Vi som försökt med första barnet ca 1 år

Vill bara säga att det behöver inte ge avsmak! För oss va de tvärtom, vi blev starkare i ivf karusellen! Stort lycka till, håller tummarna för er!

Fick ta bort min hund idag... Och min katt i november. Vill kräkas av tanken på att aldrig få träffa någon av dem igen. Vet att jag längtade efter barn en gång men minns inte hur det känns nu.

Har känt precis som du under mina två behandlingar. Misslyckad och ledsen för att det gått såhär långt. Sån jävla sorg för att jag var tvungen att hamna här. Varför kunde jag inte fått vara en av dom ?normala? människorna som blev gravida naturligt och aldrig behövde lära mig om ivf och allt vad det innebär?

Försökt mota bort de tankarna med att vara jävligt tacksam för den hjälp vi får här i Sverige. Det är inte många andra länder där de hjälper till lika mycket som här. Så ska jag nu vara barnlös är det ju ett bra land att vara det i typ.

Men det är just det där med att inte veta om man gör allt och tar alla sprutor förgäves som är tuffast. Att aldrig veta vad man kommer få för utgång. Men när allt kommer omkring så kommer vi ju fortsätta tills vi når målet. Hur jävla vidriga sprutorna och äggplock och allt runt om än är, så tar vi oss igenom det för att priset är så mycket större än smärtan på vägen dit. Jag tänker vara en av dom som lyckas. Så är det bara.

Hoppas att du finner lite styrka och kan släppa en del av sorgen, den är så tung att bära på <3

Fick nyss veta att min bästa vän är gravid igen. Så nu är mina tre allra bästa vänner gravida samt att mannens bästa vän ska ha barn. Orkar för i helvete inte. Känner mig omringad. Så jävla trött på alla gravidbesked, känns som ett slag i ansiktet varje gång. Har försökt distansera mig till hela barnlösheten på sistone men det går ju inte när det ploppar upp nya graviditeter hela tiden... så jävla less.

Det jävliga är att vi vet inte hur det kommer sluta. Men iofs hade nån slängt i ansiktet på mig att ja inte kommer kunna få barn nånsin hade ja kanske inte velat veta det heller. Hoppet hoppet hoppet. Jag går runt o försöker lura mig själv att ja faktiskt inte behöver barn för att vara lycklig. Men så fel det är. Det är våran dröm! En dröm som kommer följa oss resten av livet vad som än händer. Jag vill inte göra eventuell partner barnlös, kanske pga MIG. Är det någon som har pratat med kurator eller liknande? Jag sprängs snart i tusen bitar. Jag tänker på er alla dagligen <3

Japp, två av dessa vänner hade inte ens varit tillsammans med sina killar i ett halvår när de blev med barn. Och den ena väntar nu sitt andra, ett knappt år efter att de fick sitt första. Hur fan kan vissa människor bli gravida så jävla lätt medan vi andra försöker och försöker utan att det ens hittats några fel på oss? Det är så jävla irriterande och sjukt. Hur går det med sprutorna? Har du börjat med stoppsprutan än?

Ja fy det är så jobbigt :( både mentalt och fysiskt. Om du tycker sprutorna gör ont kan jag varmt rekommendera bedövningsplåster man köper på apoteket. Känns ingenting med dom! Stoppsprutan tycker jag var värre än menopur/gonal så då var plåstren guld.

Japp det är igång igen! Denna cykel efter ruvartiden blev ett par dagar längre än vanlig men nu kommer ÄNTLIGEN mensen på torsdag. Sen är det bara vänta in ägglossningen. Som det ser ut nu verkar det dock som att jag måste göra återföringen själv.. mannen är bortrest på kurs just den veckan :/ det är ju inte idealt men jag tänker verkligen inte vänta så det är bara köra!

Jag är så jävla ledsen just nu. Misslyckande nr 27 är ett faktum och jag känner mig så jävla värdelös och missbildad. Varför kan jag inte bli gravid? Varför måste vi plågas månad efter månad medan alla andra blir gravida utan att ens försöka? Jag orkar inte mer. Jag önskar att vi aldrig börjat försöka skaffa barn. Jag önskar att jag aldrig behövt veta hur ont det gör att vara ofrivilligt barnlös år efter år. Jag hatar min kropp och har börjat ta ut det på den genom att slå mig i magen så hårt jag kan om och om igen. Sjukt beteende jag vet men jag är så arg och så besviken och vill bara att den fysiska smärtan ska dölja den psykiska. Min man är bortrest och jag är själv med alla dom här vidriga känslorna. Allt känns så jävla hopplöst. Jag önskar så mycket att jag bara kunde sluta vilja ha barn. Hellre frivilligt barnlös än att stå ut med det här helvetet varje minut varje dag.

Idag fick jag glad gubbe på ägglossningstestet och vi har bokat in FET på söndag! Hoppas verkligen att det funkar den här gången. Det är så dyrt...

Åååh då kommer vi ligga nära varandra i tiden, hoppas att vi båda lyckas nu! Hur har ivfen gått för dig hittills, har det känts bra?