Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Jag är så trött på denna väntan! Det enda jag gör är att gå och vänta på att få börja med ivf, jag håller på att bli galen. Tror inte jag vågat erkänna hur jävla dåligt jag mår egentligen. Hela livet känns så grått och meningslöst och långsamt och onödigt! Jag hatar det här! Hur kan det vara meningen att man ska spendera så många år med att vänta och längta efter något man kanske aldrig får uppleva?

Jag har helt tappat livslusten. Dagarna går ut på att vänta tills det är dags att lägga sig så det snart blir en ny dag och jag kommer lite närmare ivf starten. Hur jävla sorgligt är inte det? Har ingenting att fylla dagarna med då jag just nu pluggar på distans och endast jobbar enstaka pass då och då. Tiden står typ still. Önskar att jag kunde hoppa typ en månad framåt så jag bara kunde veta om vi misslyckas ännu en gång.

Behövde skriva av mig lite. Sånt som man inte kan säga till mannen för då vill han väl få mig inlagd. Om han ens visste hälften av min längtan och sorg. Fan vad jag hatar detta.

Det har varit oerhört smidigt med privat klinik! Ingen väntetid och man är så välkommen när man hör av sig. Bara att börja på en gång. Gynekologen jag går till på hemmaplan är också så smidig att boka tid eller ställa frågor till. Är bara positivt inställt förutom kostnaden då. Är ju skönt att min sambo är med på tåget just nu men om vi inte lyckas på första försöket vet jag inte vad planen är...

Vad jobbigt att du kan bli gravid och plussa men att det inte går vägen! Då undrar man ju vad problemet är. Har nån tittat efter tex polyper eller myomer i livmodern? Har en känsla av att offentlig vård vill skjuta upp ivf föralltid om se kan...

Varför är män så sega! Man vill ju bara börja nuuuu... Pratade med min sambo igår och han vill inte fortsätta privat pga kostnaden men vi står inte ens i kö till landstinget så lyckas vi inte nu får vi börja om och vänta många månader igen.

Ok ja då har de såklart tittat på det mesta kanske :(

Jag måste antagligen göra ett till ultraljud så vet inte... Kanske fredag, kanske början av nästa vecka...

Förstår dig verkligen! Det där med paus har jag känt många ggr... Man kan aldrig slappna av och sluta tänka på det...

Är också trött på det men samtidigt glad att vi gör ivf men lyckas det inte så har ju sambon bestämt att vi ska återgå till landstinget och stå i kö så känna så pressat...

Det ingår en färsk återföring förutsatt att man får något befruktat då :) så om vi får till frysen kostar det 15000 att återföra.

Var på ultraljud igår och det såg bättre ut nu! Kanske 10 blåsor om alla hinner växa till sig! Äggplock bokat på måndag!!! Så nervös!

Vi betalade btw fakturan på 32000 nyss haha. Kul.

Usch jag känner igen mig så väl :( har en nära vän som inte ens varit tillsammans med sin kille hälften av tiden jag och min man försökt. Ändå hade hon mage att klaga när de inte blev gravida på 2 månader. Fy fan vad jag inte klarar av sånt. Nu har de fått sitt första barn. Ca ett år efter att de blev tillsammans. Hoppade över hennes babyshower och har inte träffat barnet än. Fixar det inte.

En annan vän tog det hela 7 månader för.. hon säger ibland att hon förstår hur jag känner eftersom dom också fick ?kämpa? för att bli gravida. Vet att hon inte menar något illa men det blir så fel. Har faktiskt sagt till henne att jag inte klarar av att ses nu medan hon är gravid. Tänker inte utsätta mig för onödig smärta, det gör jag bara inte. Hon tog det jättebra iallafall och sa att det är helt okej.

Du är INTE en genomrutten person! Inte ens i närheten! Det vi går igenom är så hjärtekrossande och förjävligt tungt att vi får hantera det på vilka sätt vi än kan <3 sätt inte mer press på dig själv att låtsas vara glad för andra, vi har tillräckligt mycket ändå! Riktiga vänner accepterar och framförallt respekterar ens känslor, speciellt i en situation som denna.

Tack! Så fint att ni som lyckats fortfarande tittar till oss här inne <3