Kan inte gå och vara orolig i 6 månader, vad ska jag göra?

Humlan, jag vet precis hur det känns. Det är fruktansvärt. Jag fick missfall i v 14 i höstas, har även ett tidigare missfall och som tur är även ett barn sen innan. Jag har dessutom haft väldigt svårt att bli gravid varje gång. Jag är precis lika orolig som du. Också i v 12. Haft ultraljud för snart en månad sen när det såg bra ut. Känner efter hela tiden, kollar pappret, oroar mig för att göra något som orsakar missfall. Tror det är svårt att komma undan oron. Men jag hoppas den minskar när jag kommer förbi veckan för senaste missfallet, och framför allt när jag börjar känna sparkarna. Då får man ju bekräftelse betydligt tätare att det är som det ska där inne. Hoppas det lättar för dig med.

Angående att oron aldrig tar slut utan fortsätter under barnets liv så blir jag oerhört provocerad av det svaret. Inget ont mot dig Scruffy, du menar säkert väl och jag vet att det är inom mig problemet ligger och inte direkt i det du säger.

Av två anledningar blir jag upprörd av det svaret. Hur mår man bättre av att veta att oron aldrig tar slut? Och den extrema oron för missfall var/är för mig så okontrollerbar, det finns inget sätt att smita, den är där hela tiden. Man påminns konstant av sin kropp. Visst vaknade jag i panik någon gång ibland när sonen var liten och var rädd att han inte andades och visst oroar jag mig för honom när något händer, är rädd att något ska hända honom, oroar mig om han har det bra på dagis, vad det ska bli av honom osv. Men inte alls lika konstant och hela tiden som då jag var gravid. Det går inte veta vad som händer där inne. Under flera månader.

Har man normal nivå på graviditetsoron tror jag att man kan likställa den med oron man självklart kommer ha för sitt barn. Eller tvärtom större oro för barnet än graviditeten. Och blir/är barnet sjukt vågar jag inte ens tänka på hur man skulle må.

Men just nu är missfall största risken i vårt medvetande och vi kan inte göra något för att garantera att det går bra. Det enda vi kan göra är att vänta och ta oss igenom det.