känns som jag börjar bli en gammal hagga haha ... o varför känns d som alla man känner är på smällen nu!!

Varför är man så dum mot sig själv och tar ett test flera dagar innan bim....!? Och varför fortsätter man beställa hem test när man uppenbarligen inte behöver det för man blir ju aldrig gravid. Vi har lagt över 10.000kr på tester, piller och krämer och till vilken nytta!? Fan vad trött jag blir på mig själv och min dumma kropp!

O stackars dom i andra bimtrådar där det inte tagit sig på två månader o dom är typ oroliga... man ba tjena!! Är inte med i några sådana trådar längre men smygläser ibland!

Gillar inte att jämföra sorg med andra. Säger inte att jag inte var ledsen när vi inte lyckades på andra försöket. Fortfarande lika ledsen att vi inte lyckats på 27:e försöket. Trodde dock jag visste vad sorg var med alla misslyckanden men upplevde annan sorg när barnen dog i magen.

Har jag inte lika mycket rätt att vara ledsen som de som försökt i 15 år? De som fått 15 missfall? Försökt två gånger utan resultat? Jag läser andras situation och lider för dem också och hoppas för oss alla. Livet är ingen tävling och mina chanser varken ökar eller minskar för att andra lyckas eller inte. Blir andra gravida eller får barn är jag glad för dem för de slipper detta helvete...