Ni som lever/levt med "psykopat" eller "narcissist", när märkte ni?

Fick tidig träning eftersom min far är sociopat.

1. kroniskt otrogen
2. snackar skit om alla sina ex, de är de värsta mäninskor som nånsin har levat och han är världens bästa
3. är elak mot djur och hånar människor som han uppfattar som svaga
4. har inga problem att ta en fajt eller betala några killar för att krossa knäskålarna på nån som blåst honom i affärer. Och skryter om det.
5. Vansinnesutbrott över helt ologiska saker. Ena gången reagerade han knappt när jag råkade ha sönder en ruta i huset, andra gången blev han totalt galen och vrålade i fem minuter över att jag la locket på smörasken på matbordet och inte på diskbänken. Vid ett tillfälle fick han totalt spel och kastade upp min sexåriga lillaysters cykel på taket på huset för att han råkade stöta i den när han skulle in i källaren.
6. hotade styvmor med kniv på julafton
7. slog min syster i ansiktet med nyckelknippa i handen när hon var i tonåren
så hon har ett litet ärr i pannan.

Bara några exempel...

Vid första ögonkastet kände jag att jag borde hålla mig borta. Efter ett års raggande mjuknade jag. Såg varningstecken direkt och dom första månaderna men insåg på riktigt vid den första riktiga misshandeln 4 månader in i förhållandet.

Samlar mina erfarenheter av narcissister här (psykopat är absolut inte samma sak !)

- Socialt begåvade charmörer

- Pratar smörigt romantiskt och överdrivet avgudar dig från början sätter dig på pedistal

- När de kommit nära dig börjar de visa hur de är offret, och allt du sagt eller andra sagt om dig används som vapen för att försvaga dig

- Du har alltid fel, de har aldrig fel

- Du är ond de är utsatt av din familj av dina vänner de är alltid offret

- Sex är maktspel de kör

- vill Göra dig gravid / vill bli gravid och pratar om att flytta ihop fort för att isolera dig så du är lätt att manipulera.

- Ljuger om allt och håller inga löften kommer med utsökt på ursäkt

Några.

Jag har träffat en riktigt narcissist som kanske ev också var psykopat.

Han var snygg, rolig, charmig, självsäker, högt uppsatt position på jobbet, tjänade mycket pengar, intelligent. Ganska omgående märkte jag egenskaper jag inte var förtjust i, t.ex. så skulle han alltid mansplaina mig. Vad vi än pratade om så skulle han "undervisa mig", som för att visa hur smart han var och jag skulle se upp till honom. Vi arbetade inte alls med samma saker men trots det skulle han förklara och undervisa mig i saker som har med mitt jobb att göra. Frustrerande!!

Han satte mig tidigt på en piedestal, han hade aldrig träffat någon som mig, jag var snygg, hade stil, var smart osv osv. Bara bullshit för o snärja mig. Han uppvaktade mig med gigantiska blombuketter, middagar och dyra viner. Det var svårt att inte falla för hans smicker, jag kände mig så utvald och speciell.  

Första saken som han gjorde var att en kväll när vi skulle lägga oss (hade haft en så himla mysig kväll ihop) var att dra sig undan och låtsas vara nedstämd till jag till slut frågade vad som var fel. Då ser han mig i ögonen och säger med iskall röst, "det är en sak som du har gjort som är så jävla ocharmigt och som jag har stört mig på sen dess. Det var något du sa under vår första dejt".
Jag blev chockad och visste inte vad han pratade om. Vi hade tydligen pratat om tidigare dejter och varför det inte fungerade etc och då tyckte han att jag va oödmjuk och osypmatisk som när jag pratade om tidigare dejter. Jag kände mig förödmjukad och sårad och skämdes över mig själv (såhär i efterhand så borde jag bara blivit förbannad, jag är ingen elak eller osympatisk männniska, tvärtom, men han fick mig att känna mig så liten) När jag började gråta klämmer även han fram några tårar och jag frågar varför han gråter. Då svarar han "jag är så glad".
Inombords hajade jag till. GLAD? jag är ledsen och han känner sig glad. Han var glad för att han hade lyckats hitta min triggerknapp, han betydde ngt och han hade inflytande över mina känslor och det gjorde honom glad. Mycket märkligt.

Han fejkade även empati vid ett tillfälle. Vi satt och slökollade på tv och det var något sorgligt på tv och han börjar plötsligt gråta. Jag bara stirrar på honom och börjar nästan skratta inombords. Det var så otroligt fejkat. Som en dålig skådespelarinsats. Jag blev alldeles stum. 

Han berättade även för mig att hade en vän som hade betett sig konstigt och slutat bjuda honom på saker. Han säger till mig att han har fått nog och ska ta ett snack med denna vännen och uttrycker det såhär med iskall stämma "Jag kommer knäcka honom". Jag säger ngt i stil med "så säger man väl inte, han är ju din vän" varpå han svarar "det är för hans skull, för vår vänskaps skull". Känns klassiskt psykopatigt att säga att "jo du förstår, jag är bara elak mot dig för din egen skull, du ska vara tacksam".

En miljard sådana här små incidenter händer under dessa 2 månader vi dejtade. Han skyndade fram i relationen och ville snabbt sätta en etikett på vår relation,frågade om jag var hans flickvän. Veckan efter säger han att han älskar mig varpå jag säger att det är för tidigt att säga det för mig. Han fortsätter att säga det till mig. Jag känner mig obekväm och instinktivt kände jag att jag absolut inte kunde säga det tillbaka av två skäl, 1) jag älskade honom inte än, 2 )om jag hade sagt det hade han genast använt det emot mig som en hållhake. Typ "förra veckan sa du att du älskade mig och nu vill du göra slut, hur fan är du funtad, ljög du bara för mig då". Jag sa därför inget. 

Han var otroligt vältalig och intelligent och det kändes som att han hade sina egna regler i samhället. Han var störst bäst och vackrast. När jag en vecka senare vill göra slut så visar han sina färger direkt. I 2 h manipulerar han mig i telefonen, förnekar saker han sagt för 30 sekunder så att man bara vill riva av sig håret och skrika "men du sa ju det för en minut sedan". Ena stunden ljuv stämma, i nästa skrek han elaka saker till mig. Han mindfuckade mig fullständigt och det enda jag kunde tänka på var hur sjukt detta samtalet var och att jag önskade att jag kunde spela in det. Han använde sig av gaslightning (ni som inte vet vad det är för manipulationsmetod, googla) Det går inte att vinna ett argument mot en sån person. Han drev mig galen. Riktigt obehagligt. i 3 veckor terroriserade han mig med sms där han spelade på alla känslor som finns att spela på. Helt säker på att denna relationen kunde ha urartat och han kunde ha misshandlat mig verbalt och även fysiskt (höll på med boxning så var van vid att slåss). Ibland när det var någon match på tv så och hans favorit förlorade kunde han resa sig från soffan och drämma handen hårt i väggen och skrika något. Säkert många killar som inte misshandlar folk som gör så när det handlar om sport men det gav mig ändå ett obehag. 

Det enda som talade emot psykopat var att han hade en barndomsvän (utöver andra vänner) som va en långvarig vänskap. 

"Charmörens offer" skrev att det enda som talade mot psykopat, var att killen hade kvar en barndomsvän. Jag vet, jag kände samma när jag läste på om narcissism och psykopati. Då mitt ex narcissisten också hade kvar en barndomsvän. Men eftersom jag var med narcissisten i flera år, så förstod jag hur narcissisten kunde behålla den barndomsvännen. Han behandlade vännen precis som han behandlade sin familj: Trevligt, nästan lite smörigt, men verkade aldrig prata om några djupare saker... Det var bara skämt, ytliga samtalsämnen och nämnande av lite gamla skolminnen ungefär. Jag tror inte varken mitt ex familjemedlemmar eller barndomsvän har någon aning om hur han fungerar på djupet.

Fast jag vet att vid ett tillfälle minst, så har ngn ex-tjej till mitt ex kontaktat hans familj och beklagat sig/gråtit ut. Men om det är.enda ledtråden och han i övrigt klarar att vara trevlig mot dem i familjen, så är det ju svårt.

Narcissister är också ofta "the Golden child" i sin familj, dvs. föräldrarna ser inga fel på N. Detta stämde in på mitt ex till 100%. Han var gullegossen för sin mamma... medans hans syster var svarta fåret (utan att jag nånsin förstod varför). Det är ofta under ytan rätt knepiga familjemönster som finns i en narcissists uppväxtfamilj.

Mitt ex var extremt bortskämd och The Golden child, medans andra narcissister kan ha blivit gravt försummade/misshandlade m.m. i sin uppväxt.

Tror mitt x är narsissist. Han ljög mycket, överdrev, manipulerade i början genom att hota med självmord hela tiden för han mådde dåligt. Skar sig och visade mig så jag började likadant(var ung när vi träffades) grät ofta och jag tyckte synd om honom men till sist blev det bara avtändande och tror jag slutade bry mig så då slutade han. Han var även våldsam men så fort jag sa att jag skulle lämna på riktigt och han visste jag menade det så slutade han. Obehagligt att han bara slutade sådär som att det var ett uträknat beteende liksom. Han tjatade alltid om sex som om det vore min skyldighet att ge honom det regelbundet så det trodde jag också. Han använde även sitt ekonomiska övertag för att köpa till sig sex. Han kunde säga elaka saker, likaså jag det var nästan som att jag blev lite som honom så jag kände mig inte som ett offer.

När jag gjort slut pratade han om hur jag psykiskt misshandlat honom i typ 6 år efter men stod inte för det han gjort. Jag står för mitt. Det var mitt första riktiga förhållande och vi var inte bra för varandra men jag har alltid känt att han var grunden till allt sjukt och att jag liksom bara anpassade mig efter beteendet.

När jag träffat min nya hade vi kontakt ett jag och han sa att hans nya tjej var eller de trodde hon var gravid och då hade jag precis fått misstänkt missfall och berättade det. Var nästan som om han kände på sig och det kändes att han tävlade och ville vinna liksom. Har i efterhand haft kontakt med tjejen som var efter mig och hon berättade att han behandlade henne likadant förutom våldet men hon kände som att första slaget var nära på slutet. Även att han hade berättat att han sa till mig att hon var gravid och gissa vad, det var hon ju inte! Hans ursäkt var ju att hon skulle bli det! Jisses... Sen när hon blev gravid var han plötsligt inte redo och hon fick göra abort. Stackars tjej alltså. Ändå fick hon barn med honom senare men de är nu separerade.

Det konstiga är att han hälsade på mig på stan innan de träffades men sen låtsades han plötsligt inte se mig. Antar det inte hade gått ihop med bilden han målade upp av mig och som hon själv började ifrågasätta med tiden.

Han har även chattat med min syster och jag kände ett sånt obehag över att han skulle typ ragga på henne för att på något sätt komma inpå mig igen men han träffade snabbt någon annan. (Min syster behöver mkt bekräftelse och är inte direkt lojal så det hade inte förvånat mig om något har hänt där)

Den enda som kände att något var off med honom är min pappa. Alla andra tyckte han var så trevlig. Han ljög om att han blev utkastad för att få bo hos oss(vilket var ett mindre helvete i den lilla lägenheten) och plötsligt skulle han flytta hem igen för att ta körkort. Jag blev skitsur. Gått igenom så mkt drama så skulle han hem igen för det var något han hade att vinna. Sen när han fick sin första lägenhet skulle jag betala typ 500 för maten jag åt på helgen fast jag bara hade studiebidrag när han levt hos min pappa i flera månader utan att betala en krona. Den korta tiden vi bodde hos min mamma betalade han nog nått.

Hans syster jag har kvar kontakten med tror han har borderline men jag tror han är narsissist. Finns så mycket som kändes fel med den mannen.